Inlägg i kategorin annan media

DC, Cap, och jag

En intressant grej med att “bo utomlands” (ett konstigt, konstigt begrepp som jag får bena ut någon annan gång; jag bor ju hemma) är de trehundra brinnande ringarna man måste hoppa igenom för att göra något så vardagligt som att förnya sitt pass. Sedan de biometriska passen infördes måste de förnyas antingen i Sverige eller på ambassaden i DC (innan det kunde man förnya på konsulaten) = sju timmars flygresa tvärs över den nordamerikanska kontinenten för mig, men det kan inte undvikas – när passet har gått ut är det ÄNDÅ svårare att förnya. Hepp. Så jag skulle förnya i maj, eftersom mitt pass går ut i juni. Trodde jag. Men när jag skulle boka tid (i början av april) för maj var alla tider slut. Alla. tider. slut. Tills i juli. När mitt pass gått ut.

Cue panic.

Lyckligtvis fick de ett återbud nästa morgon,  lyckligtvis har jag en förstående chef (som inte heller är amerikansk medborgare) som lät mig ta tre dagar ledigt med extremt kort varsel, lyckligtvis har jag en vän som bor i DC som inte jobbar just nu, som jag fick bo hos, och lyckligtvis skulle det bli fint väder. Så tisdagen efter satt jag på ett flyg till DC.

Det var inte fint väder.

Det hade varit uppemot trettio grader veckan innan, men första kvällen, när jag och Debbie tog oss till en liten vegansk restaurang i en annan del av staden än där hon bodde (överhuvudtaget åt jag sjukt mycket god mat i DC), snöade det. Snöade. Och vi frågade oss hur vi skulle sysselsätta oss i tre dagar, eftersom mitt möte på ambassaden var beräknat på 15 minuter. Turisting, såklart, Debbie har bott i DC hela sitt liv och skulle således fungera utmärkt som guide. Men. Alltså. Jag har ganska låg koll på USAs politik och historia bortom det mest primära, så jävla roligt skulle det kanske inte bli. Förren vi började prata om film istället. Den andra Captain America-filmen, The Winter Soldier, kom ut den fjärde april, och vid det här laget hade jag sett den… tre gången (allvarligt. Bästa marvelfilmen. ) Den utspelar sig, och hade till viss del spelats in, i och runt DC. Alternativ-sightseeing! Aww, yiss. Resten av inlägget innehåller spoilers, om ni nu är såna fåntrattar att ni bryr er om sånt.

cap1
Ovan ser ni korsningen i Dupont Circle som skulle föreställa Steves lägenhet. I själva verket är “gränden” han svänger in i (den ni ser med ett övergångsställe) en återvändsgata. Åt andra hållet. Och fönstret där lägenheten rent logiskt borde vara tillhör en indisk restaurang.

 

cap2
Lincoln Memorial. Screw US historical significance, det har på ett hörn här som Natasha hämtade Steve med asfräsig bil.

cap3
Washington Monument + reflecting pool. Vid det här hörnet varvade Steve Sam för tredje gången. Ni ser. Jag har helt korrekta prioriteringar.

cap4
Bakom mig står svenska ambassaden. Framför mig ligger Potomacfloden och Theodore Roosevelt Island. Ön finns inte med i filmen, den har cg:ats bort och ersatts med SHIELDs högkvarter The Triskelion. M.a.o var det ungefär här som alla hamnade i plurret. Hepp.

cap5
Rakt…. norrut? Ligger stället där Bucky rimligtvis borde dragit Steve i land. Naturligtvis inte filmat där, men rätt geografisk plats iallafall.

Hade jag roligt på min minisemester? Jag hade roligt på min minisemester. Vi gick på museum efteråt (men INTE Air & Space), träffade andra vänner, och åt mer god mat.

Hepp.

(mitt pass är nu förnyat, så jag klarar mig i fyra år.)

Les Mis och mycken entusiasm

Idag fredag går Les Misérables upp på svenska biografer. Jag tycker ni ska se den. Jag tycker inte att ni ska se den eftersom jag gillade den, men jag tycker att ni ska se den eftersom hanjaglevermed – har svårt för musikaler, gillar sällan samma som jag om någonting filmiskt, hade aldrig sett eller hört Les Mis innan – gillade den. Mycket.

(jag tycker definitivt inte att ni ska se den pga Jeanette Genteles JETEKONSTIGA recension i SvD, där hon iochförig hyllar filmen, men lyckas få hela handligen om bakfoten och namnger flera karaktärer fel, och, ja. Om ni är oroliga att de ändrat i handlingen kan ni sluta nu, Valjean är fortfarande villkorligt frigiven, inte på permission, och Fantine har fortfarande Cosette från innan hon jobbade i fabrik, Éponine has inte bytt namn…)

Jag skulle kunna vimsa om hur kär jag var i Les Mis när jag var tretton eller hur jag har sett scenmusikalen flera gången och hur det liksom är småmysigt att spionera på sin egen tweenhood med ena ögat medan det andra kollar på kämpade artonhundratalsfransoner. Det skulle jag kunna. Men sanningen är att musikalfilmer oftast suger ordentligt (tänk Phantom, tänk Rent, bara skräp), och efter att ha set c:a tretusen Les Mis-intervjuer vet jag varför: vanligtvis spelas låtarna in innan i studion och mimas under filminspelningen, här sjunger alla live. Det har tjatats ordenligt om det, och en del av mina vänner som har musikutbildningar gillar det inte. Alls. Det blir hackigt ibland, av tårar eller spring eller regn eller kyla. Alla är inte lika bra sångare (nej, Russel Crowe imponerar inte med rösten. Men man tänker på det ungefär trettio sekunder i början, sen försvinner det) men det blir bra. Det blir inte snyggt, men det blir jävligt emotionellt. Och konstigt nog mindre melodrama än på scen, eftersom skådespelarna inte behöver dra på så förbannat när kameran ligger dem rätt i ansiktet. Inte vad man vanligtvis tänker på som subtilt, men i musikalsammanhang.

Ni ska se den för att Anne Hathaway är så fantatisk. Ni ska se den för att det är så storslaget och fint. Lite ska ni se den för att liksom jag blir ca kär i Aaron Tveit (som var en galet bra Roger i Rent för ett par år sedan) som är en boktroget bildskön och skoningslöst revolutionär Enjolras. Så fint. Så bra. Äls. Se den nu. Eller iaf trailern nedan.

.

Filmer 2012

Jag tror jag sett fler biofilmer, eller iallafall varit på bio, mer 2012 än jag har något år. Delvis beror det på att jag bor nära en bio, men det har jag gjort i fem år nu. Mest antar jag att det beror på att filmer jag ville se faktiskt fanns? Jag visste iofs redan innan året började att det skulle bli ett bra filmår, men riktigt hur bra hade jag inte räknat med.  Med det ska naturligtvis tas med i räkningen att jag inte nödvändigtvis gillar bra filmer. Jag gillar snygga filmer, eventuellt med explosioner i. Fåsenu. Filmerna jag sett, i ordningen jag sett dem:

1) John Carter
Filmatisering av Edgar Rice Burroughs A Princess of Mars fick urdålig kritik och urdåligt tittaromdöme, men fan, dålig var den inte. Skulle jag se om den? Nä. Men jag satt inte heller och ville ut ur biografen. Helt okej sätt att spendera två timmar, okej med adrenalin, och naturligtvis inte i närheten av boken rättvisa.

2) The Hunger Games
Bra såklart, missade mycket av bokens nyanser, men var å andra sidan otroligt snygg. Fortfarande sur på rollbesättningen, även om Jennifer Lawrence var mycket bra som Katniss. Har inte sett om den sedan dess, vet inte om jag vill pga obehaglig. Kanske innan Catching Fire kommer iallafall?

3-5) The Avengers
Sedd själv, med hanjaglevermed, med KJ. Separat. Älsk. Joss kan hantera ensembler så väl, alla är bra, det blir lite tråkigt i längre actionscener men det finns liksom ingenting jag fangirlat mer i år. Alls. Älsk.

6-8) Snow White and the Huntsman
Sett många gånger mest för att jag hade tråkigt, men endå: tjej i huvudrollen, hästar, snygg, så snygg scenografi. Dåliga repliker, ja, men helt ok skådespeleri (Theron och Hemsworth är imponerande och roliga, och alla som hatar på Stewart hade varit tystare om hon varit blond, bystig och leende istället för s.k. “surande”. Hon är inte oscarsmaterial, nej, men hatet säger med om hur kvinnor har lov att bete sig än om henne.)  Emma Gray Munthe fattade också.

9-10) The Dark Knight Rises
Eh. Jag förväntade mig, liksom de flesta andra mer, önskade mig ett mästerverk enligt prestige-logik . Och såg twisten tidigt. Men såg på imax den andra gången: mycket bättre.

11. The Bourne Legacy
Sett ensam med en vän en måndasgeftermiddag i en småstad i en sydstat… knappast toppen, men vi bestämde oss för att se den som en origin story åt Hawkeye och då funkar den, trots att det är en Bournefilm helt utan Bourne. Men mest vill jag fortfarande veta hur länge Cross satt i tjejens köksskåp.

12. The Hobbit: An Unexpected Journey
Fungerar konstigt pga konstigt: tramsig, för boken är tramsig, men med alldeles för mycket LOTR-esque pampighet inklämt där det går eller inte går. Och Martin Freeman spelar precis samma person han ALLTID spelar: en lagom smart men inte imponerande typ som pga omständigheter utanför sin egen kontroll hamnar i konstiga situationer och därmed ser konstant konfunderad/frusterad ut. Jag är ganska trött på hans popularitet.

13-14) Les Misérables
Den enda av filmerna på listan som sågs i Seattle men inte på vår hemmabiograf då jag fick frispel på delas skitdåliga kundservice på juldagen och övertalade hanjaglevermed att komma med mig upp till Alderwood och se den där. Och han gillade den! Själv hade jag lite svårt med Crowes (brist på) röstförmåga, men annars tycker jag den lyckades bra. Melodramen! Melodramen! (Enjolras!)

Tretton! det är mellan tio och tolv gånger mer än vanligt, mina vänner.

10 saker-utmaningen del II: 10 filmer

INNAN VI BÖRJAR: att ha en ‘favorit’ betyder inte nödvändigtvis att det är bra. Jag kan utan att tänka efter rabbla upp ett dussin väldigt bra filmer som jag är helt ointresserad av. Filmerna nedan är filmer som underhåller mig, som jag kan se om och om igen. UTAN INBÖRDES ORDNING.

1. Shaun of the Dead
2. X-Men 2
3.  Underworld
4. Monty Python and the Holy Grail

5. Thor
6. Breakfast on Pluto
7. The Crow
8. Batman Begins
9. Dogma
10. Äppelkriget

Nämen, kan någon se ett tema? Lite? Förutom att Cillian Murphy finns representerad två gånger då. Ahem.

Det behövs smartare tjejtidningar

För ett par månader sedan körde en av tidskrifterna jag läser – bitch magazine – ett tema om kändisar. Inte om kändisarna själva, utan kändishet som kulturell företeelse, kändisskapets typer, osv. I vart fall handlade en av artiklarna om mobbning, och även om jag allvarligt talat inte minns mycket av sjävla texten tog den liksom i farten upp Go Fug Yourself. Jag ska skriva mer om Fug i en senare text, men kort kan man säga att det är en blogg som kritiserar hur kändisar klär sig, ofta elakt. Och det fick mig att tänka på en grej:

Tjejtidningar är djupt tragiska ur en intellektuell utgångspunkt. Modellen Cosmo är naturligtvis värre än annat, men i regel präglas de av okritiskt och oreflekterande hyllande av vad som råkar vara hett för stunden, vare sig det handlar om smink, kläder eller aktuella skådespelare och artister. Man kan naturligtvis att deras uppgift inte innefattar, eh, journalistik, att de bara ska vara snygga och glossiga, och att vissa visst har hela temaartiklar om bröstcancer och intervjuer med skådespelare om jobbat med välgörenhetsprojekt i Senegal. Problemet är bara att ju tjockare och pseudoseriösare magasiner är, ju harmlösare och mer idiotiska blir texterna. Allt smink är bra (är den inte det från början kan man ju alltid tvinga skribenterna att låtsas), alla kläder är fina, bröstcancerhistorierna är lite sorgliga men slätstrukna och innehåller bara fina, renlevande hjältinnor som överlever, och hon skådespelaren som välgörenhetar sig i Senegal är så duktig och klarade att leva i smuts och med bara kallvatten men gillade att se Det Autentiska och sen poserar hon på bild med små söta Senegalesiska barn. Alla kändisar är ödmjuka och har snygga kläder på intervjuerna. Det kryps. Det fjäskas. Det has överhövan ingen värdighet eller personlighet.

Å andra sidan har vi de elaka. Sajterna som Fug, som bara kritiserar och Men Girls-fasonerna. Skvallertidningarna vars enda jobb är att skriva om Skådespelarens gris till pojkvän som knullade playboymodeller i hennes säng medan hon poserade men barn i Senegal, vare sig det hände på riktigt eller ej. Hur tjock hon blivit. Hur hennes vänner är oroliga för henne. Hur mycket hon längtar efter barn. Hur hon blivit lämnad av sin man eftersom hon inte vill ha barn. Hur mager hon blivit. Hur alla hatar henne i dokusåpan hon är med i. Hur hon dricker för mycket. Hur sönderopererad hon är. Hur ful hon är utan smink.

Upperbarligen fyller de någon slags funktion – och personligen väljer jag att tolka det som ett sätt att slå bakut mot det sockersöta perfektionsuppfyllda hyllandet. Jamen kolla, hon som satt och fnittrade i designerjeans och ostajlat hår har visst ful mage i bikini, ha! Vad jag skulle vilja se är ett mellanting. En tjejtidning som adopterat kulturtidskrifternas kritiska glasögon, som frågar skådespelaren om hon kan förklara den politiska bakgrunden till sitt engagemang projektet i Senegal bortom “synd om barn” och som inflikar en postkolonial analys. Som förväntar sig att skådespelaren kan redogöra för sin välgörenhetsorganisations diskrimineringspolicy. Som förklarar att krämen inte kan funka för så fungerar inte hud, och den här mascaran är kass. Som vågar säga, i en intervju “men ditt album från 2002 är ju väldigt mycket sämre än allt annat du gjort, vad hände där?” Som inte antar att både läsare och intervjuobjekt är DUMMA I HUVUDET.

Det vore trevligt. För jag känner ibland suget att stirra på kläder och knarka i mig lite om nytt smink, men jag kan liksom inte lita på de tidningar som finns nu. Man kan inte lita på någon som gillar allt.

Fredag eller cosplayers som inte är som andra människor

Saker som hänt på twitter:

För ett par veckor sedan beklagar sig Elin Grelsson över att inte gilla “overkliga” böcker nu när fantasy är sååååå trendigt (eh. en teveserie) och tillochmed har egna fester (här åsyftas Johanna Koljonens fantastiska  Nalen-fest-inititiv, som en gång, en gång, hade Game of Thrones-tema.)

Alltså förlåt men jag orkar inte med människor som inte kan med “overkliga”, aka övernaturliga eller scifiliknande, inslag. Hur jävla dålig förmåga till willful suspension of disbelief har man då, kan man inte kolla på teve eller film för man vet ju att det där är ingen riktig polis, det är Brad Pitt, det där är ingen riktig seriemördare, det är Kevin Bacon. Va, va?

Sen i lördags twittar någon Hanna Jedvik att vuxna som sysslar med Halloween är underliga, och när Hanna Friden svarar lite halvirriterat att det är väl roligt om man gillar att klä ut sig får hon svaret “Som sagt…” med en blinkade jävla smilie på slutet.

Men det är egentligen inte så konstigt. Lajvare och cosplayers (lajvare spelar rollspel i dräkter, cosplayers kan nöja sig med att tillverka och ha dem på sig) anses fortfarande vara the weirdest of weird, även i en värld där vi tror vi beundrar nördar, där en fantasyroman blir en hitserie och miljontals människor sörjer en död utvecklare. Jag vet inte om det är värre i Sverige pga den svenska besattheten vid autenticitet eller bara pga bristande mångfald man FAN vad det blir tröttsamt. Det är åkej att säga att “din hobby är mindre värd och den borde bara barn ägna sig åt” om man är cosplayer, men inte om man spelar fucking fotboll. Folk i Star Trek-uniformer på cons anser fotfarande vara höjden av losernörd, och när det hölls nordiskt fantasy- och scificon för ett par månader sedan klädde de flesta inte ens ut sig. Vad är det för jävla roligt att gå på con om man inte klär ut sig eller kan kolla på folks dräkter?

Fin text om cosplaying och psykologi.

Om ett par månader är det ECCC. Jag ska gå som Idris:

Idris

De fyra roligaste filmerna

Fäör några år sedan satt jag och Hanjaglevermed i bilen på väg hem från Montana. Jag antar att det varit jul – vi reser inte dit så ofta – och VH1 hade visat ett sådan där träligt nedräkningsprogram, The 50 Funniest Movies. Jag var gravt besviken – listan saknade nästan helt roliga filmer, och toppades av den nästan brutalt asjobbigtråliga National Lampoons Animal House. Så vi skrev en egen, kortare, lista. Så här ser den ut:

4: Dogma


Kevin Smiths film om två fallna änglar, och Linda Florentino som en avlägsen släkting till Jesus, Alan Rickman som Guds Röst, George Carlin som en golfande kardinal? Jag är egenligen inte störtförtjust i Smith, men att driva med katolska kyrkan är alltid kul.
Citat: “Mass genocide is the most exhausting activity one can engage in, outside of soccer.”

3: The Princess Bride

Egentligen inte en komedi utan en saga med tillräckligt många absurditeter för att en vuxen tittare ska vrida sig av skratt.

2. Shaun of the Dead

Zombiekomedi! Jag var mycket, mycket anti att se den överhuduvtaget; Hanjaglevermed har sett i princip alla zombiefilmer som finns, är mkt kunnig i ämnet och hade redan sett den en gång. Jag ville INTE. Sen dog jag av lycka, och förstår inte riktigt hur jag kunde negga en film som har Simon Pegg och Dylan Moran och Jessica Hynes (och typ alla andra fantastiska brittiska komediskådespelare förutom Tamsin Greig och det är synd) i sig. Aja.

1. Monty Python and the Holy Grail

Ja, vad säger man. Alla nördar älskar den här filmen. Den har ingen egentlig handling. Den blev musikal. Jag har citera HELA. Största älsket, och största älsket till min vän A som tvingade mig att kolla på den när jag var sexton.

Avdelningen puckade idéer, eller: Hur kan ni tycka att en American Gods-teveserie är en bra idé ?

Enligt flera källor är Neil Gaimans fantastika American Gods på god väg att bli HBO-serie. Alla bara: yay. Alla är glada. Bokhororna är glada. Jag sitter här och undrar om folk tappat förståndet helt; att göra en teveserie av American Gods är en urusel idé . Urusel. Förutom det enkla faktum att boken är fantastiskt och att allting alltid tappar lite i översättning till ett annat medium tänker jag lägga fram följande anledningar:

– En stor del av AGs plot och charm bygger på att den är i textform. Plottwisten i och med att Shadow inser kopplingen mellan Low Key Lyesmith/Loki Lie-smith funkar enbart i text, den är förstörd t.o.m som ljudbok. Dessutom finns mycket bokens dynamik i skillnaden mellan det kala, grovhuggna språket i Shadows historia och de mer poetiska Coming to America-mellanspelen (som förresten består till 95% av information som knappast kan ges i dialogform.)

– Lauras halvdödhet, hur skildrar man den på ett troligt sätt utan att det blir zombiegore alt löjligt av alltihop?

– Så mycket av den mytologiska aspekten handlar om vardag som slår över i magi (Laura, jämför Zorya Polunochnaya med hennes systrar, karusellen, Yggdrasil, allt annat, osv.) som inte kan skildras ordentligt med jordiska medel. Utan text då.

-Kanske viktigtast: HBO blir mer och mer en ursäkt att klämma in så mycket knull man bara kan i ett entimmesavsnitt bara för att man undslipper den annars alltid närvarande amerikanska censuren. Io9 has en bra jämförelse mellan True Blood och A Game of Thrones här. Hur mycket sexas det i AG? Ente möe, som man skulle säga i Småland.

Säger vi det? Vi säger det.

Muahahaha

Uppdaterar detta fr min nya telefon. Aldrig mera dumbphone osv. Har dock inte fatt skarmtangentbordet att funka I wordpress sa jag saknar svenska tecken. Sucks to be me.

Hjältinnor

Dagens åttondemarstema snott fr. Elin/Orchidpussy:

 

Zoe Washburne  -Firefly/Serenity

Hermione Granger (Harry Potter)

Romana (Doctor Who)