Inlägg i kategorin Anna tycker saker

Boklista pga något ska man ju blogga

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: Alltså, jag länsade mammas hyllor och bibliotekshyllorna rätt tidigt, men den första jag minns i efterhand är, såklart, Anne Rices En vampyrs bekännelse. Då var jag elva.

Bok som förändrat mitt liv mest: Förmodligen Jostein Gaarders Sofies värld. Utan den hade jag nog inte blivit intresserad av filosofi, utan filosofiintresse hade nog aldrig kedjan av händelser som ledde mig till att flytta till USA påbörjats, och ja, ni ser ju.

Bok jag tycker är överskattad: Jonathan Strange and Mr Norrell, av Susanna Clarke. Sjukt tråkigt. Blindheten av Jose Samarango. Överkonceptad och frusterande. The Great Gatsby, fy fan.

Författare vars böcker jag försöker gilla men inte lyckas med: Jag vet inte? Strindberg? Men se nästa fråga; det blir aldrig riktigt av.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom: Jag blir generellt lite avig av måsten, ändå mer vad det gäller litteratur. När något ska läsas för att det är en klassiker är min spontana reaktion att låta bli just den boken på pin kiv.

Författare vars böcker är underskattade: Generellt borde fler människor avguda Scarlett Thomas. Nu säljer hon helt okej, men borde typ krönas till Drottning av Universum. The End of Mr Y är fantastisk, likaså PopCo och Going Out.

Jobbigaste bok jag läst: Jobbig som i psykologiskt jobbig läsupplevelse eller arbetsam? Jag läser sällan mentalt tung litteratur, det arbetsamma hittar jag i facklitten, skönlitt ska företrädelsevis handla om drakar och rymdexplosioner. Alt smarta barn. Att arbeta sig igenom Drood av Dan Simmons var jobbigt de första 480 sidorna pga tråkigt, sen blev det en fantastisk bok. Som gav mig mardrömmar a la Lovecraft. Näää, javenne!

Läser helst: Fackböcker om sexual- och könspolitisk, filosofi och medeltidshistoria. Fantasy.

Önskar att jag läste mer: Se ovan? P.g.a. tidsbrist.

Bästa barnboksförfattaren: Astrid Lindgren såklart. Eva Ibbotson. Maj Bylock. Philip Pullman.

Gillar jag inte längre som jag gillade förut: Vampyrer? Se detta inlägg. Försöker dock hitta tillbaka medelst klassiker ur genren. Hästböcker när jag var ca nio?

Roligaste bok: Lost in a Good Book av Jasper Fforde (tyvärr är han bokkottad nu, så inga omläs), Liftarens Guide till Galaxen. Gillar att fnittra mer än att skratta.

Bok som berört mig mest: Detta med att beröra. Som sagt läser jag inte skönlitt så jävla ofta, och emotionellt blir man kanske inte så triggad av facklitt. Det är inte heller något jag saknar, att sitta och känslosvalla över pappret. Slipper faktiskt helst.

Recencera din senast lästa bok: Visual Strategies av Felice C. Frankel och Angela H. DePace är en bok om grafik skriven inte så mycker för grafiker som för vetenskapsfolk. Som sådan gillade jag den, den var hands-on med exempel och regler utan att krånga till det. Minus för de sista kapitlen, där vetenskapandet tog över och jag fattade ca hälften; den ska trots allt kunna läsas av alla slags vetenskapare, inte bara molekylärbiologer.

Seattle för turister

Nu har jag bott här, i Washington, i tie år! I Seattle… femochetthalvt? Något sådant. Så jag tänkte att jag skulle dela med mig lite av min oändliga visdom och erfarenhet. Vad ska man, som turist i Seattle, göra, och vad ska man unvika? HEPP!

Standardgrejerna

Pike Place Market

Marknaden är bra och inte bara ett turistmål. Missa den för allt i världen inte när du är här.
Gör rätt: Kom hit en veckodag, innan eller efter lunch om det är måndag-torsdag, ej efter lunch på fredagarna, speciellt under sommarhalvåret. ParkenMarknaden är öppen dagtid hela året, men på helgerna är det sjukt fullpackat, i inomhusdelen kan man knappt ta sig fram. Ha med dig kontanter, en hel del ställen är riktiga marknaddstånd och tar inte kort. Var hungrig. Köp ett barkverk eller en bit cheesecake, eller köp en frukt till mellanmål på Corner Market pga NOM. Ät åtminstone en lunch på Piroshky Piroshky (ungefär två kvarter ner och på andra sigdan gatan från marknadens huvudingång.) Är det fint väder kan man sitta i parken vid slutet av Pike Place och titta på vattnet tvärs över motorvägsviadukten; det kan jag inte säga om några år (de ska riva den, viadukten alltså.)

Undvik: Alla våningarna i inomhusmarknaden har rätt mycket krimskrams. Lägg inte för mycket tid på dem när det finns saker att äta annorstädes. Alla turister verkar vilja titta på de som kastar fiskar. Varför? Nej, jag vet inte heller. Och så The Gum Wall. En vägg. Med tusentals tuggummi på. Mkt äckligt och helt jävla meningslöst.

Space Needle

Ett torn som ser futuristiskt ut och är högt. Byggdes till en världsutställning och firar 50årsjubileum i år. Hepp.
Gör rätt: Om du nu nödvändigtvis ska upp, ha en reservation i restaurangen där upp, Sky City, till lunch eller middag. Det kostar inte gratis, men maten ska tydligen vara bra, och hela eländet roterar 360 grader medan du äter, och det hör ju till det ovanligare. Du slipper betala för resan upp om du har reservation.

Undvik: att bara lösa hissbiljett. Dyrt, tråkigt, kallt och blåsigt, kaffet är äckligt och även om man ser hamnen kan man inte se mitt hus, och det tycker jag känns väldigt relevant för alla.

Ride The Ducks

Amfibiefordon från andra världskriget som numera är turistbussar.
Undvik: dem snälla, för allt i världen. De är fula, trafikfarliga, skräniga och alla som bor här (förutom min kollega Dave) hatar dem. De snabbbyggdes 1943, de är inte gjorda för stadstrafik, de kör över folk, de är fula, guiden är förare samtidigt, vi vill inte höra er skräna Queen eller tjoa vid varje Starbucks snälla bara låt de här jävla belätena självdö.

The Fremont Troll

Undvik: denna brist på tid och energi. En sten”skulptur” under en bro föreställande en jätte hållandes en folka i naturlig storlek. Här kan du se en bild. Nu har du sett den. Hepp.
Istället kan du: om det är klart väder åka över Aurora Bridge (som egentligen heter George Washington Memorial Bridge men ingen säger det) i t.ex. buss eller taxi, och se berg åt båda hållen (Cascades åt ena hållet, bergen ute på Olympiska halvön åt det andra) plus hyfsat mycket vatten nedåt.

The Waterfront

Vid det faktiska vattnet då, på andra sidan markaden och Alaska Way Viaduct, ligger det c:a en miljon kajer och turistattraktioner, däribland Seattle Aquarium. Om det är fint väder bör man nog ta sig hit bara för att köpa en glass eller lunch och sitta vid på en uteservering och gilla livet.
Tips: Ta en entimmeskryssning runt hamnen om vädret är hyfsat. Galet mycket info, fin utsikt, eventuellt sjölejon osv. En lite längre (2h? Minns ej) båtresa innefattar Ballars slussar och Green Lake och Lake Washington. Eller så kan man ta färjan till Bainbridge Island eller en båt ut till San Juan Islands och där finns det valsafari, men då får man nog sätta av lite mer tid.

EMP/SFM

Experience Music Project/Science Fiction Museum är, speciellt den senare delen, är en bra tanke som kanske inte alltid är jätteroligt i utförandet. De flesta lokalbor jag pratat med är JETEPEPPADE innan de besöke SFM, och ganska besvikna på små utställningar, dålig design och generell torft. EMPs rolighet beror kanske på hur intresserad man är av populärmusikshistoria 1960-1990? Eller av att gitarrplinga?

Mer generella tips

Parker

Seattle är en konstig stad med nordeuropeiska mått. Den kallas The Emerald City, men inne i stan finns det egentligen ganska få träd eller småparker. Det finns dock ett helt gäng stora parker, av dessa rekommenderar jag följande: Gasworks Park i Fremont (för att det ligger ett gammalt gasverk där och rostar och är fint, och man ser sjukt mycket vatten typ överalltifrån) och Olympic Sculpture Park som är både park och utomhusmuseum som hör ihop med SAM (Seattle Art Museum.) Mer info.

Kaffe

Seattle är bra på kaffe. Undvik dock Starbucks, Tully’s och allra mest Seattle’s Best pga mkt äckligt. Gott kaffe kan hittas på nästan alla små lokalägda kafeer, men speciellt gillar vi: Seattle Coffee Works (precis vid marknaden samt i Ballard), Cafe d’Arte (Belltown), Zoka (Green Lake), Monorail Espresso (bara lucka i väggen i downtown, tar endast kontanter, cykelbuden älskar det), Stumptown (minikedja från Portland. Capitol Hill), Bauhaus (som sitter fint på gränsen mellan Capitol Hill och downtown) och Victrola (Capitol Hill). Bland annat.

Toaletter

Insidertips: bäst toa i downtown hittas på Pacific Place, en inomhusgalleri vid Pike och 7th Ave. Är man nere vid markaden funkar toaletterna där okej, men är man i övre downtown går man till Pacific Place.

Mat

Bekanta som bott i andra stora städer säger att Seattle kan mäta sig med New York och LA på matfronten, inte för att det finns bättre mat (det gör det inte), utan för att priserna ligger på en mycket mänskligare nivå utan att kvaliteten offrats. Bäst är Seattle på fisk och skaldjur och på asiatisk mat av diverse nationaliteter. Pho kan fås för allt från $2.99 i en håliväggenrestaurang till gourmetvarianten på BaBar. I International District finns mest varianter på kinesiskt, men inte bara. Det finns hur många bra thairestauranger som helst. Vill man käka havets läckerheter vid vattnet kan kan antingen ta sig till the waterfront, någon av restaurangerna vid Pike Place Market, eller någon av de tre Anthony’s-ställena eller Ray’s (tips: Ray’s Cafe kostar mindre än Ray’s Boathouse, har inte lika snazzig mat men lika bra utsikt.)
Ett helt gäng bättre restauranger i Seattle ägs av kocken Tom Douglas, däribland Serious Pie (pizza) och Dahlia Lounge. Vi har hela listan.
Pizza föredrar folk här generellt från Pagliacci, de brukar vinna någon tidnings omröstning årligen. Liten kedja med kanske tio restauranger?
(mina personliga favoriter: thai från Jhanjay i Ballard, indiskt från Saffron Grill i Northgate, Anita’s Crepes i Ballard/Fremont, nr 6 utan majonäs från mackstället Jimmy John’s som finns lite varstans.)

Att ta sig fram

Seattles lokaltrafisksystem är baserat på bussar, ett idiotiskt och långsamt tilltag i en stad av den här storleken. Det finns dock en sk lightrail (snabblokaltåg? typ pendel) mellan flygplatsen och downtown numera, och i South Lake Union går en spårvagn med det olyckliga namnet South Lake Union Trolley (de bytte ut det när de upptäckte förkortningen, men då var det redan för sent). Man kan köpa ett Orca Card vid lightrailstationerna och ladda det med pengar, buss inom Seattle kostar $2.25/$2.50 beroende på om det är rusningstid eller inte, och ett visst, ganska litet område runt downtown är ett s.k. free ride area som ska tas bort pga komplicerat men i korthet: om man går på där framme i bussen och möts av en grön skylt, alt om föraren öppnar bakre dörren för påstigning, betala när du går av. Annars betalar du när du går ombord. Har man android eller iphone och dataplan man kan använda utomlands rekommenderar jag appen One Bus Away, some synkar med tidtabell och bussar och kan tala om för en när bussen kommer.
Taxi är inte billigt men inte orimligt dyrt heller. Yellow Cab och Orange Cab är de två största taxibolagen. Sen finns det Green Cab med, de har bara hybridbilar.

Kläder

Riktiga seattleinnevånare, sägs det, har inte paraply. Det beror isåfall på att riktiga seattleinnevånare inte kan klä sig som folk, utan har regntäta friluftsjackor av North Face-typ på sig i stan året runt. Till det programmerarbyxor eller dräkt med gympaskor och jag önskade jag skojade. Ha paraply eller regnjacka, ingen kommer orka bry sig, och du kommer att vara snyggare klädd än 90% bara genom att vara svensk. Och ja, det regnar här. Inte orimligt mycket, men utspritt över stora tidsperioder. Det blir inte jättekallt, men kan bli rått av regnet.

Dricks and moms

Som annars i USA är det standard att dricksa 15-20 procent, lite beroende på hur nöjd man är. Det brukar finns två sätt att dricksa, kontant eller på kvittot. Betalar man kontant i kassa finns det en burk att lägga dricksen i, om man betalas från bordet med nota får man tillbaka sin växel, lägger i bruklig mängd dricks i den lilla boken igen, och går sin väg. Dricksar man på kvittot får man två extra rader, en rad där det står “tip” eller “gratuitiy” och sedan en där det står “total”. Då får man huvudräkna snabbt, eller skaffa en dricksräknarapp till sin smartphone (jag kör på det senare.) Dricksar gör man i matsammanhang annars så fort någon utfört arbete med ens mat: man dricksar baristan som fixat kaffet, kafejeppen som värmt bullen, serveringspersonal som gått ut med ens beställning till ens bord. Om man däremot bara köpt, säg, en kaka som man fått i direkt i en påse utan merarbete, finns ingen anledning att dricksa. Man dricksar också taxichaffen (om de inte varit kompletta idioter, kört fel utan att be om ursäkt, pratat i telefon, uttalat sig förolämpande osv. Det gäller ju alltid – genomrutten service är lika med minskad eller uteblivet), och hotellservicepersonal innan man checkar ut (hur mycket de sistnämnda får finns info om här.)
Man bör nog se till att ha några dollar och lite mynt på sig ifall man inte kan dricksa på kvittot (häromdagen dricksade jag bara 10% trots bra service pga dålig planering – jag hade helt enkelt inte mer på mig. Sugigt.)

Washington har, till skillnad från en del andra stater, moms (sales tax.) Den är sällan inräknad på prislappen i affärer (den gäller, tror jag inte, alls i restauranger) och ligger på 8-9 procent beroende på postnummerområde. En tykort för 1.50 kostar alltså 1.63 när det är dags att betala. Försök håll det i minnet.

Lite annat

Folk kan inte skynda sig här. Men de är, trots ryktet i resten av USA, trevligare än vad skandinaver är vana vid. Det är fint här. Jag har missat massor, kommer att utöka så småningom.

Vecka6-blogg om seriell monogami

Jag har två saker att säga:

1) Seriell monogami är kanske realiteten i väsvärlden(+) , men jag skulle vilja hävda att ideaaaaalet fortfarande är sann monogami, d.v.s. varje människa har en partner hela livet. Inte bara i det faktum att många faktiskt gifter sig (och lovar att älska varandra hela livet, ett sjukt löfte att ge i sig), i hela tänket som används i språket runt Den Sanna Kärleken, the One osv, eller ens stigmatiseranet av den som har haft många förhållanden (“hen kan inte hantera känslor” “han har issues” “hen är för omogen för att stadga sig-gifta sig-skaffa barn”, “tänker hen inte på barnen ner han hittat en ny igen”; kolla bara på ordet serial monogamist och dess populärbetydelse) pekar på det det, utan även den jävla stämningen av Man Bör Hålla Ihop Till Nästan Varje Pris som präglar relationsionsrådgiveriet. Man kanske inte kan vara ihop med bara en person, men man ska fan hålla partnersiffran så låg som möjligt; frågan och svaren är inte baserade på “hur går jag ur sen här situationen lycklig” utan “hur håller jag ihop mitt förhållande om det alls går.” Jag kommenterade på ett av Tanjas blogginlägg med ett ifrågasättande av den vinkeln (hör hur jag uttrycker mig som rättshaverist – klockan är myckte åkej) och fick snart motkommentaren att om man bara bryter upp för att en sak kommer man gå genom livet och bara byta partner hela tiden. Är det verkligen ett problem? Så länge man inte blir ihop med sitt ex klon kan man nog hävda att de flesta människor lär sig något av tidigare förhålladen. Visst finns det undantag, men det är knappast en anledning att döma ut hela företeelsen.

I samma led stör jag mig otroligt på allabarageruppförlättniförtidenförritinlevdemantillsammanshelalivet-attityden. Tror ni verkligen alla var lyckliga hela livet? Att alla var trogna? Vidare: fram till ca femtiotalet var “hela livet” ganska mycket kortare än vi tänker oss. Var man inte förmögen gifte man sig inte särskilt tidigt, speciellt inte som man, eftersom det helt enkelt inte gick an att skaffa familj utan att kunna försörja den, antingen meddelst gård, lön, eller verkstad. Man var kanske 25-30 som man, något yngre som kvinna. I mitten av artonhundratalet låg medellivslängden för en kvinna på strax under 50 år. Tjugofem års äktenskap var hela livet. Jag har varit ihop med hanjaglevermed i tio år i år – med moderna mått inte JETEMYKE, med 1860 års mått halvvägs igenom. Och ja, det finns de som firar åttioårig bröllopsdag och är jättelyckliga tillsammans. Såklart. Men  – undantag.

2. Jag letade runt i The Trouble With Normal av Michael Warner (f.ö. en sjujävlar bra bok som alla borde läsa) och hittade inte stället, men vad jag minns menade Warner att queera sociala/vänskapscirklar är pga bättre anpassade till seriell monogami än straighta. Enligt normen, och därmed i de flesta straighta sammanhang, delar man in personen av motsatt kön i grupperna folk man kan ligga med och folk man absolut inte kan ligga med. Man ligger med folk man är ihop med och folk man precis träffat. Man ligger inte med sina platoniska kompisar eller sina kompisars ex, man är inte kompis med sina ex (eftersom de är i den liggbara gruppen) osv. Queera grupper har inte haft lyxen att kunna förhålla sig till folk på det sättet – gaysubkulturen är så pass liten även i stora städer att alla känner alla, och att undvika sina kompisars ex skulle leda till total sexbrist, att inte umgås med sina ex till social exil. När jag tänker efter tror jag Sara Lövestam skrivit lite om det på sin gamla blogg. I vilket fall – jag har umgåtts i tillräckligt queera kretsar för att kunna uttala mig personligen, och man ska som vanligt inte utgå från ens sexualitet avgör mer än vem man tänder på, men rent antropologiskt känns det intressant.

Hepp.

Till pyssel är jag nödd och tvungen

Jag skämtar ganska ofta, både här, på twitter, och med hanjaglevermed, att jag håller på att förvandlas till en hemkunskapsmänniska a la Underbaraclara. Vilket är konstigt, jag gillar egentligen inte pysslande alls, jag ogillade både trä- och syslöjden, jag betonar ofta livsmedelsindustrins roll i kvinnors frigörelse från hemmet och jag gillar halvfabrikat (i den mån de alls kan defineras).

Men. Men.

Sen flyttade jag till det här jävla u-landet. Alltså, säga vad man vill om USA, men de gånger jag letar ihjäl mig efter en mojäng, manick eller livsförenklande pryl och sen hittat den, har de påfallande ofta tillverkats i Sverige. Plåthållare, balansbrädor, såna grejer. Och så är saker fula. Väggar är beigevita, möbler bruna eller blommönstrande, sängar har s.k. bedkskirts. Så jag målar väggar och möbler, jag syr madrassöverdrag och gardiner, inte för att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag är tvungen. Rätt mat finns såklart inte heller, men det är väl ganska självklart. Fy fan vad jag saknar smaksatt creme fraiche.

När jag bodde i Sverige klarade jag mig på att göra knäck och kanske goda biten till jul. Man kan köpa lussebullar och pepparkakor och glögg. Och resten. Den här julen tänker jag göra: egen nougat (pga finns inte), pepparkakor, lussebullar, mozartbollar, peppermint bark (pga jättegott, recept kommer), chokladkakor med mint, chokladtryffel, glögg, osv. För här är så mycket av julgodiset äckligt. Och då har man som vettig människa inget val. Godis måste ätas.

Och dör står jag. Målandes. Syendes. Bakandes. Förvilla mig dock inte med Clara, ty jag ser icke egenvärdet.

Fredag eller cosplayers som inte är som andra människor

Saker som hänt på twitter:

För ett par veckor sedan beklagar sig Elin Grelsson över att inte gilla “overkliga” böcker nu när fantasy är sååååå trendigt (eh. en teveserie) och tillochmed har egna fester (här åsyftas Johanna Koljonens fantastiska  Nalen-fest-inititiv, som en gång, en gång, hade Game of Thrones-tema.)

Alltså förlåt men jag orkar inte med människor som inte kan med “overkliga”, aka övernaturliga eller scifiliknande, inslag. Hur jävla dålig förmåga till willful suspension of disbelief har man då, kan man inte kolla på teve eller film för man vet ju att det där är ingen riktig polis, det är Brad Pitt, det där är ingen riktig seriemördare, det är Kevin Bacon. Va, va?

Sen i lördags twittar någon Hanna Jedvik att vuxna som sysslar med Halloween är underliga, och när Hanna Friden svarar lite halvirriterat att det är väl roligt om man gillar att klä ut sig får hon svaret “Som sagt…” med en blinkade jävla smilie på slutet.

Men det är egentligen inte så konstigt. Lajvare och cosplayers (lajvare spelar rollspel i dräkter, cosplayers kan nöja sig med att tillverka och ha dem på sig) anses fortfarande vara the weirdest of weird, även i en värld där vi tror vi beundrar nördar, där en fantasyroman blir en hitserie och miljontals människor sörjer en död utvecklare. Jag vet inte om det är värre i Sverige pga den svenska besattheten vid autenticitet eller bara pga bristande mångfald man FAN vad det blir tröttsamt. Det är åkej att säga att “din hobby är mindre värd och den borde bara barn ägna sig åt” om man är cosplayer, men inte om man spelar fucking fotboll. Folk i Star Trek-uniformer på cons anser fotfarande vara höjden av losernörd, och när det hölls nordiskt fantasy- och scificon för ett par månader sedan klädde de flesta inte ens ut sig. Vad är det för jävla roligt att gå på con om man inte klär ut sig eller kan kolla på folks dräkter?

Fin text om cosplaying och psykologi.

Om ett par månader är det ECCC. Jag ska gå som Idris:

Idris

De fyra roligaste filmerna

Fäör några år sedan satt jag och Hanjaglevermed i bilen på väg hem från Montana. Jag antar att det varit jul – vi reser inte dit så ofta – och VH1 hade visat ett sådan där träligt nedräkningsprogram, The 50 Funniest Movies. Jag var gravt besviken – listan saknade nästan helt roliga filmer, och toppades av den nästan brutalt asjobbigtråliga National Lampoons Animal House. Så vi skrev en egen, kortare, lista. Så här ser den ut:

4: Dogma


Kevin Smiths film om två fallna änglar, och Linda Florentino som en avlägsen släkting till Jesus, Alan Rickman som Guds Röst, George Carlin som en golfande kardinal? Jag är egenligen inte störtförtjust i Smith, men att driva med katolska kyrkan är alltid kul.
Citat: “Mass genocide is the most exhausting activity one can engage in, outside of soccer.”

3: The Princess Bride

Egentligen inte en komedi utan en saga med tillräckligt många absurditeter för att en vuxen tittare ska vrida sig av skratt.

2. Shaun of the Dead

Zombiekomedi! Jag var mycket, mycket anti att se den överhuduvtaget; Hanjaglevermed har sett i princip alla zombiefilmer som finns, är mkt kunnig i ämnet och hade redan sett den en gång. Jag ville INTE. Sen dog jag av lycka, och förstår inte riktigt hur jag kunde negga en film som har Simon Pegg och Dylan Moran och Jessica Hynes (och typ alla andra fantastiska brittiska komediskådespelare förutom Tamsin Greig och det är synd) i sig. Aja.

1. Monty Python and the Holy Grail

Ja, vad säger man. Alla nördar älskar den här filmen. Den har ingen egentlig handling. Den blev musikal. Jag har citera HELA. Största älsket, och största älsket till min vän A som tvingade mig att kolla på den när jag var sexton.

Nämen om vi skulle blir lite förbannade

Saker som gör mig vansinning, del 872: veteskapsdissare.

Eller, det handlar inte ens om det, det handlar om grundlösa hippieantagande människor som slentriannixar allt, vare sig det handlar om s.k. kommersialism eller läkarvetenskap. T.ex.:

– När underbaraclara slutade färga håret när hon blev med barn. Trots att det inte finns några belagda kopplingar mellan hårfärg (använd på rätt sätt då, jag antar att det skulle vara skadligt att t.ex. äta den) och, well, några som helst effekter på foster. För ni vet de farliga kemmmekaaaarlieeerna.

– På samma tema: no-pooarna. Alltså, att inte använda shampo funkar för en del människor. Men jepparna nöjer sig inte. De ska prångt ge sig på att frälsa världen. Newsflash: det funkar inte för alla. Vi har olika biologi, och en del människors hår och kropp luktar illa och blir smutsig utan tvål (hur mycket kroppen än “vänjer sig”; Mary Roachs Packing for Mars har ett intressant kapitel om hygien.)
Två bloggare som skriver skitbra om sk. naturliga metoder och kemikalier: Finslipad (som iofs verkar ha lite lustiga åsikter om självförtroende vs. skönhetsvård) och Fifty Scents.

– Lite annat tema: en text jag läste för hundra år sedan av Stefan Sundström om när hans partner skulle föda deras första barn och det verkade som hennes bäcken var för smalt. Läkarna ville röntga och kanske kejsarsnitta om det behövdes. Men nej, de hade hört att det här med röntgen vart inge bra (full disclosure: röntgen av foster är inget bra alls, det är förknippat med mycktet högre cancerrisk än motsvarande på vuxna, det är bla därför man ultraljudar, men det handlade alltså om EN röntgenbild på färdigbakad bäbis) och allt gick bra. Av det drog han slutsatsen att man ska inte pilla så mycket på naturliga processer.
…Sen kom spökena av de miljontals kvinnor och barn som skulle klarar livhanken med adekvat läkarvård och spöade honom gul och blå. VAD I HELVETE. GUBBJÄVEL. Jag hatar anekdotiska bevis.

– Antivaxxers i allmänhet. Älskar att man på min nya arbetsplats kräver årligt influensavaccinering och bevis på MPR-vaccinering och vattkoppsskydd (en del av en sjukhusorganisation.)

– Folk (en bekant till oss) som tycker att man ska vara snällare i debatten med de hjärnlösa, livsfarliga idioterna i den amerikanska religiösa högern. “För annars lyssnar de inte.” Eh, de kommer aldrig lyssna, men jag vill att andra människor fattar hur farliga och verklighetsfrånvända de här människorna är.

Den jobbiga sortens pappersbokfetishism

Jag är bokfetishist. Det erkännes gärna. Jag tycker om inte bara själva texten, utan böckerna som objekt. Detta är förstås en av anledningarna till att jag inte har en läsplatta, och till att jag blir sjukt irro när författare släpper texter som eböcker enbart (jamen skit i om jag vill läsa dig då, rövhuvud.)

Men. Men.

Så finns det människor som Bo Westmar. Företrädesvis old people, som  fetisherar bokobjektet lång mer än jag klarar av. Som gnälltjatande babblar om hur böcker luktar, hur det låter när man bläddrar, hur bokens tyngd känns i handen…  Det är klart att ingen eboksföreträdare tar en på allvar när man inte har någon vettigt att komma med.

Hanjaglevermed pluggade Publishing and Printing, jag vet inte riktigt vad det heter på svenska. Han kan hantera en gammaldags tryckpress och vika papper på rätt sätt för att skära till en bok. Det är trevligt, ett hantverk, och det har lärt mig att uppskatta saker som papperskvalitet och de små avtrycken typerna gör i bladet – de vet jag inte inte heller var de heter på svenska. Trevligt. Men inte med några direkta konsekvenser för mitt läsande annat än valet av utgåvor (och därmed dyrare böcker.)

Vad som är av vikt: typografi. I varenda pappersbok som ges ut, iallafall de första utgåvorna, ges någorlunda eftertanke åt typografi – och det handlar inte bara om vilket typsnitt som används. Det handlar om textstorlek, radavstånd, marginaler, val av sidnumrering och fotnoter och sidhuvuden och… ett helt gäng grejer. Som inte har något “bäst” eller “sämst” utan anpassas efter texten i fråga – dess komposition, genre, syfte, ämne osv. Kants Kritik av det rena förnuftet typsätta inte likadant som en chicklitroman (ang. dålig typsättning vet alla som pluggar något teoretisk och haft billiga textböcker med komplexa texter vad jag pratar om. Det försvårar läsandet avsevärt.) och en novellsamling om Ukraina inte likadant som bibeln. Och någonstans där landar läsplattor som the great equalizer. Som rätar ut marginaler och håller samma typsnitt “för största läsbarhet”1. Om som dessutom ibland låter folk plottra med typografin som de vill, och därmed omyndigförklarar typografer, typsnittsdesigner och grafiker som yrkesgrupper. Det är djupt sorgligt att Robert Bringhursts ikoniska The Elements of Typographic Style, den kanske mest omsorgsfullt designade boken på den här sidan 1900, kan slätstykas på det sättet.

Sen tycker jag rent personligen att böcker är bruksföremål2. Jag köper inte billiga pocketar eftersom a) jag inte har plats för böcker jag inte redan gillar jättemycket och därmed b) förväntar mig att de ska hålla hela mitt liv och överleva omild behandling. Jag viker mina böcker åt alla håll och kanter, jag spiller smulor och vatten i dem, jag knölar ner dem i väskor, tappar dem på bussgolv och slänger dem i väggen om jag blir arg 3 och det ska de hålla för. Jag skriver i marginalen och stryker under och grälar och jag hatar folk som tjatar om bokmärken (de ramlar ju bara ur) och hundörar hundörar hundörar. Alltid. (Jag får ofta höra att “amen pappersböcker förstörs också av vatten” och ja, det gör de. En bok i taget. En bekant till mig hade en läckade vattenflaska i väskan och förlorade sin Nook och alla böcker på den. För att en annan bekant skulle förlora lika många pappersböcker förra året krävdes en helt översvämmad lägenhet pga trasig vattenledning. Just saying.)


1 – ja, jag veet att man kan behålla en stor del av de riktiga inställningarna i de flesta läsare. Men de uppmuntrar knappast till det.
2 – Här skrev jag “brukstelefon” först. Varför skrev jag det och vad är det för något?
3 – Reckas EJ med amerikanska väggar då de är skit och går sönder för ingenting. MVH erfaren.

Avdelningen puckade idéer, eller: Hur kan ni tycka att en American Gods-teveserie är en bra idé ?

Enligt flera källor är Neil Gaimans fantastika American Gods på god väg att bli HBO-serie. Alla bara: yay. Alla är glada. Bokhororna är glada. Jag sitter här och undrar om folk tappat förståndet helt; att göra en teveserie av American Gods är en urusel idé . Urusel. Förutom det enkla faktum att boken är fantastiskt och att allting alltid tappar lite i översättning till ett annat medium tänker jag lägga fram följande anledningar:

– En stor del av AGs plot och charm bygger på att den är i textform. Plottwisten i och med att Shadow inser kopplingen mellan Low Key Lyesmith/Loki Lie-smith funkar enbart i text, den är förstörd t.o.m som ljudbok. Dessutom finns mycket bokens dynamik i skillnaden mellan det kala, grovhuggna språket i Shadows historia och de mer poetiska Coming to America-mellanspelen (som förresten består till 95% av information som knappast kan ges i dialogform.)

– Lauras halvdödhet, hur skildrar man den på ett troligt sätt utan att det blir zombiegore alt löjligt av alltihop?

– Så mycket av den mytologiska aspekten handlar om vardag som slår över i magi (Laura, jämför Zorya Polunochnaya med hennes systrar, karusellen, Yggdrasil, allt annat, osv.) som inte kan skildras ordentligt med jordiska medel. Utan text då.

-Kanske viktigtast: HBO blir mer och mer en ursäkt att klämma in så mycket knull man bara kan i ett entimmesavsnitt bara för att man undslipper den annars alltid närvarande amerikanska censuren. Io9 has en bra jämförelse mellan True Blood och A Game of Thrones här. Hur mycket sexas det i AG? Ente möe, som man skulle säga i Småland.

Säger vi det? Vi säger det.

Bara blogga lite – om konstnärer, verk och böcker jag inte läser längre

Jag är en principmänniska. Eller: jag försöker vara en principmännska. Ofta. Om det är viktiga principer.

Eller:

Jag tror inte riktigt på att skilja på konstverk och konstnär. Ni vet “men man kan ju uppskatta tavlan även om konstnären var en mördare/kvinnohatare/diktator/whatever.” Det visar på en ganska konstig, men också tidstypisk, syn på konst (vi snackar alla former här, inte bara bildkonst; dramatik, romaner, musik, dans o.s.v.) som något transcendent, som bara Finns och Dyker upp i konstnärens huvud Någonstans Utifrån (alla versaler avsiktliga.) Som om de inte var resultat av medvetna och omedvetna tankeprocesser och inlärda tekniker och beteenden. Som  om de inte var en del av konstnärens sammanlagda produktion, tillsammans med hens andra konstverk, åsikter, frukostmåltider, eventuella barn, skoluppsatser och avlagda hudflagor. Konstnären skapade verket. Konstnären har lagt en del av sig själv, sin personlighet och sina värderingar i verket. De sitter alltid lite ihop, även om graden naturligtvis varierar.

Alltså: man kan inte skilja på verk och person. Inte kategoriskt iallafall. Naturligtvis går det att gilla enskilda verk utan att automatiskt skiva under på alla konstnärens åsikter om allt från näringslära till hunduppfödnings via socialpolitik, men då får man ha i åtanke att:
a) Det är inte samma sak att säga “jag gillar sången X” och “jag gillar diktaren Y.” I det senare fallet indikerar man något mer än bara hens samlade konstproduktion.
b) Så länge konstnären är vid liv gynnar du denne ekonomiskt eller socialt om du köper eller på annat sätt officiellt tillgodogör dig deras produktion.

Det där har gjort det knepigt för mig, främst på bokfronten. Jag läste t.ex. Orson Scott Cards Enders spel (Ender’s Game) innan jag visste att han var en raljerande homofob med tvivelaktig religös bakgrund. Enders spel är fortfarande fantastisk, men jag skulle aldrig köpa ett nytt ex av boken om mitt försvann, samma sak gäller resten av hans böcker (det hjälper att de inte är bra; de andra Enderböckerna är tråkiga och predikande och serien om Alvin skaparen är så rasistisk stereotyperade att det blir smålöjligt.) Anne Rice skulle jag heller inte köpa igen (hon har rasat mot sitt eget fandom, givit sig in i fighter mot negativa Amazon-recensioner och hotat med rättsliga åtgärder och varit allmänt fittig) men det gör mig mindre då jag vuxit ifrån henne för ganska länge sedan.

Det senare året har jag dragit reglerna lite hårdare, eller så kanske handlar det om att jag varit aktivare på de ställen på internet där författare och fandom rör sig. I vilket fall har ett antal nya personer dykt upp på min bojkottslista: Jasper Fforde (författaren till Thursday Next-serien) p.g.a ren inkonsekvens: mannen som skriver böcker i vilket tre fjäredelar av det västerlänska litterära kanon rör sig tycker att fanfiction och andra fanworks är moraliskt fel samt okreativt. Nix till honom. Grymt jobbigt för mig när det nyligen kommit ut nya delar i två av hans serier.
Scott Westerfield, författare till ungdomsserien som börjar med Uglies (Ful på svenska) och en påbörjad steampunkserie, gör bort sig  på annat sätt. Bitch Magazine skrev en lista på bra böcker för ungdomar med sund syn på kön, sexualitet osv. Efter några dagar började folk höra av sig om några av bidragen; hade inte den där boken en skylla-på-offret-attityd, skildrade inte den där boken kvinnlig lust lite för negativt? Bitch höll med och plockade bort, författarna blev skitsura (det var tydligen inte medvetet, men unfortunate implications är också riktiga.) Westerfield och ett gäng andra författare på listan blev sympatiarga och krävde att de också skulle tas bort. Bitch vägrade då böckerna i fråga fortfarande passade. Westerfield surade och klagade om censur och jag vet inte vad, för att ta bort böcker från ideologiska listor av ideologiska anledningar kan man ju inte bara göra. Skithuvud.

Mest intressant är kanske fallet Katharine Kerr, dels för att hennes Deverryserie tidigare var bland mina favoritböcker, dels för att jag hade den tvivelaktiga äran att bli förolämpad av henne personligen. Hela historien är mycket för lång för att passa här, men i korthet: förra året tog många amerikanska genreförfattare till orda om vad de tyckte om fanfiction. En del gillade, en del brydde sig inte, en del hatade. Kerr hörde till de senare (lite intressant med tanke på att jag aldrig sett spår av fanfiction till hennes böcker) men nöjde sig inte med det, hon menade att alla som inte enbart skapade egna världar och karaktärer (inklusive alla teveförfattare) var inte bara ickekreativa utan även av bristande intelligens, och slösade sin och andras tid. Då kanske det passar bra att tillägga att hon redigerat och skrivit delar av en antologi av nytolkningar av Shakespeare, att hon började sin författarkarriär med att skriva rollspelsmanualer och att hennes egna böcker är smockfulla med genretradition (alver, dvärgar, magi osv.) När hon fick mothugg mot sina ganska galna uttalanden (“folk som gillar teveserier saknar kreativitet” är en  favorit) började hon förolämpa folk till höger och vänster, däribland undertecknad. Hela debaclet raderade hon sedan från sin blogg, delar finns bevarade här. Det blev mycket wank, men min slutsats är att aldrig mer köpa hennes böcker, göra mig av med de jag har, samt sluta recka henne. Hon vart för galen.

Vart ville jag då komma med allt detta? Tja, redovisa lite, kanske. Klaga på Kerr. Hävda min ståndpunkt i författenärskildfrånverket-frågan. Vetinte. Bara blogga lite.