Inlägg i kategorin Bloggmeta

Snart på tätortstimotej:

(Min hjärna funkar igen! Verkar det som.)

  • En hel serie om tjejskor
  • Inredningsnojor och smakuppfostring
  • Höstmästerskap
  • Alla skaffar bäbisar (utom jag då)
  • (re)Presenting onomatoblog

Om namn man har

Idag ska vi prata om vad jag heter. Det var kanske dags; jag hittade någon annans sökning på “tätortstimotej”, vilket såklart ledde dem hit, och det känns… inte rätt. Det är ju faktiskt inte mitt ord alls, och att jag usurperat (jo, jag kollade, det finns på svenska) det så totalt är a) något jag aldrig räknat med, b) orättvist, eftersom det inte är mig de letar efter och c) något som får mig att känna mig lite lätt… eh, tonårigt fånig. onödigt fangirlig, påträngande tryhard. Halva problemet kommer att försvinna när jag orkat överföra alla gamla inlägg och kan ta bort blogsome-bloggen helt, men halva blir ju kvar.

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

Utan tema

Det blir inget show&tell den här veckan – eller den här månaden. Innerst inne vet jag ju att det är precis som när jag som tjurig åttaåring inte ville vara med och hoppa Stockholm för att det var tråkigt; är jag inte med och leker nu får jag inte vara med och bestämma sedan. Men jag orkar faktiskt inte hålla på och tjafsa med vårbufferecept, det är svårt nog att blogga som det är. Bokblogg är lätt – men en blogg bestående av bokenkäter är liiiite tråkigt. Lite. Annars skriver jag mest när jag blir arg, och jag försöker undvika det. Försöker undvika antifeminister, trenddieter, homofober, kulturkonservativa, republikaner, myballard.coms kommentarer och allt annant som gör mig upprörd. Jag orkar inte. Mamma har problem med blodtrycket, ni vet. Elden, sa han, Lasse. Vart tog den vägen? Jag vet inte. Men jag orkar inte bli arg själv. Jag tror jag behöver en rörelse, men jag vet inte vilken. Jag vill tycka samma som någon. Jag saknar universitetet. Jag saknar Erin: hur orkar hon? Å ena sidan vill jag inte bli förpuppad och och medeklasslagomad, å andra sidan har mitt adrenalin lekt hela havet stormar… jämt. Jag har insett att folk inte lyssnar i nio fall av tio. Alla idioter är inte värda huvudvärken. Orkar inte bli arg (men blir som sagt det till slut iallafall, ibland kan det inte hjälpas.)

Onda kungar och dylika bloggcirklar

Så här är det: jag skriver inte på ett tag, och då slutar folk läsa. Sen kommer jag på något att skriva, eller får tid, men tänker “nej, men ingen läser, ingen ide att slösa bra texter, jag måste skriva om lite blandat ditt och datt om kommentera runt lite först.” Men det orkar jag ju inte, så jag skriver mindre och ingen läser… Ja, ni ser.

Men så händer något. T.ex. publicerar DN en artikel som heter Olycka i tornerspel kan ha gjort Henrik VIII ond här. Allvarligt.

Allvarligt.

Joråsåatt. Fokus på just shithead-kungen beror förstås på tv-serien The Tudors (som en bloggare jag läser konsekvent taggar “ahistorical tudor lulz” p.g.a. att den driver friskt med historien; personers karriärer, livslängder, utseenden, kläder* och familjer hittas på lite som de vill och som krävs för dramats skull), men varför DN är intresserade förstår jag faktiskt inte. Huvudiden med texten verkar vara att redan nämnda kungen ådrog sig en hjärnskada som kan bidragit till en personlighetsförändring.

Jaha. Iofs var han redan på andra frun då, men okej. Mer problematiskt är att man faktiskt tillåter följande mening på en stor svensk dagstidnings webbsida (jag hoppas verkligen artikelt inte finns i tryck): “… men i History channels dokumentär “Inside the body of Henry VIII” läggs teorin fram om en tydlig brytpunkt: det tornerspel 1536 som allvarligt skadade kungen kan ha gjort honom ondare.

Man hisnar. Jag hisnar iallafall. Herregud. Jag skriver knackigt, det vet jag, och huvudanledningen till att jag bloggar överhuvudtaget är att jag vill hålla mitt svenska skriftspråk vid liv, men t.o.m med jag kunde formulerat mig bättre. “Kan ha bidragit till ett aggressivt beteendemönster”, t.ex.; det skulle kännas lite mindre som en fjortonårig praoelev fått lov att publiceras. Öht känns hela texten direktöversatt, klumpigt direktöversatt. Nej, nu ska jag sitta här och vara irriterad ett tag, sedan kanske jag jobbar lite.

* är man som jag historisk modenörd blir det faktiskt djupt uppslitande och psykologiskt jobbigt när en klänning uppenbarar sig på fel person eller plagg återvinns fritt från Shakespeare in Love.

Mem istället för substans

Oj vad jag hyckar. Jag klagar och klagar på folk som inte uppdaterar och kolla min blogg då. Inget alls. Det blir bokmem istället, jag har inga klara texter.

Senaste…

Utlästa boken: Mind of the Raven: Investigations and Adventures with Wolf-Birds av Bernd Heinrich
Påbörjade boken: Drood av Dan Simmons
Höjdaren: The Vampire Tapestry av Suzy McKee Charnas
Besvikelsen: Det får nog bli Mind of the Raven; jag gillade inte Heinrichs berättarstil, och det var mer zoologi och mindre mytologi än jag hade trott.
Lånade bibloboken: Drood
Inköpta boken: Uh… räknas Låt den rätte komma in om mamma köpte den på min begäran? Innan det var det nog Quick-fix Vegetarian (en kokbok.)
Bokcravingen: Eh, John Ajvide Lindqvists allting. Det är svårt att bo utomlands.
Lästa meningen: “I was wondering now if the accident in Staplehurst had released some childhood strain on his character.”

Istället för blogg

just nu.

Kommande bloggar, alternativt saker jag vill blogga om:

  • Att “skylla ifrån sig” är sunt
  • Tjejskor
  • FranzfranzFrans (14e april)
  • Mera om trånga bekantskapskretsar/att vara bäst/osv.
  • Musik på svenska

Show&Tell: Oumbärligt

Oumbärligt. Jag testade lite, kollade (medelst tankekraft)  hur jag skulle klara mig utan diverse grejer, både abstrakta och mer konkreta, och allt var jättetråkigt  -syre? meh. Mat. Meh. Vätska. Eh. Inkomst, tak, social samvaro, webbstandardlydande css… meh, meh och mera meh. Men sen kom jag på det.

Ajpodden.

Ju.

Jag är allergisk mot mina med(mot-)människor. Eller  – snarare – jag är introvert, vilket i praktiken innebär att jag samlar energi när jag är för mig själv och använder energi när jag tvingas umgås med andra (extroverta personer gör alltså precis tvärtom: de samlar på sig energi när de umgås och tar av energiförråden när de är ensamma. Jag sitter i ett öppet kontorslandskap hela dagarna, och trots att vi har ett väldigt tyst kontor (alla har hörlurar och skickar ichatmeddelande hellre än att ropa) blir det ett socialt sammanhang hela tiden. Sen ska jag sitta på bussen i en och en halv timma tillsammans med en massa andra mer eller mindre galna individer: naturligtvis skulle jag inte överleva utan podden.

nayda

Det  här är grå Nayda i sin röda tröja. Hon håller bara 4GB, så det är nog dags att byta upp sig snart; hon är på tredje paret hörlurar (jag vet inte var jag gör för fel) och används till följande: ljuddraperi och klocka. Hon hade förstås inte varit ägd av en riktig nörd om hon inte hetat ngt; jag namnger mina teknoprylar efter karaktärer i Roger Zelaznys Amberserie: stora datorer efter huvudkaraktärer (Florimel, Random, Corwin, Julian*) och småprylar efter mindre jeppar (bonus: Nayda är adelsdottern var kropp Ty’igan lånar och (och fastnar i) for att kunna följa efter Merlin, egentligen ville jag döpa henne efter Vinta Bayle med kunde inte komma ihåg namnet.)

Innehåller följande:
Musik/Artister: Alanis Morrissette, The Ark, Beatles, Chieftains, David Bowie, Dubliners, Franz Ferdinand, Hedwig & The Angry Inch, Josh Ritter, Jakob Hellman, Lars Winnerbäck, Nick Cave, Pogues, Queen, Republica, Sargasso Trio, Suzanne Vega.

Just nu.

Mer får inte plats (och då har jag ändå inte hela diskografier däruppe (okej, med undantag for Vega och Winnerbäck)), sa jag byter ut grejer eftersom, vilket i praktiken innebär att jag nästan aldrig har exakt det jag vill lyssna på. I morse fanns det inget Sabbath, t.ex. Stackars mig.

Podcasts: Grammar Grater, 9 olyssnade avsnitt. Ooops. Jag har inte  tålamod med hela radioprogram, inte ens fantastiska Wait, Wait, Don’t Tell Me, jag har oftast inte ens tålamod med en hel låt, det brukar bli att jag byter efter 2/3. Det är kanske därför jag inte laddar ner svensk radio? Fast jag lyssnade på Sommar i somras. Faktiskt.

Summa summarum: ajpodden Nayda är oumbärlig. Det vet jag, eftersom jag glömt henne på jobbet några ggr och närapå avlidet. Det ni.

* De första tre är ej längre med oss.

Bourdain käkar renar och tunnbrödrulle

I gårkväll när jag kom hem hade maken köpt cider åt mig. Tro mig, det behövdes, och jag var stressad och trött på det där utmattade sättet jag bara blir på efter en stor adrenalintömning (av den dåliga sorten). I vilket fall kollapsade jag på soffan och slog på Precis Vilken Tevekanal Som Helst medan maken lagade klart middagen (hur bra som helst är han). Det blev FoodNetwork, som hade nåt jag redan sett, så upp en kanal: Travel Channel. Anthony Bourdain: No Reservations. Nej, eller… så såg jag dagens resmål: Sweden.

Jag är löjligt förtjust i Sverigeanalyser. Därför är jag etnologifantast, därför gillade jag Lindströms program varenuhette — Världens modernaste land? — trots tramsigheten, därför läser jag alltid Sverige- och skandinavienguiderna i bokhandlar, och därför är min önskelista full av grejer som Modern Day Vikings och Culture Shock: Sweden. Jag finner det så himla fascinerande att plocka fram och analysera saker som jag inte ens tänkt på tidigare, vare sig det görs inifrån, som av etnologer eller lingvistkomikertevepersoner, eller utifrån. Alltid lika roligt.

Men Bourdain nudå. Han klarade i rask ordning av att plockas ihop med någon blond mtv-vj av anledningar som varken han eller jag förstod (och här levde jag i villfarelsen att MTV dog ut runt 2001. jaha), blåsa glas på Skansen, åka längst upp norrut och bli dissad av renar, sitta i en kåta och göra renkorv lyssnande till jojk (däremot såg vi aldrig honom ätandes renkött; helt möjligt att det var för kontroversiellt), handla på saluhall, fira Mårtensafton med skåningar i Stockholm, kliva omkring på Designtorget (här blev jag alldeles till mig i trasorna, då jag gått omkring och saknat en bananhållare hela dagen), gå och se ett band jag inte minns namnet på ety de var tråkiga, kasta yxa med en snäll MC-klubb, samt käka tunnbrödrulle med röksallad.  Hepp! Lite exotism, lite vardag, på det hela taget ett ganska bra reportage. Bourdain kom iallfall fram till att Sverige är ett otroligt praktiskt, välordnat land, och det visste vi ju.

Endå känns det, såhär i efterhand, att både han och min make var mest impade av tunnbrödrullen, så det blir väl att leta recept på tunnbröd nu då.

En liten illustration…

till hur jag lyssnar på musik.

lastfm

FYI: Franz kom ut med en ny skiva för cirkus tre veckor sedan.

Sen har jag lags till min last.fm widget i menyn här högerut, men den uppdateras inte i relatid, bara när jag tömmer min ipod på scrobbles varannan kväll.

Onsdagsböcker: 20-30

Nej, jag har inte dött. Nu bloggar jag igen, ju. Kolla bara.

21: PopCo av Scarlett Thomas

Okej, jag erkänner att jag läste PopCo för att jag älskade The End of Mr. Y. PopCo är för leksaksindustrin och kryptologi vad Mr Y är för akademia och filosofi — fast det lät otroligt krångligt. Vad jag menar är att ämnesvalet kunde tilltalat mig mer. Thomas verkar ha en förkärlek för kvinnliga huvudkaraktärer med anpassningsproblem och udda specialintressen; Alice reser enbart nattetid för att slippa röra vid andra människor, hon har haft samma frisyr varje dag sedan hon var nio, och hon löser koder som hobby. Lägg sen till en konferens, ett litet mysterium och ett stort, lite homeopati (igen…) och, tja… Det blir bra. Men inte mer.

22. The World Without Us av Alan Weisman

Wiseman frågar sig vad som skulle hända om mänskligheten försvann. Alltså inte långsamt dog ut, utan bara gick upp i rök. Hur skulle husen klara sig? Vilka djur och växter skulle inte överleva? Vilka skulle ta över? Sen reser han runt i välden och frågar experter i New Yorks tunnelbana, Polen, Chernobyl, Australien… Intressant blir det, och ganska hoppfullt (i många fall har våra klanterier helt läkts inom hundra år.) Boken blev en TV-serie på Discovery, men den blev inte i närheten av lika djup eller intressant

23: A Darkling Plain av Philip Reeve

Ju mer jag tänker på det, desto mera tror jag att fyran är bäst i hela serien. Dessutom gillar jag Reeves filosofi, till skillnad från t.ex. Joss Whedons (jamen jag vet att det blir en himla massa snack om Joss, jag kan inte hjälpa det.) Reeve tror på att saker och ting kan fixas. Lösa trådar kan vävas ihop till en någorlunda tillfredsställande väv. Man kan bli lycklig. Det innebär iochförsig inte att inget går fel, folk dör och dödar. Speciellt Hester.

The woman was tall, and very thin, and she carried a long gun on her shoulder. She was dressed in all black: black boots, black breeches, black waistcoat, and a long black duster coat that flew out behind her like black wings when the wind caught it. In a place where everyone went masked or veiled, you might have expected her to wear a black veil too, but she chose to go bareheaded. Her gray hair had been tied back, as if she wanted everyone to see that she was hideous. A terrible scar ran down her face from forehead to jaw, making it look like a portrait that had been furiously crossed out. Her mouth was wrenched sideways in a permanent sneer, her nose was a smashed stump, and her single eye stared out of the wreckage as gray and chill as a winter sea.

Her name was Hester Shaw, and she killed people.

24: Going Out av Scarlett Thomas

Det finns tusentals Oz-referenser i den här boken. Den kan lätt läsas som en allegori på Oz-temat. Lätt. Eller så kan man, som jag, missa hela den biten och inte inse det förren efteråt. Kanske för att man identifierar sig så mycket med Julie, som är blixtintelligent med rädd för allting (hon gör avancerade sannolikhetskalkyler innan hon prövar en aktivitet, för att se hur stor risken att dö är) och som misslyckades med alla sina examensprov med flit för att slippa flytta och plugga på universitetet. Hennes bästa vän Luke är allergisk mot solljus och vill inget annat än att få gå ut. Lägg sedan till ett regnväder, en lotterivinst, en kollega med cancer, ett antal kvickheter om essex girls och lite annat smått så blir det nog bra till slut. Fast början är bättre.

25: Dead Clever av Scarlett Thomas

Smart brittisk chick-lit deckare? Hepp. Lily Pascale (halvengelsk, halvfransk, med litteraturexamen (hon specialiserar sig på deckare)) lämnar sin loserpojkvän och London för sin barndoms Devon. Där får hon jobb som föreläsare på det lilla universitetet där ett mord har begåtts… Sen vet man typ hur det går, fast inte riktigt. Men nästan. Lily är otroligt ostörd för att vara Thomashjältinna, och hon har en trevlig, välanpassad familj. Riktigt myspys blir det när det inte mördas och har sig. Inte min grej, men lättläst och lätt beroendeframkallande.

26: In your Face av Scarlett Thomas

Mera Lily Pascale.  Nu med pappans psykologflickvän till hjälp. Samma som ettan, fluffigt men relativt gediget hantverk.

27: Seaside av Scarlett Thomas

Meeeeera Lily Pascale – nu med mystisk amerikan och en död tvillingsyster (frågan är bara vilken.) Svagast i serien, men helt OK. Titeln är ett slags grymt skämt som inte uppdagas förren efter ett lååång tag.

28: Soon I will be Invincible av Austin Grossman

Invincible för en million pluspoäng för en skitbra tanke, men flera hundra tusen minus för halvtaskigt utförande; det här är en en seriedningsroman i textform. Alla klassiska ingredienser (superhjältar, utomjordiska hot, fantasifulla dräkter, dödsstrålar, cyborger) men inga bilder, vilket get utrymme för en annan sorts berättande; en inre monolog med bakgrundshistoria. Det blir förstås en hel massa ironi och sarkasm i språket; en otroligt postmodern text som kan ställas mot t.ex. Watchmen. Och som i W måste superhjältar mecka med samma grejer som vanliga dödliga: familjer, skilsmässor, arbetslöshet, mammor från yttre rymden, eh… Men bäst är kanske att Doctor Impossible (superskurk och bokens huvudperson) inte ens försöker förklara sina handlingar. Han är skurk. Någon måste vara skurk, nu blev det han, och han har inget direkt val, så han bygger sina dödsstrålar och sina hemliga fort, han smider sina onda planer och så är det bara, fast han egentligen inte är en särskilt elak person.
Det lyfter som sagt i början, men det håller inte hela vägen. Till slut blir det bara intetsägande och tråkigt, och sen tar det slut. Jaha. Men läs för börjans skull.

29. Övervakning och straff: fängelsets födelse av Michel Foucault
Jamen vad tror ni? Läs.

30. What would Shakespeare Do av Jess Winfield
… Okej. Det fungerar. Det borde vara bajs, men det här är faktiskt en kul bok. Winfield (från så-roliga-att-jag-skrattar-tills-jag-kräks Reduced Shakespeare Company) har helt enkelt skrivit ett gäng om olika moderna saker typ aktiemarknaden och trendiga bantningsmetoder, och sen dragit slutsatser om vad Shakespeare skulle tyckt om dem baserat på lagom lösryckta citat. Borde suga, är kul.