Tio år

Den siste augusti i nådens år två tusen två steg en nittonårig tös på ett plan till Kastrup. Väl där letade hon sig till de internationella gaterna varifrån hon tog sig vidare till Seattle.

Det var mycket som var surrealistiskt med att landa i USA. Flygplatsvakten som var jättetjock och svart och såg ut som i en film, tullen, den asfula ankomsthallen (större delen av Seatac är ganska snygg för en amerikansk flygplats, men ankomsthallen gör fan ont i syncentrum), taxibilarna. Jag reste med en norsk kille som jag tror hette Jens och som jag tror styrde upp det med taxibilar och att ta oss till universitetet; jag fick lite panik runt den delen av resandet och minns inte exakt. Klockan sju på kvällen, med min kropp i fast övertygelse om att det faktiskt var tre på morgonen, kom jag slutligen fram. Jag vet att jag fick mitt korridorsrum, jag vet att jag fick låna en telefon så jag kunde ringa mamma och låta henne veta att jag kommit fram. Jag måste ha somnat i filtar utan lakan, jag minns inget bäddande. Detta minns jag: att vakna klockan sex följande morgon och bege mig ut på upptäcktsfärd på ett fortfarande nästan övergivit campus (ducka för vattenspridare, bli småchockad när en vaktmästare på åkgräsklippare hälsade på mig), inte hitta frukost.

Det var så sjukt mycket som hände de där första veckorna. Den nionde september hade jag redan träffat hälften av min nuvarande bekantskapskrets, inklusive hanjaglevermed. Vi hade stått på en gräsmatta i regnet och ätit strawberry shortcake och pratat folkmusik. Alla hade sjungit för KJ i den gula bussen på väg till gräsmattan med regnet och shortcaken, för hon fyllde nitton den dagen. Jag hade suttit i en källarlokal och fått Everett att förklara twister (hanjaglevermed var visst där; jag minns inte det.) Jag släppte taget så brutalt och det blev så bra så snabbt.

Lämna en kommentar

 *  *