Lars Winnerbäck – Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Innan vi börjar: det här är såklart ingen recension även om det står så i etiketterna (jag menar, jag om ni orkar hitta på ett bra ord för “anna har åsikter om nyutkommen media” får ni såklart gärna berätta det. Men det händer inte så ofta.) Dessutom: asdfrasgrtughnbh. Så glad att den oväntat fick nytt tidigare släppdatum (skulle kommit på måndag men flyttades till fredag.) Helt. Oneutralt överbelamrad med känslor.

Men skiva nurå.

Oj.

Vad bra den var. Jag visste inte innan att jag hade så låga förväntningar – kanske för att jag minns att jag blev besviken på Daugava, eller kanske för att singeln Jag får ingen ordning var ett så gigantiskt antiklimax (bra text, men åttiotalssynt är Inte Min Grej Alls.) I vilket fall blev jag litet överraskad över hur mycket jag tyckte om hela skivan rent spontant och på första genomlyssningen. Just nu är mina personliga favoriter Järnvägsspår (jag har sett folk dra paralleller till Kent, och eftersom jag inte gillar Kent öht och föll pladask för det här spåret blir jag lite fundersam, men okej) och Du som reser mig, men andra spår växer redan; jag lyssnade på Berätta hur du gör, den kände jag inte något alls för i gårkväll*,  på bussen i morse när tårarna började rinna** .

Tankte 1: Det är fortfarande syntinpirerat. Det kan jag leva med, jag gillar det faktiskt bättre än folkmusiken på Daugava, det finns en hel del ögonblick (ögonblick, mind you. Inte hela ideer) som i  min mening snarare minner tillbaka mer till Singel. Fast i flera låtar hade jag velar dra ner slagverken en aning, speciellt i Fribiljett till himlen. Och Jag får ingen ordning är fortfarande jobbig. Det är klart att artister får göra vad dom vill och experimentera precis enligt eget huvud, men ni kan inte tvinga mig att tycka om allt.

Tanke 2: Lasse blir personligare hela tiden, vilket drar ner precis-samma-känsla-poängen, men det bryr jag mig allvarligt talat inte om. Det är fint. Jag har favoritstycken av texter redan, saker som jag försäjer förklara för Hanjaglevermed men som inte går att översätta.

Tanke 3: Vid åtminstone de första genomlyssningarna blir det liiite enformigt i längden, rent formmässigt. Vi får se. Lever texterna tillräckligt starka i mitt huvud brukar jag sluta märka sånt efter  ett tag.

Tankte 4: Lökiga titlar för så bra låtar. Eller, snarare, en del lökiga titlar (Du som reser mig. Allvarligt?). Skivans namn är ju fenomenalt (mina regler:ju längre desto bättre), men samtidig lyssnar jag på låtarna och kan inte tänka mig hur de skulle kunna heta något annat. Jaja. Nu väntar jag otåligt på att hela boxen ska komma hem till mig via min snälla ömma moder.

I stora drag: överraskande tokbra.

* Minns, kära bloggare, att jag ligger efter i tiden, och när klockan blev fredag i Sverige blev den bara eftermiddag hemma hos mig.
** Jag gråter alltid av bra Winnerbäcklåtar när jag riktig hör dem för första gången. Det har ingen med om de är sorgliga eller inte att göra, det är bara en fånig sak jag gör. Ni har min fulla välsignelse om ni vill reta mig för det, jag erkänner glatt hur dumt det är.

Lämna en kommentar

 *  *