Men i riktiga livet och i litten då?

Jag börjar vid den där jävlar rapporten om tonåringar nätsexualitet då, men den har Elin Grelsson och Tanja Suhinina redan skrivit så bra om, så där stannar jag inte länge. Istället kommer jag att tänka på ett annat, relaterat inlägg på ablativ. Det börjar med tonårskillar som inte får ligga (jag LOVAR att “ligga” inte var intransativt när jag bodde i Sverige, när hände det?) och Tanja nämnde att tonårstjejers sexualitet i princip aldrig skildras på det där distanserade boyswillbeboyssättet som killars. Så här skrev jag:

Absolut. En av mina absolute petpeeves i ungdomslitteratur, t.ex. är alla dessa tonårsflickor som angstar över att deras pojkvänner vill, med genrens egna ord “gå hela vägen” eftersom de inte har en TANKE i den riktningen. Jag kände aldrig igen mig, jag hade slängt mig efter första bästa som velat knulla mig sen jag var typ tolv (men jag hade finnar, glasögon och pluggorykte så tji fick jag.) Jag hade lååånga diskussioner med jämnåriga tjejer om hur mycket vi vill ligga /…/ men som sagt, de tjejerna syns inte alls.

Det gjorde mig irriterad redan då, pre-feminist knappt-tonårig Anna läste trots allt ganska mycket amerikansk skräplitt (hej, läslusen!) och alltid, alltid var brudarna otroooligt kära i sina pojkvänner, men blev helt låsta när pojkstackarn ville typ hålla dem i handen. Det handlar såklart inte om att man inte får vara försiktig i sin sexualitet, men när varje sextonårig tjej i varje bok* tycker att det är obehagligt att killen fumlar lite över kläderna, då är det någon som inte stämmer. Inte bara böcker förresten, det var teve med. Alltid kära brudar, aldrig kåta.

Det är egentligen konstigt, och kanske KPs Kropp&Knopp och senare Fridas och VRs frågespalters förtjänst, att jag aldrig såg mig själv som miffo (eller, det gjorde jag såklart, finnarna och glasögonen och oförmågan att klä mig eller hantera mitt hår, och den där nästan undermedvetna oviljan att sälja mig som dummare än jag var då. Men inte för kåthetens skull.) Jag har alltid varit bra på att skylla ifrån mig, och förstod tidigt att det böckerna som ljög. Men hur tänker de? Har kvinnliga författare helt glömt hur det är att vara femton? Ljuger de medvetet å moralens vägnar? Lyckades de ta sig genom puberteten utan hormonstormar? Jag menar inte att vända på kakan och låta alla knulla sig genom ungdomslitten, men den konstanta ickesexualiteten förbryllar mig eftersom jag aldrig såg någon motsvarighet i min verkligheten. De snygga (elleralltsåjagvetinte, populära iaf. de som inte var jag) brudarna fick hångla och klart som fan att de gjorde det. Vi som inte fick gick och hoppade jämfota av sexuellt frustration tills någon ville ha oss, så enkelt var det.

Inte svårt alls.

* utom Twilight då jag vet jag veeeeeet

Kommentarer

  • Maria (September 17th, 2009 9:48)

    Jag typ jublar varje gång jag stöter på en ungdomsbok/ungdomsserie där tjejerna får vara kåta. Eller snarare där tjejerna får vara kåta utan att vara “slampan”. För så är det ju också, att om det finns en enda tjej i gänget som gillar att ha sex så är det “slampan”. Som till en början verkar ha ett obekymrat förhållande till sexualitet men senare så visar det sig att eeegeeentligen så vill hon bara ha uppmäääärksamhet pga tidigare trauma eller whatever.


  • Anna (September 17th, 2009 10:40)

    Jag vet! Och det verkar vara precis samma sak med all moralgubbar och -tanter som kommenterar om nätsexualitet. Kåthet verkar aldrig tolkas som kåthet, utan det handlar om uppmärksamhetstörst och lust att bli älskad. Herregud, ibland vill man kanske bara ligga ÄVEN om man råkar vara sexton och tjej.


  • Emelie (September 17th, 2009 14:28)

    Det var några år sen jag första gången hörde folk använda “ligga” på det sätt du nämner. Det senaste året har det blivit ganska vanligt, som jag uppfattar det, och även jag har införlivat det i min vokabulär. Det är ett ord som funkar bra för mej.

    I Mats Wahls böcker är de 16-åriga medelklasstjejerna alltid smällkåta, men tyvärr är det beskrivet ur ett väldigt manligt (pojkigt) perspektiv. Annars har ungdomsböcker ända sen sin födelse (nån gång på 1600-talet om jag inte missminner mej) använts för att fostra. Först på 1970-talet började en liten förändring ske, när socialrealismen och avståndstagandet från vuxenvärlden blev vanligare. Fortfarande finns dock en fostrande ton väldigt ofta kvar. B.Wahlströms ungdomsböcker lever självklart kvar i sin tradition, även om de röda (för flickor) och gröna (för pojkar) bokryggarna har försvunnit.


  • Petchie (September 26th, 2009 7:51)

    Var det ingen som har läst böckerna Puss, Kram och Love love love (tre olika, är inte säker på tredje bokens namn), serien om Trälarna av Sven Wernström? Där var det väl fullt med sex och både killar och tjejer som ville ha sex?? ELler så var det bara i min skola som skolbibliotekarien a) inte hade en aaaaning om vad böckerna handlade om (bara om pussar och kramar??) b) var väldigt framsynt och liberal?! Vi slukade iaf de här böckerna redan på mellanstadiet… Jag kommer ihåg en scen från en av Puss/Kram-böckerna där en tolvårig pojke badar med två äldre tjejer som klämmer på honom i vattnet ;-)


  • Lämna en kommentar

     *  *