Hur saker blir tråkiga utan suspension of disbelief

Nej, det blir inget Show&Tell den här veckan. Eller månaden förresten.

Fredagsfrågan på Bokhora handlar om litterära figurer: vilka de (eller vi) beundrar. En bokhora och inte mindre än två av femton kommentatorer har i skrivandets stund svarat att de inte beundrar litterära figurer iochmed att de är påhittade; de beundrar kanske författaren eller vad författaren åstadkommer med figuren/erna i fråga, men inte figurerna i sig. Är det bara jag som tycker att det är en tråkig inställning? Någonstans i författandet av skönlitteratur finns väl ändå momentet “få läsaren att glömma att det är påhitt”, eller?
Jag vet inte om termen suspension of disbelief finns på svenska, men den brukar oftast komma upp scifi-sammanhang. Det handlar om att veta att det inte finns rymdskepp, eller aliens som ser ut som elefanter med åtta ben, eller vadfansomhelst, men att välja att tillfälligt glömma det medan man läser i syfta att förhöja (eller helt enkelt möjliggöra) läsupplevelsen. Båda författaren och läsaren axlar sin del av bördan: är det för ologiskt, för komplicerat eller för platt går det ju att inte glömma att det handlar om påhitt och då skiter det sig.

Samma sak borde väl gälla all skönlitt? Jag kan inte tänka med in lustfylld läsupplevelse i vilken jag hela tiden minns att det handlar om bläck på papper, om figurer uppdiktade in en annan människas fantasi (sedan kan man naturligtvis analysera karaktärer och handlingar, men det handlar om något annat än lustläsning och kommer, iaf i mitt fall, senare.)

Alwilda skriver:

Jag kan beundra en litterär gestalt så till vida att jag skulle vilja vara mer som den. Sedan om någon har hittat på den tycker jag är oväsentligt i sammanhanget. Det är ju inte författaren jag vill vara som.

På pricken. Här kommer författarens intentioner i andra hand, och det handlar snarare om ha nått ett mål (tredimensionalitet?) där läsaren tar vid. Och ser vi inte figurer som människor kan vi väl inte knyta an till dem alls? Jag har svårt att tänka mig att var glad för, tycka synd om, gråta med, eller ens bli rädd (för eller istället för) ett gäng bläckpluppar på papper.

Eller så kanske osvarana har dålig fantasi. Så måste det vara. Mysteriet löst.

Kommentarer

  • Elise (March 7th, 2009 14:37)

    Jag håller med dig helt och hållet. Men det var väl kanske inte så svårt att lista ut. :) Jag älskar att analysera böcker, men precis som du säger så kommer det senare. I första hand handlar läsande för mig om att lära känna personer som råkar vara fiktiva och liksom få följa med på deras äventyr. Eskapism, ja, men det är ju det som är det roliga! :D


  • Emelie (March 10th, 2009 1:58)

    Detta inlägg har mitt fulla stöd. Som du vet. Kampen för skönlitteraturen går vidare! ^^


  • Lämna en kommentar

     *  *