Inlägg i kategorin Anna tycker saker

Amerikaner bryr sig bara inte: om inredning

Idag ska vi prata om vad Peppe skrev, om att folk inte har det så snyggt hemma i SoCal/LA eftersom man inte tillbringar så mycket tid i hemmet, och att man i varmare klimat helt enkelt bryr sig mindre om inredning om man är varmare = lyckligare.

Jag tror inte jag håller med.

Eller, nu sticker jag inte under stol med att folk generellt lägger mindre tid på hemmets utseende om de inte är hemma så mycket, vare sig det beror på klimat, sociala mönster eller vad som helst. Generellt. Och om man bara såg till inredning, och bara till Kalifornien, skulle det kanske kunna stämma.

Men grejen är att det inte är unikt för Kalifornien, amerikaner är rätt jävla kass på estetik överlag, vare sig det är personlig, utomhusmiljömässig, eller inredningsmässig. Och då menar jag inte “amerikansk estetik suger”, även om jag skrivit lite om det innan, utan “amerikaner bryr sig inte.” De sitter i sina recliners, på sina heltäckningsmattor i sina beigevitomålade rum och bryr sig inte. Seattle har inte lika överjävligt klimat som Skandinavien (ingen av den lilla snön som kom i år låg kvar i mer än någon timme, yay), men det är kallt och regnigt och dant från oktober till mars, så hemma är man. Mycket. Ändå har ingen av mina jämnåriga vänner lagt ner särskilt mycket energi på att deras hem ska vara snygga eller funktionella. De ooar och aaahar när de är hemma hos oss, men varken väljer inte egna lägenheter inredning i åtanke eller fixa till dem… alls.

Grejen är att i skandinavien, eller iallfall Sverige, har en nu ganska långtgående tradition av smakfostran. Sedan efterkrigstidens folkhemsbygge påbörjades har betoningen legat på effektivisering och och ren, rak estetik till skillad från fattigsveriges ineffektiva smutsiga stugor; Hemmets forskningsinstitut mätte bänkar och jämförde arbetspositioner, kom fram till standardstorlekar och klampade rakt in i det så kallade privata med sin effektiviseringsiver. Ungefär samtidigt hakade den kommersiella världen på, jag rekommenderar alla att läsa Cecilia Fredrikssons Ett paradis för alla: EPA mellan folkhem och förförelse om varuhuset EPA och hur det förändrade Sveriges konsumtionsmönster för alltid. Samspelet mellan staten och kapitalet innebar, i det här fallet, en nation som blev mycket medveten om hur de bodde, hur andra bodde, om hygien, estetik och effektivitet. Det är lätt att skämta om ljust och fräscht, men jag saknar ett helkaklat badrum med golvbrunn, som bara kan spolar ur med duschslangen, jag saknar en rostfri diskbänk som inte drar åt sig smuts, jag saknar kakel i köket. I sverige kan man köpa hemtextilier på Åhléns, i USA måste man ta sig till en craft store för att köpa tyg, det nittionio procent är asfula åttiotalsbrokader och satin. I Sverige finns Designtorget numera överallt, i USA finns ingen liknande nästan någonstans.

Man skulle också kunna amerikanernas relativa korta boenden påverkar; eftersom det är relativt lätt att hitta lägenheter, bor få kvar i hyrboende längre än 2-3 år i taget. Man flyttar kanske för att bo närmare jobbet eller ihop eller isär med diverse rumskompisar. Husägandet presenteras i princip alltid som målet; även om huset är pyttelitet är det bättre än en stor lägenhet (som det för övrigt finns få av, vill man ha en trea får man leta länge och större än det finns inte om man inte är riking och köper en hel våning.) Men grejen är att husägande amerikaner inte verkar bry sig mer än marginellt mer. Att lägenheter alltid är målade i en smaklös beigevit förklaras med att ingen ska ogilla det (men ingen gillar det heller), men att många målar sitt hus i liknande färger, eller lägger in samma brunbeiga heltäckningsmatta, kan jag enbart förklara med vana. Det är liksom ingen som givit mig en förklaring när jag frågat, ingen som  faktiskt försvarat sitt val. “Det blev bara så.” Den asfula stolen är ju så bekväm när man inte orkar skaffa en fotpall. Ingen förstår varför man skulle vilja lägga energi på att bo fint.

Jag avslutar med skrytbild på hur bra det blev i sovrummet med ny garderob och nya vägggrejer. Pga kan.

sovrum

22 futtiga böcker 2013

Jag har varit väldigt on-off med läsandet i år; 90% av böckerna nedan är lästa under sammanlagt 2 veckor i början på maj och i slutet av december, under sverigevistelse och julhelg. Tydligen läser jag är jag reser eller är ledig numera?

Iallafall.

1. Ja till Liv! av Liv Strömquist
Ja, det tog mig  så länge. Jag var i sverige i maj, okej? I vilket fall, mycket mindre rolig än Prins Charles känsla. Mindre flyt. Mindre poäng. Serier.

The-Daylight-Gate2. The Daylight Gate av Jeanette Winterson
Mitt problem är att jag älskar när Winterson skriver halvmagiskt med queera inslag. Wintersons problem är att hon fått för sig att hon ska skriva annorlunda, och då går det sådär. Men! Halvägs in blir det fantastik och queerhet igen, så det löste sig. Dock en av de texter av Winterson som jag gillar minst. Historisk roman/fantasyskräck.

3. Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling
Jag hade väntat i åratal (bokstavligen) på att få läsa den här såatteh. Men den var fin! Även liggandes på en träbänk på Landvetter medan hanjaglevermed sov. YA.

4. The Complete Works of Wllm Shkspr av Jess Winfield et al.
Jag vet inte? Jag gillade dock när de listade alla filmversioner, den listan skulle hållas uppdaterad och finnas någonstans på internet för när man vill ha koll på vilken version av En midsommarnattsdröm man ska se. Humoristisk facklitt.

5. Eld av Mats Strandberg och Sara B Elfgren
Hotellnatt som skulle ägnas åt sovande gick till Engelsfors istället. Mitt ända klagomål är att det fanns för många detaljer som inte var med i Cirkeln, och att alla vuxna som sysslar med magi inte pratar som folk, utan som textremsan under amerikanska scifiskurkar. Annars mycket entusiastisk! YA/fantasy.

6. Berättelser från Engelsfors av Mats Strandberg och Sara B Elfgren
Är inte säker på att någon såg rätt ut. Annars plus här med. Caveat ovan. Serier/fantasy.

7. Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo
Mer bra ungdomslitt, inköpt efter att jag inte kunde få tag på Det är så logiskt… Jag vet inte hur en bok kan vara njutbar när man helst vill lyfta huvudpersonen i nackskinnet och skrika på ungjäveln tills hon vet hut, men det kan den uppenbarligen.  YA.

8. Lilla stjärna av John Ajvide Lindvist
Den av Ajvides böcker jag gillar minst, mest pga brist av information. Eller kanske också för att den frångår det mönster med a- och b-plot… men nej. Jag vill veta vad Theres är för något, hur hon funkar. Men aja. Poäng för brutalvåld får den iallafall, tyvärr så brutalt att jag förlorar inlevelsen. skräck.

tellthewolves9. Tell the Wolves I’m Home av Carol Rifka Brunt
Kan jag bara skrivs utropstecken? Förmodligen en av bästa böcker jag läst öht, om June som är fjorton på åttiotalet och vars morbror just dött i AIDS och vars syster är fruktansvärt elak. Så fint berättad, så bra June som inte är tonårsstörig än (se nr. 7 ovan). Jag har vänner med syskon de inte har så bra relation med, de kände igen sig i systraskapet i boken. Själv fattar jag inte hur man alls står ut med en person som beter sig så vidrigt, men aja. Finns vidriga oförlåtbara personer i boken och fina bra med. YA/skönlitt.

10. The Fault in Our Stars av John Green
Om tjej med cancer. Sa hon, lite kort. Inte för att det inte är bra, men jag läste den precis efter Tell the Wolves…, och då bleknar allt lite. Jag gillar att huvudpersonen försöker vara bitter men inte klarar det så bra. Har lite blandade känslor om Augustus, bloggetariatet verkar antingen skifta åt ååguuud, dreamy-hållet eller ogudtabort skönakillen-hållet. Men jag vet som sagt inte. YA.

11. Star Trek Into Darkness av Alan Dean Foster
Bokifieringen av filmen. Helt poänglöst faktiskt. Science fiction.

12. Ebert’s Little Movie Glossary av Roger Ebert
Tänk TVTropes innan internet. Mycker rolig alfabetisk lista över klicheer i filmer. Extra credit: när Simon Pegg och Edgar Wright skrev Hot Fuzz använde de den här boken som guide och hade som mål att få med så många som möjligt. Filmvetskapslulz.

13. Warbreaker av Brandon Sanderson
Bokklubbsbok. En av de där böckerna som man minns som bra pga slutade bra. De sista femtio sidorna var toppen. Tyvärr var de första tvåhundrafemtio inte det, och tog över två månader av ytterst motvillig läsning att ta sig igenom. Episk fantasy.

14. Hyperbole and A Half av Allie Brosh
Fantastiskt roliga serier om att t.ex. vara liten och vilja ha tårta mer än livet själv, om en mycket dum hund, eller om att vara deprimerad. Jag har läst Broshs blogg i flera år, serierna passar lite bättre på internet, men är trots allt bland det roligaste som någonsin skrivits i seriefrom. Serier.

night-film15. Night Film av Marisha Pessl
Ytterligare en bok jag läst för att jag gillar författarens tidiare – Pessls debut Special Topics in Calamity Physics var en ungdromroman med litteratursnobbsporrtendenser. Night Film är en mysterieroman med skräckvibbar. Problemet är att jag inte pallar huvudpersonen. Jag fattar inte varför kvinnliga författare skiver manliga protagonister till att börja med – har vi inte nog med sådana – men jag kan inte hålla på honom pga orkar inte. Dålig förälder, jobbig person, ingen ryggrad. Som sagt, orkar inte. Krim/skräck.

16-17 Harry Potter and the Philosophers Stone och Harry Potter and the Chamber of Secrets av J.K. Rowling
Omläs i ljuboksform. Ja, omläs räknas numera på min lista. Upptäckte att ettan var både roligare och mer realistisk otäck än de andra böckerna, och att jag faktiskt gillar Harry innan han blir jock och emotonåring. Barn/fantasy.

18-20. Vägen till Jerusalem, Tempelriddaren, Riket vid vägens slut av Jan Guilliou
Omläs igen. Älskar Folk Som Målmedvetet Bygger Civilisation. Mitt knark. Jag har ingen värdighet. Historisk skönlitt.

21. Medieval Underpants av Susanne Alleyn
Alleyn har samlat ihop ett gäng vanliga fel författare (och redaktörer) av historiska romaner gör och sedan delat upp dem i temade kapitel. Iden är bra, de generella reglerna är bra (forska mera, lita inte på annan skönlitt), men mycket i utförandet blir bajs pga a) hon verkar inte tänka alls i kapitlet om språk. Om författaren måste skriva autentiskt för tidsperioden skulle det bli helt omöjligt att både skriva och läsa. doet Because linguistic development. b) Alleyn har attitydproblem. Hon verkar mer intresserad av att säga “kolla vad x gjorde i den här boken, lolvadumhonä” än att fixa problemet – och hon nämner inte med ett ord att bättre historieundervisning i grunskolan skulle hjälpa enormt. Historia.

22. The Design of Everyday Things av Normal A. Donald  
UX-klassiker om mestadels dålig vardagsdesign, den fick upp folks ögon för hur opraktiskt, ickeuntuitivt och allmänt kasst designade vanliga grejer som spisar, kylskåp och bilradior var, och gjorde mycket åt att lösa problemet. Det näst bästa är när Donald (boken är rätt gammal) efterlysen en elektronisk kalender som kan skicka saker till hans dator, eller kanske ännu bättre såhär dagen när google köpte Nest, hävdar att hemmet aldrig kommer bli helt uppkopplat för hur ska man gränssnitta det? Design/facklitt.

Designproblem med litteraturmagazinet

För ett tag sedan flyttade Enligt O över till Litteraturmagazinet. Jag tänkte följa efter och fortsätta läsa henne där, men det . gick. fan. inte. Ju mer jag försökte ju mer irriterad blev jag, och igår jag satt i min indignation och listade upp alla designfel (både varegäller grafisk design och informationdesign). Sen fixade de två! Yay. Men större delen av listan kvarstår, och eftersom jag chockar mig själv varje gång jag inser att jag faktiskt kan webbdesign (-steori iallafall) blir det i en liten minilektion.

1) Namnigenkänning

Problem: Googlar jag på vad jag tror sajten heter kommer jag inte fram. Varför? Well, ordet magasin stavas så på svenska. Med s. Inte z. Inget fel med det, men att först heta ett felstavat ord och sen inte poängtera det på något sätt är inte jättesmart.

Lösning: Jag tänker mig ett stort z i logot, ett z in ikonen… eller ett logo öht som inte bara är sajtnamnet.

2) Tidningslayouten passar inte en sajt som inte är en nyhetstidningssajt

Litteraturmagazinets design och layout vill uppenbarligen se ut som en tidningssajt. Med relativt smala kolumner med svart text på vit botten, tredubbla menyrader, bylines på bloggar och sparsam typografi är det uppenbart att man försökt efterlikna en tidningsajt. Problemet? Innehållet passar inte. Tidningssajtslayouter ser ut som de gör för att de är baserade på papperstidningar begränsande format, och för att de måste innehålla örtitusen konstant uppdaterade nyhetsartiklar. Det finns ingen anledning att bergränsa en tidskrifssajt, och eftersom innehållet inte cirkulerar varje dygn drabbas alla sidor av innehållsöverskott och tröttar ut användaren.

Lösning: Det finns ingen lätt lösning, men i nästa omdesign, leta efter tidskriftssajter ni gillar, hyr in en bra AI (information architecture) designer och använd tidningslayout som en designmetafor istället för en mall (alltså: ha små grejer som får en att tänka på tidningar istället för att försöka se ut som en tidning.) Och in med ännu mera whitespace!

3) Hemsidan lider av MYCKET svår information bloat

hemsidanJag orkade först inte räkna hur många innehållsområden (artiklar, bildlänkar och faktarutor), men när jag försökte hamnar jag över femtio. Femtio. Sidan för alltså inte bara över fold (fold är termen för gränsen nedåt efter den första hela skärmen, alltså allt man inte måste scrolla för att se) utan är c:a tjugo skärmar lång. Tjugo. Det är inte rimligt på ett enda ställe. Man får ingen överblick alls. Mycket är gammalt. Inte ens dn.se har en hemsida så lång, och de uppdaterar varje kvart minst. Det gäller förresten varje sida; ta bort allt irrelevant tjafs. Det bara stökar till, alla sidorna är alldeles för långa, det gör dem dessutom tungladdade. Rensa både i innehållet och layoutmallarna.

Lösning: ta bort, ta bort, ta bort! 70% veck! Behåll de femton, max! viktigaste. Färre än fem skulle se för lite ut. Mer än femton med nuvarande layouten och användaren tappar bort sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4) Layouten är statisk och anpassad för en lite för stor skärm.

width

Jag sitter på en 13-tum macbook pro med skärmupplösningen 1280×800 px – knappast jättestor, men inte pytteliten heller, och ganska vanlig – och 100 pixlar hamnar utanför min skärm. En 1024 px ipad kan inte vara jättekul?

Lösning: responsiv layout! Yay! Det bästa som hänt webbdesign sedan den uppfanns, cirka. Det innebär att man kan ha exakt samma innehåll (alltså inte separata sajter) och olika layout beroende på skärmstorlek. En femkolumnare på en stor skärm, tre kolumner på en ipad och en ensam kolumn på mobil. Som magi. Användarvänlig magi. Smashing Magazine är ett ypperligt exempel.

5) Otydlig informationshierarki

information Och vad betyder det? Att det är otydligt vilket innehåll som är viktigare än annat innehåll. Se t.ex. hemsidan igen. Om vi suddar vad som faktiskt står, kan vi ens se vad som är viktigt? Ibland. Bra bruk av rubriker och bilder i artiklar, applåd på det! Men sedan tar det stopp, mest för att det är för mycket innehåll. Igen. Men också för att reklamen och serien är det mest utstående materialet på sidan. Serien kan bli en thumbnail, men reklamen kan man såklart inte göra något åt. Istället borde det finnas en tydligen färgpalett att använda för att indikera vikt och featureområden. Som det är nu är finns det ett gäng röriga gråa, rosa, röda och gröna områden där färgen verkar betyda… inget?

Lösning: Tre huvudfärger och fem kontrastfärger som alla är komplimentära, featureområden som faktiskt används, thumnails där det behövs istället för hela serier på hemsidan. Mindre innehåll. På hemsidan ska det finnas översikt. Skilj på nytt och äldre innehåll. Skilj på bloggar och nyheter och intervjuer. Plocka bort gammalt. Städa städa städa!

 

Les Mis och mycken entusiasm

Idag fredag går Les Misérables upp på svenska biografer. Jag tycker ni ska se den. Jag tycker inte att ni ska se den eftersom jag gillade den, men jag tycker att ni ska se den eftersom hanjaglevermed – har svårt för musikaler, gillar sällan samma som jag om någonting filmiskt, hade aldrig sett eller hört Les Mis innan – gillade den. Mycket.

(jag tycker definitivt inte att ni ska se den pga Jeanette Genteles JETEKONSTIGA recension i SvD, där hon iochförig hyllar filmen, men lyckas få hela handligen om bakfoten och namnger flera karaktärer fel, och, ja. Om ni är oroliga att de ändrat i handlingen kan ni sluta nu, Valjean är fortfarande villkorligt frigiven, inte på permission, och Fantine har fortfarande Cosette från innan hon jobbade i fabrik, Éponine has inte bytt namn…)

Jag skulle kunna vimsa om hur kär jag var i Les Mis när jag var tretton eller hur jag har sett scenmusikalen flera gången och hur det liksom är småmysigt att spionera på sin egen tweenhood med ena ögat medan det andra kollar på kämpade artonhundratalsfransoner. Det skulle jag kunna. Men sanningen är att musikalfilmer oftast suger ordentligt (tänk Phantom, tänk Rent, bara skräp), och efter att ha set c:a tretusen Les Mis-intervjuer vet jag varför: vanligtvis spelas låtarna in innan i studion och mimas under filminspelningen, här sjunger alla live. Det har tjatats ordenligt om det, och en del av mina vänner som har musikutbildningar gillar det inte. Alls. Det blir hackigt ibland, av tårar eller spring eller regn eller kyla. Alla är inte lika bra sångare (nej, Russel Crowe imponerar inte med rösten. Men man tänker på det ungefär trettio sekunder i början, sen försvinner det) men det blir bra. Det blir inte snyggt, men det blir jävligt emotionellt. Och konstigt nog mindre melodrama än på scen, eftersom skådespelarna inte behöver dra på så förbannat när kameran ligger dem rätt i ansiktet. Inte vad man vanligtvis tänker på som subtilt, men i musikalsammanhang.

Ni ska se den för att Anne Hathaway är så fantatisk. Ni ska se den för att det är så storslaget och fint. Lite ska ni se den för att liksom jag blir ca kär i Aaron Tveit (som var en galet bra Roger i Rent för ett par år sedan) som är en boktroget bildskön och skoningslöst revolutionär Enjolras. Så fint. Så bra. Äls. Se den nu. Eller iaf trailern nedan.

.

Perspektivlösa vänsterkillar

Efter valresultatet i gårkväll hamnade jag i direkt konflikt med en snubbe. Inte för att han var för Romney, det var hand inte, utan för att han tyckte det var Fel Att Vara Glad För Att Obama Vann pga Inte Riktig Vänster. Jag blir c:a rosenrasande av dylik perspektivlöshet; naturligtvis är inte Obama ett perfekt alternativ, men man måste var jävligt privilegierad och självisk för att inte tycka att det är skillnad mellan honom och Romney. Det hade jag tänkt att skriva om idag. Men si! Det behövde jag inte, för anna herdy har redan gjort det. Stick och läs, nu bums.

10 saker-utmaningen, del VII: 10 drycker

Angående den här jävla ICn då. Listan består närmast uteslutande av saker jag inte kan dricka längre. TYCK SYND OM MIG. Jag kan dricka… vatten. Typ.

1. Exotisk nektar
Jag kunde inte dricka apelsinjuice som liten, fick ont i magen, och jag har aldrig gillat saft men herregud vad jag drack nektar. När jag flyttade till USA hade jag paket i frysen att ta fram när jag blev sjuk. Liten- känslan. Herregud.

2. Vit mocha med sojamjölk
Hej jag saknar kaffe så jag dör.

3. Färskpressad apelsinjuice

4. Mango marguarita

5. Äppelcider
Scrumpy, tack.

6. Varm choklad med pepparmint

7. Mango lassi

… nu börjar vi alltså nå det sorgliga stället där jag inte druckit annat än vatten på så länge att jag tydligen glömt vad jag älskat…

8. Cream of orange

9. Chai

10. Thai-iste.

MEN KUL LISTA VERKLIGEN.

10 saker-utmaningen dag VI: 10 favoriträtter

Var mycket lättare när jag var liten? Pga då kunde man ju inte äta vad man ville och bli van vi det. Plus att jag numera inte KAN äta mycket av det jag gillar på listan pga IC som gör att allt surt eller för kryddigt gör ont i urinblåsan i dagar. Ej så kul.

1. Palek panir. Lätt. Med ris och naan och lassi och chana massala med, men vadfan. Mest palek panir.
2. Icahandlarnas vegetariana-pizza. Om den nu finns fortfarande.
3. Grilled cheese gjort med sourdough, brie och äpplen.
4. Fried rice från veganthaistället på Ballard Ave.
5. Måste det vara middagsmat? Challah french toast med frukt men bara från Portage Bay och dit går vi aldrig numera dålig service.
6. Vita bönor och mangold-soppa med pocherat ägg och bröd.
7. Falafalrulle från det där stället i Lund. Med vitlökssås.
8. Minestronesoppa. Fan vad jag saknar minestrone.
9. Currysalladsmacka.
10. MEN JAG VET INTE JAG GILLAR INTE MAT JAG GILLAR GODIS. Sk. “kinagryta” min mamma lagade fast med quorn is för fläsk? Med curry, soja, bambuskott och grejer. Sjuttiotalsmat at its best. Med ris.

10 saker-utmaningen del IV – 10 fraser jag ogillar

1. Dra alla över en kant
KAM HETER DET. KAM KAM KAM.

2… Nä, det var väl det.

10 saker-utmaningen, del 1

Alltså, jag är helt medveten om att ca ingen bryr sig, men jag behöver komma in i någon form av bloggrutin igen, så jag snor den här av Katta.

10 saker om mig

1. Jag ger exakt alla låtar jag någonsin gillar sin egen mening (utifrån texten, naturligtvis) som associeras med ett scenario i en av de många historier som jag konstant skriver i min hjärna. Det lät ju rätt komplicerat, men vad jag menar är alltså att sången x handlar om när y gjorde slut med z. Låtar byter inte mening, så det har hänt att jag slutat lyssna på viss musik för att jag avslutat/inte gillar just den berättelsen längre.

2. Jag har bloggat i olika former sedan 1999, men bara på svenska sedan 2006. Min allra första blogg handlade mest om hur många gånger om dagen jag pratat med han jag var kär i i ettan på gymnasiet; den var inte riktigt vad jag skulle kalla hyperintressant.

3. Jag tycker pastellfärger är så fula att jag får lite panik av att se för många pasteller på en gång.

4. För ett par år sedan tog jag beslutet att så mycket jag kunde undvika diskussioner på internet som gör mig arg. Om jag kan låter jag helt bli att läsa, annars försöker jag gå därifrån utan att diskutera. Folk hävdar att man ska utsätta sig för andra åsikter och vadihelvete skräp, men allvarligt, det var så illa att jag var arg hela tiden och svor och slängde med datorn och hade högt bloddtryck pga alla jävla idioter med fel åsikter.

5. Jag har inte haft mycket nerd rage i mitt liv, med de senaste åren har jag hatar folk och avslutat bekantskaper över Doctor Who (tips: om man tycker s4 är överlägsen s5 ska man hålla JÄVLIGT MYCKET KÄFTEN om det i min närvaro.)

6. Jag gillar att sy i teorin, men jag har inget tålamod. Dessutom är jag, när det gäller synliga (inte gömda, såklart) sömmar, patologiskt oförmögen att sy fucking rakt.

7. En gång i tiden var jag riktigt sjukt bra på att göra snygga saker i photoshop. Sen kom ett arbetsliv och en slö hemdator och jagvetinte. Försöker ta igen det nu.

8. Det tog mig c:a fem månader att våga prata med de flesta av mina nuvarande kollegor. De har doktorsexamen i immunologi, biologi eller statistik och är grymt smarta.

9. Att baka är numera min hobby. Jag känner mig grymt kluven runt detta, eftersom hanjaglevermed inte bakar alls och jag därmed bidrar till den reproduktiva delen av vårt hushåll oproportionerligt mycket. Och ja, jag tror på millimeterrättvisa, eftersom det många gånger är det enda sättet man kan hålla räkningen. Dessutom klumpar ju bakningen ihop mig med alla dessa retrobloggare och cupcakebakerskor och jag tycker helt ärligt att de är dumma i huvudet. Kvinnors frihet från hushållssysslor är en livsviktig del av det feministiska rörelsen och det handlar om en ganska smal spång att balansera på för att ha den här hobbyn utan att ramla i förspilldkvinnokraft-diket.

10. En tredjedel av allt jag vill blogga blir inte av för att jag inte tycker texten jag skriver gör rättvisa åt ämnet; jag började blogga för att hålla min svenska levande, men ibland håller den ändå inte hela vägen.

Det behövs smartare tjejtidningar

För ett par månader sedan körde en av tidskrifterna jag läser – bitch magazine – ett tema om kändisar. Inte om kändisarna själva, utan kändishet som kulturell företeelse, kändisskapets typer, osv. I vart fall handlade en av artiklarna om mobbning, och även om jag allvarligt talat inte minns mycket av sjävla texten tog den liksom i farten upp Go Fug Yourself. Jag ska skriva mer om Fug i en senare text, men kort kan man säga att det är en blogg som kritiserar hur kändisar klär sig, ofta elakt. Och det fick mig att tänka på en grej:

Tjejtidningar är djupt tragiska ur en intellektuell utgångspunkt. Modellen Cosmo är naturligtvis värre än annat, men i regel präglas de av okritiskt och oreflekterande hyllande av vad som råkar vara hett för stunden, vare sig det handlar om smink, kläder eller aktuella skådespelare och artister. Man kan naturligtvis att deras uppgift inte innefattar, eh, journalistik, att de bara ska vara snygga och glossiga, och att vissa visst har hela temaartiklar om bröstcancer och intervjuer med skådespelare om jobbat med välgörenhetsprojekt i Senegal. Problemet är bara att ju tjockare och pseudoseriösare magasiner är, ju harmlösare och mer idiotiska blir texterna. Allt smink är bra (är den inte det från början kan man ju alltid tvinga skribenterna att låtsas), alla kläder är fina, bröstcancerhistorierna är lite sorgliga men slätstrukna och innehåller bara fina, renlevande hjältinnor som överlever, och hon skådespelaren som välgörenhetar sig i Senegal är så duktig och klarade att leva i smuts och med bara kallvatten men gillade att se Det Autentiska och sen poserar hon på bild med små söta Senegalesiska barn. Alla kändisar är ödmjuka och har snygga kläder på intervjuerna. Det kryps. Det fjäskas. Det has överhövan ingen värdighet eller personlighet.

Å andra sidan har vi de elaka. Sajterna som Fug, som bara kritiserar och Men Girls-fasonerna. Skvallertidningarna vars enda jobb är att skriva om Skådespelarens gris till pojkvän som knullade playboymodeller i hennes säng medan hon poserade men barn i Senegal, vare sig det hände på riktigt eller ej. Hur tjock hon blivit. Hur hennes vänner är oroliga för henne. Hur mycket hon längtar efter barn. Hur hon blivit lämnad av sin man eftersom hon inte vill ha barn. Hur mager hon blivit. Hur alla hatar henne i dokusåpan hon är med i. Hur hon dricker för mycket. Hur sönderopererad hon är. Hur ful hon är utan smink.

Upperbarligen fyller de någon slags funktion – och personligen väljer jag att tolka det som ett sätt att slå bakut mot det sockersöta perfektionsuppfyllda hyllandet. Jamen kolla, hon som satt och fnittrade i designerjeans och ostajlat hår har visst ful mage i bikini, ha! Vad jag skulle vilja se är ett mellanting. En tjejtidning som adopterat kulturtidskrifternas kritiska glasögon, som frågar skådespelaren om hon kan förklara den politiska bakgrunden till sitt engagemang projektet i Senegal bortom “synd om barn” och som inflikar en postkolonial analys. Som förväntar sig att skådespelaren kan redogöra för sin välgörenhetsorganisations diskrimineringspolicy. Som förklarar att krämen inte kan funka för så fungerar inte hud, och den här mascaran är kass. Som vågar säga, i en intervju “men ditt album från 2002 är ju väldigt mycket sämre än allt annat du gjort, vad hände där?” Som inte antar att både läsare och intervjuobjekt är DUMMA I HUVUDET.

Det vore trevligt. För jag känner ibland suget att stirra på kläder och knarka i mig lite om nytt smink, men jag kan liksom inte lita på de tidningar som finns nu. Man kan inte lita på någon som gillar allt.