Mer om namn: de tagna

Min mamma hade en grej hon gjorde under min uppväxt när hon lyssnade på radio (vilket hon gjorde – och gör  – jämt) eller läste tidningar. Hon fnös till, tittade upp och sa något i stil med “Hanninder står det att han heter. Det måste ju vara taget!” med hånfullt tonfall.  Underförstått: taget namn = dåligt. I samma anda hittade jag en flashbacktråd (ja ja, jag vet) för några månader sedan som något i stil med “kändisar med tagna efternamn.” Där nämndes bl.a.  en artist vars familj bytt namn från ett mycket vanligt till ett nytt (taget) när han var mycket litet. Konsensus i tråden var att det var tillgjort och fånigt, och att han borde byta tillbaks. Nevermind att han förmodligen inte ens har minne av att heta något annat. Eller ännu värre: en av DNs tillfälliga bloggar erkänner i sitt första inlägg att hans efternamn inte är “mer adligt än det Gustavsson som ”ätten” hette för ett par generationer sen.” Då tycker jag mig förstå att bytet skede innan bloggarens egen födelse, och ändå tycker kommentarerna:

Byt tillbaks till Gustavsson, din tönt!

Vilket känns lite konstigt.

Men själva fenomenet är intressant. Vad jag förstår byter man ofta från ett mycket vanligt namn till ett mer ovanligt, kanske helt nytt (jag hette själv Gustavsson när jag var liten, men bytte till mammas flicknamn, mest för att det var kortare) och jag kan inte låta bli att undra om det sticker i ögonen. Det är både tjatigt och småpatetiskt att hålla på och snacka om jante, men det finns något fundamentalt småaktigt över reaktionerna, lite “han ska fan inte tro att han är bättre, vad fan är det för fel med att heta Johansson som alla andra?”

När jag frågar min ömma moder brukar hon svara att hon inte tycker det är fel i sig att ha ett taget efternamn, men “det låter ju så tillgjort.” Helt korrekt, det är tillgjort. Skapat, påhittat, specialtillverkat för att vara unikt (om bara lagom unikt, enligt gängse regler för hur namn ska se ut.) Många efternamn har organiskt ursprung: son-namn, namn efter platser, latiniseringar av platsnamn, försvenskningar av utländska namn, soldatnamn… men många  är också tagna, påhittade för sju -åtta generationer sedan (jag har ingen exakt historia, men vårt tjugofjärde vanligaste namn, Lindgren, låter inte som ett platsnamn.) Men vi har vant oss, det låter inte konstigt längre. Mer relevant är kanske att vi har något slags autenticitetskrav på efternamn som inte gäller för förnamn. Visst, kvällstidningskommentatorerna, den stora felstavande massan*, rasar när någon vill döpa sin dotter till Metallica, men man som Engla och Wilma blev vanliga på mindre än fem år och ungar döps utan tvekan till Kevin och Melvin, knappast autentiskt svenska namn med tradition. Och logiskt sett borde förnamn vara mer identitetsförknippade än efternamn, så är det något mer det handlar om? Klassidentitet? Arbetarklass, bliv vid ditt Andersson? Jag vet inte. Men intressant är det.

Kommentarer

  • Jonna (May 27th, 2010 0:43)

    Din blogg tycker inte om mn kommentar. Försöker igen:

    Ännu en intressant grej med “tagna efternamn”: många av de nordliga och lantliga “naturefternamnen” (typ ord för vatten + ord för växt) är inte särskilt gamla. Tidigare använde man hemmansnamn, så att ditt efternamn utgjordes av hemmanet du bodde på. När systemet med hemmansnamn avskaffdes var det många som tog ett helt nytt namn, medan andra behöll sitt hemmansnamn eller tog ett -sson-namn. Mitt efternamn är till exempel påhittat av pappas farfar ca 1900…


  • Ika (May 27th, 2010 5:08)

    Man kan ju undra var gränsen för tagna namn egentligen ska gå. Även mitt efternamn är taget – för några generationer sedan. Då uppmuntrades folk att byta efternamn ute i byarna, eftersom det blev så förvirrande när mer eller mindre hela byn hade samma efternamn utan att vara släkt. Men om man ska hårddra resonemangen du hänvisar till borde jag kanske återta Karlsson, som min farfars släkt tidigare hette.


  • Anna (May 27th, 2010 8:28)

    Jonna – sorry, om jag inte godkänt en kommentar med samma mailadress innan hamnar den i karantän. Jag måste laga meddelandet som säger det…
    Jag vet, det är det som är så konstigt (med t.ex. Lindgren då.) Men det ligger å andra sidan kanske inte jättemycket tankte bakom attityden.

    Ika – Jag vet faktiskt inte, det låter lite som om de tycker det, vilka det du är. På FB (ja, jag vet) hittade jag även resonemanget att “man ska gräva där man står” och “byter man namn låtsas man vara något man egentligen inte är”. Så de verkar tycka att du ska inse att du EJENKLEN heter Karlsson och bara snobbar dig med det namn du haft hela livet. Eller något. Jag fattar det inte själv.


  • Jenny (June 2nd, 2010 0:12)

    Det här var roligt! Jag har samma bakgrund som Ika, någon förfader till mig, säkert 150 år sedan eller så, hette Persson. När han ryckte in i armén ansågs det för vanlgit och det byttes mot Hedberg. Själva Hedberget vore nog mycket accepterat (har aldrig tillfrågats om huruvida det är taget eller ej, förstås!) men det är precis lika “fel” som vilket taget namn som helst. När upphör ett namn egentligen att vara taget? Andra generationen?

    Jag är för övrigt FÖR att utge sig för att vara någon man inte är, dvs fake it ’til you make it. Många, från Sartre till populärpsykologer förespråkar beteendet eftersom man kan utvecklas genom det. Um… sidospår… går och lägger mig nu innan jag kacklar ihjäl dig. :-)


  • Anna (June 2nd, 2010 8:36)

    Jenny – Visst är det konstigt, och jag undrar också när ett namn isåfall slutar att vara taget. Och jag håller absolut med dig om identitetsutveckling, du får gärna fortsätta kackla :) Jag vt inte varför det stör folk så, det verkar vara någon form av övertro på autencitet som ett självändamål (sen om autencitet har något äverhuvudtaget att göra med identitet är tveksamt.) Men väldigt intressant – this is why I wish att jag hade pluggat mer etnologi.


  • Lämna en kommentar

     *  *