Recension: Lars Winnerbäck

Konsert, 4e augusti 2006, Huskvarna Folkets Park

Vulgär betyder från början vanlig, folklig, tillhörande pöbeln, låg. Någonting vanligt folk höll på med, och därmed dåligt. Man kan inte förneka att Lars Winnerbäck är åtminstone någon form av folklig, inte när han drar tusentals människor per konsert under en tjugoen konserter lång sommarturné, inte när alla de senaste låtarna hamnat på både trackslistan och svensktoppen, och när hans live-DVD legat på försäljningslistan i flera år. Men Winnerbäck är inte den vanliga sortens folklig; han spexar inte på Skansen eller i kändistidningar, han ger inte intervjuer om sitt privatliv (överhuvudtaget pratar han inte mycket med journalister), och han är aldrig, aldrig vulgär. Jönköpings Posten kallade Winnerbäcks konsert igår “väldigt svensk”, och det var den kanske. Mycket av Winnerbäcks framgång (som inte består av radiohits, vad ni än trodde) står att finna i en samling mycket trogna fans, och de hade inte varit trogna om de inte fått något tillbaka. Han skriver så att det känns. Inte tomma ord om hjärta och smärta eller att dansa hela natten, även om det inte är obefintliga teman, utan ärligt, kännt. Winnerbäck är en briljant textförfattare som beskriver saker precis som de är utan storslagna gester och utan att spela på folks mer idiotiska sidor. Tomhet trots eller utan ett förhållande, småstadens instängdhet eller storstadens hets, förälskelsens kittlande, shit, det tog slut igen, hur orkar man? Folklig behöver inte betyda vulgär om man inte utgår från att folk är dumma i huvudet.

Nå. En konsert måste vara i alla fall lite publikfriande, men det har Winnerbäck inte heller några problem med. Efter tio år har han en hel massa låtar att välja emellan, och publiken kan varenda en. Framförandet var tight, både av Lasse och av Hovet, låtvalen kanske lite väl tralliga, med värdet låg någon annanstans: herr Winnerbäck består till 100 % av scenkarisma. Han spelar, sjunger, ler, och publiken jublar och älskar honom, det blev två extranummer (turnéstandarden hittills, jo jag vet) plus ett till. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att det finns en kännbar värme mellan artisten och hans publik. Det hade kunnat regna, det hade inte spelat någon roll. Jag hade stått still i två timmar när konserten började, det stod ett gäng störiga halvberusade nittonåriga killar bakom mig, men det var okej när Lasse kom in på scen. Det fixade sig. Jag tror det kallas eufori.

När är nästa konsert?

(men jag måste i ärlighetens namn undra varför låtlistan inte lagts lite mer praktiskt, så att han sluppit byta gitarr mellan varje låt.)

Lämna en kommentar

 *  *