Après moi, le déluge

Sandra in Sweden skrev för ett tag sedan om saker hon upplever som frustrerande i svensk kultur; företrädesvis distanseringen från  andra människor. Själv är jag definitivt en ensamvarg tillochmed med skandinaviska mått mätt. Jag gillar inte folk, jag gillar inte att göra sociala saker i stora grupper eller med främlingar. Jag gör självklart undantag för vänner, bekanta och ibland kollegor, men min värld består till stor del av motmänniskor. Inte nog för att det ska räknas som social fobi, men jag räknas lätt som introvert.

När jag gick på PLU hade de så pass stor andel internationella studenter att de höl tre introduktionsdagar före de andra introdagarna bara för de som kom utlandsifrån. Då gick de igenom hur det amerikanska utbildningssystemet funkade i mer detalj, hur vi skulle välja kurser, vilka extra vaccinationer vi behövade (eller, inte skandinaverna då) osv. Sen var det en del diskussioner om kultur med. Eftersom vi var två tredjedelar nordeuropéer och en tredjedel asiater blev det en helt klart blandad kompott, men en sak som kom upp var personligt utrymme; personal space. Asiaterna (nu låter jag alldeles för generaliserade men jag umgicks mycket lite med andra internationals annat än under de här dagarna, jag tror det var mest koreaner och japaner, kan dock inte uttala mig säkert) fick veta att amerikaner gav varande större än de var vana vid, nordeuropéerna att det var i princip samma men kanske lite mindre,

Det har jag hållig i minnet, och till största delen har jag inte märkt någon uppenbar skillnad. Pacific Northwest har som jag kanske nämnt innan en stor befolkningsandel med skandinavisk härkomst, och  i princip samma rykte: folk är tysta, halvdeprimerade och lite otrevliga samt håller sig på sin kant. För en riktig svensk är det ändå skrattretande, med Sverige som mall ser jag öppna västkustamerikaner som inte tvekar inför att tilltala främlingar eller skratta högt och ta plats. (Visst ser jag skillnad på  bekanta från Kalifornien eller vänner från Arkansas, men det är en glidande skala.) Och det är det här jävla platstagandet som RETAR GALLFEBER PÅ MIG. När jag tar bussen på mornarna är vi inte jättemånga, och allt som oftast får jag ett eget säte, so far so good. Problemet kommer när jag inte får det, och när jag hamnar bredvid en amerikan som uppenbarligen inte har några problem med att NUDDA MIG. Min buss tar fyrtio minuter, jag blir mindre och mindre och kryper ihop mot min sida. Blänger.  SLUTA NUDDA MIG. Blir argare och argare. Normalviktiga personer utan bylsiga kläder på ett normalstort busssäte behöver inte ha fysiskt kontakt, men de verkar inte ens reflektera över det. Jag kokar över. Jag har försökt att i kulturassimileringens och feminismens namn (man ska inte förminska sig) ta upp hela mitt säte, men själva nuddandet är så jävla ångestskapande, jag kan inte tänka, inte läsa, inte lyssna på musik, inte fokusera på något annat än att den där jävla människan måste bort bort bort från mig.

Sen är Seattle för laid back för att folk ska veta hur man skyndar sig också. Varje gång jag hamnar bakom idioter som masar sig av tåget vill jag skrika. Jag är lättfrustrerad, jag vet.

Kommentarer

  • Motvind (October 13th, 2009 12:15)

    OMG, ja. Jag klarar inte av när folk rör vid mig, jag blir helt tokig. Dvs jag gör som du, om jag inte kan flytta på mig så kryper jag ihop och mår dåligt. Och jag är ju kvar här hemma i Sverige där de flesta känner på samma sätt – kan tänka mig att det måste vara jobbigt med folk som inte har samma behov av distans. Jag har alltid trott att amerikaner var på ungefär samma nivå när det gällde personal space.


  • Anna (October 13th, 2009 12:47)

    Motvind – Skillnaden är definitivt hårfin: just den här situationen är en av de få jag varit med om, men det är nog så frustrerande. Jag har börjat jobba genom lunchen så jag kan gå tidigare och ta det med glesbefolkade tåget för att slippa alla människor.


  • Petra H (October 19th, 2009 17:14)

    Skatta dig lycklig att du inte bor i ett SVETTIGT land som Puerto Rico… Inte roligt alls att ha kroppskontakt med främlingar när man dessutom är svettig :-(
    I Bryssel roade (??) jag mig att gissa nationalitet på de lååååångsamma människorna som gick i vägen för mig på trottoarerna på vägen till jobbet – det slog aldrig fel, alltid sydeuropéer!! Grrr… tur att jag gifte mig med en relativt snabbgående spanjor!


  • Anna (October 19th, 2009 22:01)

    Petchie – Ja, ew! Vi hade värmeböja i somras och fyrtio grader – inte mycket på din skala kanske, men här finns ingen a/c. alls. Bussresan var en halvtimme hem från downtown och jag trodde jag skulle dö, hade människor trycks sig på då hade jag nog flippar ut och gett ngn på käften :)


  • Lämna en kommentar

     *  *