Dag 01: Presentera dig

Hej! Jag heter Anna.

Eller, ja, det gör jag egentligen inte alls. Eller, jo, det gör jag. Delvis. En komplicerad sak med att bo utomlands är att man börjar misshandla sitt namn på samma sätt som lokalbefolkningen. Så jag heter Anna. Vi säger det. Vi försöker inte uttala mitt efternamn, det blir bäst så.

Jag bor i Seattle. Jag är arg nästan jämt, delvis beroende på att jag är en sån lättirriterad surfitta, delvis pga att världen och människorna är så jävla dumma i huvudet. Sen övergår jag i squeeglad – jag har i princip inga mellanlägen. Squeeglad, ångestfylld, irro, arg, jättearg.

Jag har hipsterglasögon och rakt mörkt hår som ska bli rött om Heather ringer mig någon gång. Jag är före detta gothhippie som gick estet-teater och blev filosofistudent och blev webbutvecklare. Jag vet inte vad jag blir härnäst – jag är för folkilsk för bibliotikarieskrået. När jag blir gammal ska jag bli kulturtant, om jag bara lär mig att stå ut med konstmuseer. Jag har svårt för konstmuseer. Rymde från en klassutflykt till Tate Modern. Men försöker hela tiden, för kulturtantsambitioner har jag.

Jag är gift. Jag gillar det inte. Hanjaglevermed är toppen, men äktenskapsinstutitionen är en kvarleva från ett för länge sedan utdaterat system (jag har skrivit mycket om det) och vi gifte oss enbart för att immigrationsmyndigheterna krävde det. Jag avundas människor som får lov att vara vara sambor.

Jag är väldigt egocentiskt, ångestfylld, entusiastisk, lat, lättrörd av rätt saker, lite för tjock just nu pga sjukdom, har trettiosju i skor, pretto, lite för bekräftelsesökande, lite för beroende, har kort tålamod men är också kortvarigt arg. När jag håller konflikter vid liv i mer än några veckor är det oftare av princip än av känsla.

Jag blir uttråkad av historier om Mänskliga Relationer. The Human Condition tråkar ut mig. Jag gillar historier om ideer, och i brist på ideer, explosioner. Helst båda.

Ingen varnade mig att teorierna och teoretikerna jag läste på kandidatnivå i USA skulle anser så irrelevanta och ovärdiga i Lund. Jag hatade Lund lite, sen träffade jag en kursare på etnologen som kunde upplysa mig om att många, många andra också hatade filosofen i Lund. Sen flyttade jag hem.

Jag tror inte på att skilja på konstnär och verk. Jag tror det finns bra och dålig kultur. Jag tror inte på singulariteten. Jag tror inte på någon variant av gud, men ibland tror jag att universum är ute efter mig,  och jag tror inte på massa jävla tjafs om positivt tänkande. När jag var barn utvecklade jag en förmåga att skylla ifrån mig. Då var den mest i vägen , som vuxen är jag övertygad om att det hjälpt mig slippa att från både ätstörningar och internalised bifobi. Det är faktiskt samhället, inte mig, det är fel på.

Jag är bisexuell, även om det numera är ganska irrelevant i mitt liv då jag lever i en monorelation med en man. Jag är mono men mot mononormativitet – hur andra människors relationer ska se ut ska enbart de, inte jag, få bestämma. Folk fungerar olika. Deal with it. Jag märkte att jag var bi när jag sexton år gammal blev småkär i Seven of Nine.

Annars är jag inte alls attraherad av blonda tjejer.

Jag är nörd. Det har jag haft klart för mig sedan jag var i början av tonåren. Det enda område jag inte nördar loss på är spel. Eller, jag spelade lite onlinerollspel ett tag för många år sedan, men fan. Nej. Och jag gillar inte BSG. Men annars, typ allt. Lite serialt, det där, är just nu insnöad på Doctor Who. Det varierar, som sagt.

Jag har ganska kass musiksmak. Definerad, men dålig. Saker riktiga musiknördar och kritiker fnyser åt. Folk-och visinspirerad pop. Största skämsartisten är förmodligen Winnerbäck (tänk, jag gillade faktiskt honom innan han blev skämsvärdig) eller, jo, det finns musikaler i min ipod med, men jag försöker aktivt sluta. Det minst skämsiga är nog Regina Spektor. Eller kanske Sargasso Trio.

Jag är inte subtil. Alls. Tyvärr. Jag vill så gärna vara subtil och ha bra smak. Men det är min lättja igen. Jag skulle vara världsdiktator utan min lättja.

Kommentarer

  • enligt O (November 24th, 2010 2:47)

    Nej, subtil är kanske inte ett ord jag förknippar med dig. Känner igen mig i bristen på mellanlägen. Lagom är tråkigt!


  • Micke (November 24th, 2010 9:59)

    Åh, fint. Mänskligt. Jag gillar det skarpt!


  • Lämna en kommentar

     *  *