Les Mis och mycken entusiasm

Idag fredag går Les Misérables upp på svenska biografer. Jag tycker ni ska se den. Jag tycker inte att ni ska se den eftersom jag gillade den, men jag tycker att ni ska se den eftersom hanjaglevermed – har svårt för musikaler, gillar sällan samma som jag om någonting filmiskt, hade aldrig sett eller hört Les Mis innan – gillade den. Mycket.

(jag tycker definitivt inte att ni ska se den pga Jeanette Genteles JETEKONSTIGA recension i SvD, där hon iochförig hyllar filmen, men lyckas få hela handligen om bakfoten och namnger flera karaktärer fel, och, ja. Om ni är oroliga att de ändrat i handlingen kan ni sluta nu, Valjean är fortfarande villkorligt frigiven, inte på permission, och Fantine har fortfarande Cosette från innan hon jobbade i fabrik, Éponine has inte bytt namn…)

Jag skulle kunna vimsa om hur kär jag var i Les Mis när jag var tretton eller hur jag har sett scenmusikalen flera gången och hur det liksom är småmysigt att spionera på sin egen tweenhood med ena ögat medan det andra kollar på kämpade artonhundratalsfransoner. Det skulle jag kunna. Men sanningen är att musikalfilmer oftast suger ordentligt (tänk Phantom, tänk Rent, bara skräp), och efter att ha set c:a tretusen Les Mis-intervjuer vet jag varför: vanligtvis spelas låtarna in innan i studion och mimas under filminspelningen, här sjunger alla live. Det har tjatats ordenligt om det, och en del av mina vänner som har musikutbildningar gillar det inte. Alls. Det blir hackigt ibland, av tårar eller spring eller regn eller kyla. Alla är inte lika bra sångare (nej, Russel Crowe imponerar inte med rösten. Men man tänker på det ungefär trettio sekunder i början, sen försvinner det) men det blir bra. Det blir inte snyggt, men det blir jävligt emotionellt. Och konstigt nog mindre melodrama än på scen, eftersom skådespelarna inte behöver dra på så förbannat när kameran ligger dem rätt i ansiktet. Inte vad man vanligtvis tänker på som subtilt, men i musikalsammanhang.

Ni ska se den för att Anne Hathaway är så fantatisk. Ni ska se den för att det är så storslaget och fint. Lite ska ni se den för att liksom jag blir ca kär i Aaron Tveit (som var en galet bra Roger i Rent för ett par år sedan) som är en boktroget bildskön och skoningslöst revolutionär Enjolras. Så fint. Så bra. Äls. Se den nu. Eller iaf trailern nedan.

.

Kommentarer

  • Amanda (February 6th, 2013 1:43)

    Jag så Les Miserables i helgen och jag är kluven. Jag gillade ensemblenumren, men inte de många gråt-pratsjungna delarna där man valt att zooma in skådisarnas ansikten så pass att jag till slut bara satt och tittade på Hugh Jackmans tänder.

    Jag har aldrig sett musikalen, och inte heller läst Samhällets olycksbarn, så ibland blev också handlingen lite förvirrande, typ när Anne Hathaway blev av med jobbet/sålde håret/prostituerade sig/ blev oerhört smutsig/blev döende allt på en dag. Eller att ingen förutom Javert tyckte att det var konstigt att Valjean köpte ett barn och flydde med det till Paris där han höll henne gömd i tio år.


  • Anna (February 6th, 2013 19:40)

    Intressant – både jag och hanjaglevermed gillade de gråtsjungna delarna bäst (eller, jag gillade iaf Hathaway and Redmayne när de gråtsjöng. Kanske för att jag var rädd att det skulle bli högtidligt vrålsjunget, som det måste vara i scenuppsättningen.
    Och ja, det blir nog lite konstigt om man inte kan kan storyn alls – Lovely Ladies utspelar ju sig symboliskt över flera månader, och Cosettes fosterföräldrar är ca hundra gånger värre i boken (plus att de tonade ner Valjeans envisa lovande att Ta Hand Om Folk (speciellt re: Cosette åt Fantine). Sen är det konstigt med den internationella publiken – amerikaner i allmänhet, har jag märkt, har en relation till Les Mis. En High schooluppsättning där de var ljustekniker eller vadsom. (jag tror inte ens Javert tyckte det med Cosette var särskilt konstigt, det var nog mer bara en ledtråd för honom. :D )


  • Amanda (February 7th, 2013 6:12)

    Ja, vi pratade om det efter föreställningen, att den verkar väldigt populär i USA (precis som spelman på taket?). Att den refereras till och att alla har relationer till den som jag inte tycker att vi har i Sverige.

    Men sedan jag skrev min kommentar har jag lyssnat lite på de olika soundtracken och blivit lite mer positivt inställd. Nu ska jag läsa boken.

    En annan konstig sak med Cosette var ju att hon överhuvudtaget hade blivit lämnad där, det tog ju ca 3 sek att förstå att man inte ska lämna ett barn hos Borat och Helena Bonham Carter i galet clownsmink.


  • Anna (February 7th, 2013 17:14)

    Böckerna, tror jag. Den är så satans lång att den inte får plats i ett band på svenska om jag mins rätt. Å andra sidan var det mer än tio år sedan, såatte… re Cosette så är Thernadiers mycket bättre lögnare i boken, och Fantine helt desperat (och dessutom bara tonåring) så det är lite mindre konstigt. Hugos hela poäng med boken var att påpeka hur trasig det franska rätts- och moralsystemet var, så det blir väldigt grova drag även i textform.


  • Amanda (February 7th, 2013 23:31)

    Ja, på svenska finns den på antikvariat i 13 band, men den finns inte i nytryck någonstans. Eftersom jag inte är så bra på franska tänkte jag läsa penguinversionen och det är en enda tjock bok. Den finns dock som talbok på 14 timmar att låna på bibliotek.


  • Lämna en kommentar

     *  *