Det behövs smartare tjejtidningar

För ett par månader sedan körde en av tidskrifterna jag läser – bitch magazine – ett tema om kändisar. Inte om kändisarna själva, utan kändishet som kulturell företeelse, kändisskapets typer, osv. I vart fall handlade en av artiklarna om mobbning, och även om jag allvarligt talat inte minns mycket av sjävla texten tog den liksom i farten upp Go Fug Yourself. Jag ska skriva mer om Fug i en senare text, men kort kan man säga att det är en blogg som kritiserar hur kändisar klär sig, ofta elakt. Och det fick mig att tänka på en grej:

Tjejtidningar är djupt tragiska ur en intellektuell utgångspunkt. Modellen Cosmo är naturligtvis värre än annat, men i regel präglas de av okritiskt och oreflekterande hyllande av vad som råkar vara hett för stunden, vare sig det handlar om smink, kläder eller aktuella skådespelare och artister. Man kan naturligtvis att deras uppgift inte innefattar, eh, journalistik, att de bara ska vara snygga och glossiga, och att vissa visst har hela temaartiklar om bröstcancer och intervjuer med skådespelare om jobbat med välgörenhetsprojekt i Senegal. Problemet är bara att ju tjockare och pseudoseriösare magasiner är, ju harmlösare och mer idiotiska blir texterna. Allt smink är bra (är den inte det från början kan man ju alltid tvinga skribenterna att låtsas), alla kläder är fina, bröstcancerhistorierna är lite sorgliga men slätstrukna och innehåller bara fina, renlevande hjältinnor som överlever, och hon skådespelaren som välgörenhetar sig i Senegal är så duktig och klarade att leva i smuts och med bara kallvatten men gillade att se Det Autentiska och sen poserar hon på bild med små söta Senegalesiska barn. Alla kändisar är ödmjuka och har snygga kläder på intervjuerna. Det kryps. Det fjäskas. Det has överhövan ingen värdighet eller personlighet.

Å andra sidan har vi de elaka. Sajterna som Fug, som bara kritiserar och Men Girls-fasonerna. Skvallertidningarna vars enda jobb är att skriva om Skådespelarens gris till pojkvän som knullade playboymodeller i hennes säng medan hon poserade men barn i Senegal, vare sig det hände på riktigt eller ej. Hur tjock hon blivit. Hur hennes vänner är oroliga för henne. Hur mycket hon längtar efter barn. Hur hon blivit lämnad av sin man eftersom hon inte vill ha barn. Hur mager hon blivit. Hur alla hatar henne i dokusåpan hon är med i. Hur hon dricker för mycket. Hur sönderopererad hon är. Hur ful hon är utan smink.

Upperbarligen fyller de någon slags funktion – och personligen väljer jag att tolka det som ett sätt att slå bakut mot det sockersöta perfektionsuppfyllda hyllandet. Jamen kolla, hon som satt och fnittrade i designerjeans och ostajlat hår har visst ful mage i bikini, ha! Vad jag skulle vilja se är ett mellanting. En tjejtidning som adopterat kulturtidskrifternas kritiska glasögon, som frågar skådespelaren om hon kan förklara den politiska bakgrunden till sitt engagemang projektet i Senegal bortom “synd om barn” och som inflikar en postkolonial analys. Som förväntar sig att skådespelaren kan redogöra för sin välgörenhetsorganisations diskrimineringspolicy. Som förklarar att krämen inte kan funka för så fungerar inte hud, och den här mascaran är kass. Som vågar säga, i en intervju “men ditt album från 2002 är ju väldigt mycket sämre än allt annat du gjort, vad hände där?” Som inte antar att både läsare och intervjuobjekt är DUMMA I HUVUDET.

Det vore trevligt. För jag känner ibland suget att stirra på kläder och knarka i mig lite om nytt smink, men jag kan liksom inte lita på de tidningar som finns nu. Man kan inte lita på någon som gillar allt.

Lämna en kommentar

 *  *