Den jobbiga sortens pappersbokfetishism

Jag är bokfetishist. Det erkännes gärna. Jag tycker om inte bara själva texten, utan böckerna som objekt. Detta är förstås en av anledningarna till att jag inte har en läsplatta, och till att jag blir sjukt irro när författare släpper texter som eböcker enbart (jamen skit i om jag vill läsa dig då, rövhuvud.)

Men. Men.

Så finns det människor som Bo Westmar. Företrädesvis old people, som  fetisherar bokobjektet lång mer än jag klarar av. Som gnälltjatande babblar om hur böcker luktar, hur det låter när man bläddrar, hur bokens tyngd känns i handen…  Det är klart att ingen eboksföreträdare tar en på allvar när man inte har någon vettigt att komma med.

Hanjaglevermed pluggade Publishing and Printing, jag vet inte riktigt vad det heter på svenska. Han kan hantera en gammaldags tryckpress och vika papper på rätt sätt för att skära till en bok. Det är trevligt, ett hantverk, och det har lärt mig att uppskatta saker som papperskvalitet och de små avtrycken typerna gör i bladet – de vet jag inte inte heller var de heter på svenska. Trevligt. Men inte med några direkta konsekvenser för mitt läsande annat än valet av utgåvor (och därmed dyrare böcker.)

Vad som är av vikt: typografi. I varenda pappersbok som ges ut, iallafall de första utgåvorna, ges någorlunda eftertanke åt typografi – och det handlar inte bara om vilket typsnitt som används. Det handlar om textstorlek, radavstånd, marginaler, val av sidnumrering och fotnoter och sidhuvuden och… ett helt gäng grejer. Som inte har något “bäst” eller “sämst” utan anpassas efter texten i fråga – dess komposition, genre, syfte, ämne osv. Kants Kritik av det rena förnuftet typsätta inte likadant som en chicklitroman (ang. dålig typsättning vet alla som pluggar något teoretisk och haft billiga textböcker med komplexa texter vad jag pratar om. Det försvårar läsandet avsevärt.) och en novellsamling om Ukraina inte likadant som bibeln. Och någonstans där landar läsplattor som the great equalizer. Som rätar ut marginaler och håller samma typsnitt “för största läsbarhet”1. Om som dessutom ibland låter folk plottra med typografin som de vill, och därmed omyndigförklarar typografer, typsnittsdesigner och grafiker som yrkesgrupper. Det är djupt sorgligt att Robert Bringhursts ikoniska The Elements of Typographic Style, den kanske mest omsorgsfullt designade boken på den här sidan 1900, kan slätstykas på det sättet.

Sen tycker jag rent personligen att böcker är bruksföremål2. Jag köper inte billiga pocketar eftersom a) jag inte har plats för böcker jag inte redan gillar jättemycket och därmed b) förväntar mig att de ska hålla hela mitt liv och överleva omild behandling. Jag viker mina böcker åt alla håll och kanter, jag spiller smulor och vatten i dem, jag knölar ner dem i väskor, tappar dem på bussgolv och slänger dem i väggen om jag blir arg 3 och det ska de hålla för. Jag skriver i marginalen och stryker under och grälar och jag hatar folk som tjatar om bokmärken (de ramlar ju bara ur) och hundörar hundörar hundörar. Alltid. (Jag får ofta höra att “amen pappersböcker förstörs också av vatten” och ja, det gör de. En bok i taget. En bekant till mig hade en läckade vattenflaska i väskan och förlorade sin Nook och alla böcker på den. För att en annan bekant skulle förlora lika många pappersböcker förra året krävdes en helt översvämmad lägenhet pga trasig vattenledning. Just saying.)


1 – ja, jag veet att man kan behålla en stor del av de riktiga inställningarna i de flesta läsare. Men de uppmuntrar knappast till det.
2 – Här skrev jag “brukstelefon” först. Varför skrev jag det och vad är det för något?
3 – Reckas EJ med amerikanska väggar då de är skit och går sönder för ingenting. MVH erfaren.

Lämna en kommentar

 *  *