Inlägg i kategorin Bra & Dåliga Saker

Bara boksaker

Jag har inte läst särskilt mycket på senaste tiden. I våras flyttade mitt jobb upp till Seattle, då sparade jag in c:a tre timmar om dagen som ägnats åt pendlingsläsande. Sen skaffade jag smartphone. Sen blev jag av med jobbet. På mitt nya har jag ännu mindre pendligsavstånd (en kvarts buss på morgonen, runt halvtimmen på eftermiddagen) vilket är svinstrevlig, särskilt jämfört med två timmar i vardera riktningen. Men. Betydligt mindre läsande blire. Sen lyckades jag på något sätt vara mitt i c:a artonhundra, eller fem, böcker samtiding, såhär:

bild på böcker på golvet

Det syns inte på bilden, men jag håller på med att läsa om The Trouble With Normal också. Samtidigt. Jag läser ALDRIG böcker samtidigt numera, inte efter college. Men. Men mest av allt finns det alldeles för många VILL HA NU-böcker, alla på svenska, därmed utkomna endast i Sverige, därmed skitsvåra att få tag på (bara ett fåtal bokhandlar skickar, och Amerikanska tullen har en tendens att sitta på paket i månader.)
Vill just nu läsa:

  • Peppes Livet och barnet, som inte kommit ut än
  • Liv Strömquists nya, Ja till Liv som kommer ut närsomhelst
  • John Aivide Lindqusts Lilla stjärna, som inte fanns i pocket sist i var i Sverige
  • Lisa Bjärbos Det är så logiskt, alla fattar utom du, se punkten ovan
  • Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö
  • Elin Grelssons Du hasar av trygghet som inte heller riktigt har kommit ut tror jag
  • JAHMEN HERREGUD JAG GLÖMDE. MEST vill jag ha Fara vill av Elin Ruuth.

Ja, ni ser ju. Sen jag började inlägget har jag läst ut Firefly-boken och glömt The Trouble With normal på jobbet. Nu ska jag skita i det och sy ett lapptäckeskuddfodral istället.

Lite annat

Nu har jag nog tappat ALLA läsare. Förlåt. Har inte haft mycket att skriva om, eller tid att skriva. Dock:

Nuvarande jobb är inte jättekul, desto bättre då att det är tillfälligt och ska börja på ett annat ställe den tjugonionde. Har åtta arbetsdagar kvar. Innan dess ska mamma hinna hälsa på. Och jag kommer tjäna c:a tolvtusen (siffran med endast pga wow) dollar mer om året än jag gjorde innan. Vilket är bra, pga, well, pengar, mindre bra eftersom det bevisar hur underbetald jag varit de senaste åren. Fan inte konstigt att jag inte haft råd med något.

Men. Tills dess: jobbar sent. Börjar sent med, men inte fan hjälper det.

NÅ! Vi får se. Har iaf kortare restid. Ska tycka saker senare.

Mänochfeminism – om att kanske inte få knulla

Efter #prataomdet har det skrivits mycket om män och feminism (se kanske främst Elin Grelsson och Niklas Hellgren.) Det mesta som jag tycker i den debatten är redan sagt av andra, mer vältaliga, människor, men en detalj återstår: medåfårjagjuinteknulla-argumentet. Det kan kopplas till både #prataomdet och män-och-feminism, och ser ut på det här sättet:

re: #prataomdet:

Men om jag är försiktigare och alltid tar ett nej för ett nej och aldrig pressar så blireju inget initiativ och då får jag kanske inte ligga.

re: män och feminism:

Men kvinnor vill faktiskt inte haaaaa feministiska män, de vill ha skogshuggare som slår dem och inte kan laga mat. Så om jag börjar göra jämställda saker får jag ju inte knulla ju.

Förutom att det andra exemplet kanske pekar på att männen i fråga raggar på kvinnor som är DUMMA I HUVUDET (lösning: byt målgrupp), så är mitt svar ett likgiltig: och? Ja, du skulle förmodligen få knulla mindre. Men du, de allra första feminister, rösträttskämparkvinnorna som hungerstrejkade och vägrade gifta sig, tror du de brydde sig om att få ligga? Kvinnorna på femtiotalet som revolterade mot hemmafrurollen, gav de upp för att de trodde männen runt dem skulle se dem som oattraktiva? Nä. De sa “skit i det, det här är viktigare än min personliga fysiska tillfredsställelse.” Sluta gnäll och gör detsamma, för i helvete.

(ps. angående #prataomdet: om du levt ett helt liv accepterandes ett nej kanske du dör med mindre knull på fickan. Men du är en fan så mycket bättre människa, lev lite på det istället.)

(snart ska jag prata om hur måsteviljaknullahelatiden-idealet är min hatgrej med den manliga könsrollen.)

Dä ä myckte nu

Jag har en massa nyheter men kommer ingenstans. Det är höst nu, det händer alltid hemska saker på hösten, den här gången försöker jag inte vara positiv, jag håller andan och kan kanske kan andas ut den första december (förra hösten blev hanjaglevermed av med sitt jobb och jag drabbades av kronisk sjukdom. Jag gissas på “koma efter påkörd av buss” alternativt “halsen avskuren av attackvåldtäktsman” i år.) Det blir vara värre av att hoppas. Allvarligt, det det vara första december nu så jag kan slippa få magsår av oroet?

Roligt elakt

Egentligen gillar jag inte recensioner – eller, snarare, musik- och film recensioner kan vara relevanta när de är skrivna av kunniga journalister med bra språk, kan ge en bakgrund (x har uppenbart lyssnar mycket på barockmusk/pojkband/åttiotalsschlager) som jag inte känt till, men som smakutlåtande känns de ytterst tveksamma. Dock. Riktigt elaka recensioner av uppenbart sugiga filmer är bland det bästa jag vet. Här är två, med favoritcitat:

Jag tänker hela tiden på den avlidne kulturteoretikern Edward Said. Jag vill ta Dastans gyllene spade och gräva upp honom med. Be honom kapa Jerry Bruckheimers juvelprydda, flygande matta och ge honom en föreläsning i orientalism. Han behöver några örfilar också.

– Jane Magnusson recenserar Prince of Persia i DN

SATC2 takes everything that I hold dear as a woman and as a human—working hard, contributing to society, not being an entitled cunt like it’s my job—and rapes it to death with a stiletto that costs more than my car.

– Lindy West recencerar Sex and the City 2 för The Stranger

Svennebrud

Nu har jag alltså varit på le semester i Sverige. Jag lyckades att hinna med nästan allt, förutom att träffa Emelie och Daniel, ena Stockholmsdagen, och umgås så mycket vi faktiskt ville med Fru A och Rickard (det blev två kvällar, men iallafall.)

Annars gick utresan bra. Problemet var ju att SAS inte har direktflyg Seattle-Köpenhamn längre (helvetes jävla skit), så vi fick flyga över Dulles i DC. Sju timmar extra, ny flygplats, ett extra byte… panikgodis för mig! Jag har alltså inte några problem med att flyga, jag har problem med att resa, med att hinna alla dessa deadlines där ingen bryr sig om man missar ett plan, saker försvinner, taxibilar är försenade, man får inga pengar tillbaka, och går minsta lilla sak fel går allt allt ALLT fel och man kan inte görs något åt det för flygbolag och flygplatser har regler mot allt och det kostar så fucking jävla mycket pengar.. Lägg till det då ett EXTRA steg, en flygplats jag inte hittar på. Det är ett under att jag inte panikgrät under hela resan dit (bara lite i början, när taxin var fem minuter sen. JAG SA JU ATT MAN INTE SKA LITA PÅ ANDRA MÄNNISKOR.)
Hemresan var sju resor värre – fucking United lät inte vare sig Skyways (Jkpg) eller SAS (Köpenhamn) checka in oss på Dulles-Seatac-flyget, vilket innebär att vi hade totalt fyrtio minuter att ta oss från planet, genom emigrationskontroll och bagagetull till någonstans där det fanns en Unitedrepresantant med en dator, innan sista incheckningstiden. Eh, kommer inte hända (särskilt som Dulles hade långsamma jävla bussar mellan terminalbyggnaderna). Jag är van vid att bara immigratonskön tar en timme. Vi hade tänkt dela på oss, så att Hanjaglevermed kunde kuta som en jävla gnu genom flygplatsen och kanskekanske hinna och iallafall kunna hämta vårt bagage så det inte försvann. Men det gick, på grund av en massa grejer; a) vi landade en halvtimme före schema, b) Dulles delar på immigration/tull för inresande och vidareresande, så det var grymt färre folk, c) jag fick så i den snabba kön för medborgare och folk med uppehållstillstånd och d) det fanns en United-representant i bageagetullhallen. Men shit. Vilket jävla spel. Jag panikgrät i princip i tolv timmar.

MEN SJÄLVA SEMESTER DÅ? Jorå. Den var mindre platsbaserad och mer person- och matbaserad. Iallafall. Vi bodde hos mamma i Jkpg, och planen var att bara småhandla lite (saker och kläder som var onödiga att packa) första dagarna, och sen använda semesterkassan i Stockholm måndag-tisdag. Fast tji på det; jag letade som en TOK, och trots att jag hade sex-sju butikskedjor att leta runt i (mot två i USA) hittade jag nästan ingenting att ha på mig först. Vilket inte var bra alls, eftersom jag bara hade två ombyten med mig. Annars var de första dagarna mest präglade av mindervärdeskomplex, då den svenska utseendestandarden ligger rätt mycket högre än den svenska. Tweet:

onomatopoetry: you know, at least American teenagers wear poorly composed, ugly makeup #hereIfeelinferior

Ja, det var ju det. Eftersom det finns större tillgång till snygga, rimligt moderiktiga kläder har ALLA dem, och även om jag ligger i framkant med amerikanska mått, såg jag otroligt småstadssvennebrud ut. Fast en grej var faktiskt värre i Sverige: alla dessa ungar som fått för sig att leggins är byxor. Leggings är inte byxor. Ta på er byxor om ni inte har klänning eller tunika. Bara leggings och tröja är inte okej. Okej? Iallafall fick jag tag på ett par jeans och en klänning och en tunika, och sen frös jag ihjäl för fuck vad kallt det var.

Mat. Eller, mat och mat. Mat och godis. Lösgodis åt jag, och maltesers och dajmchoklad och oköttbullar med snabbmakaroner och mammas potatismos och spagetti och sås enligt mammas recept (medan maken och mamman åt köttbullar och potatis och sås, falukorv och sen köttfärssås till sin spaghetti. Icahandlarnas veggopizza en dag, och utepizza (jag: africana med kebabsås iställer för tomat, maken kebabpizza) en annan. Falafel i Kalmar; dyr och inte jättegod jämfört med Lundafalafel, men till Lund kom vi inte. Typ arton chokladbollar. Så många ostmackor. I love ostfralla. Om nom ostfralla. Nu saknar jag dem, men att bara lika goda frallor = omöjligt.

Och så människor då; gravida Fru A och Rickard och rooiboste som jag kunde dricka, vi kollade på Äppelkriget och maken hängde med, sista kvällen spelade vi Trivial Pursuit på ettochetthalvt språk och det var så roligt att jag önskar att vi kommit på det tidigare, vi diskuterade sjukvård och familjepolitik i ganska högt tempo och volym (där hängde maken inte med) (fru A är som första människa jag talat med helt nöjd med sin gravidvård hittils.)
På söndagen åkte vi till Kalmar och Elise, lärde oss att sydöstra Sverige är kommunikationens u-land (varken riktig motorväg eller bra tågförbindelser fanns. Resan kunde tagit två timmar med tog fyra) och att kaffe helt enkelt inte funkar i Sverige jämfört med Seattle även om cafeet var världens mysigaste och Elise var jättetrevlig och så kollade vi på slottet och grejer. Sen åkte vi hem.

På måndagen skulle vi åkt till Stockholm, men pga strul, först med Molnet, och sen med min bank, hade vi inte kunnat boka biljetter eller hotell i förväg så det blev endagarsresa på tisdagen istället. Hanjaglevermed var dunderförkyld och vi letade efter kaffe till honom – ett generellt råd om du befinner dig i Jönköping är att undvika Waynes Coffee och Bernhards City – i båda fallen verkar utbildade baristas saknas, och Hanjaglevermed (som f.ö. har helt hyfsad baristaträning) kunde inte ens dricka sin spro, så besk var den (jag har fortfarande kaffeförbud, ytterst tyvärr).
Men! Men. I Stockholm hade vi en lista på okej ställen, och även om vi aldrig kom till ställena Micke rekommenderade över lunch hittade vi ett helt okej ställe vid götgatsbacken. Annars intressantast med dagen i Stockholm: Hjlms reaktion på Götgatan Stories-skylten (re: Fringe), nämnda lunchen med Micke, det faktum att jag inte köpte en enda grej trots lång lång lista på affärer där jag var i alla utom Acne medan Hjlm handlade jeans, och att vi åkte hem tidigare för att vi var utmattade. Och så kladdkaka då.

Det var väl typ det. Sen gjorde vi inte mycket mer än bara var, drev omkring, parkerade maken på kafeer, orsakade språkförvirring, var irriterade på kassörer som inte kunde sköta sina egna kortmaskiner (Cervera!) och underlät att besöka museer. Och det var ju också roligt.

I sammanfattning: roligast var TP med A&R, och chokladbollar. Vi kanske kommer tillbaks i jul.
(Jag ljög förresten när jag sa att jag inte har några problem med att flyga. Jag har inga mentala problem med att flyga. Rent fysiskt gör det skitont. När alla andra har “lite lock” har jag så ont i öronen att jag tror trumhinnan ska spricka. Maken var mycket oroad när jag satt och skakade och grät – vi har inte rest ordentligt tillsammans innan. Har någon annan samma problem eller vet vad det beror på? Specialöronpropparna gör nada. Men annars gillar jag själva flygprocessen.)

Lite om “Don’t be evil”

…som inte alla kanske vet är googles valspråk/regel/grej. Och som det lite känns som de misslyckats med nu. Visst, de flesta av oss tyckte bara att Buzz var lite jobbigt. Men om man var stalked av en fd partner? Om man var i garderoben?

Mera

Lite mera

Mitt nakna ansikte

I tisdags var jag hos optikern (i parentes kan sägas att amerikanska optiker och glasögonbuktiker är ganska jobbiga, då de ser sig mer som av samma typ som tandläkare snarare än butiker och därmed har helgstängt) och blev, för första gången på åtta år utrustad med linser. Inte för att jag tycker illa om glasögon, mina eller andras (har faktiskt en pågående övertalningsskampanj för att få hanjaglevermed att skaffa låtsasbågar) och jag vet att Emelie har helt rätt ang. femininitet, svaghet, intellekt och glasögon. Men. Men det regnar jävlig mycket i Seattle, och Ballard är soligt på sommaren, jag vill slippa droppar och bländning. Jag vill ha min nya lugg. Så linser (ett plus är att optikern helt självmant påpekade att jag har torra ögon naturligt och borde använda ögondroppar. Varje gång jag försökt påpeka det hittills har jag fått höra att jag bra inte rengör linserna tillräckligt, trots hela kvartar av gnuggande).

Och det blev ganska bra, tycket jag. Nu kan jag gå ut i regn utan att bli prickig, jag kan skaffa solglasögon istället för huvudvärk i sommar, och min nya frisyr funkar (tanken är att håret ska bli långt nu.) Men nya problem uppstod. Jag ser verkligen inte ut som när jag var nitton. Delvis är det en vanesak, såklart. Men oj. Jag har mörka ringar under ögonen som glasögonen gömde. Jag har verkligen skitdålig hy. Inga finnar mera, eller snarare bara någon liten åt gången, men tretton år av finnar har givit mig kraterkinder. Och mitt ansikte blir hur tråkigt som helst utan färg (glasögonen var karamellröda.) Tillsvidare får smink ta hand om fulheten, men jag borde leta efter en permanentare lösning. Och på lördag ska jag och Josie ha ögonskuggeskola, då jag inte ens vet hur jag ska sminka ett naket ansikte, än mindre med vilka färger.

Saker som inte händer

Det blir ingen sverigeresa i december. Såhär var det: SAMMA DAG (samma dag) som winnerback.se meddelade att det skulle bli en extrakonsert den fjortonde december fick jag mitt nya (jättepermanenta!) green card. FYI är det vad jag väntat på i månader nu, anledningen till att jag inte kunde boka en resa till runt nu för flera veckor sedan. Den fjortonde december. Min födelsedag. Det kunde bara vara ödet som ville att jag skulle åka, eller hur? (Jag skulle naturligtvis inte bara åka för konserten, men jag har inte träffat mamma sen nollsju, och inte fru A sedan för tre år sedan i september, och det är julskyltning och grejer…)

Men sen blev det krull. Biljetter kostar rätt mycket, och sen måste jag boka tågbiljetter från Jkpg och förmodligen hotell för vem orkar stressa till stationen mitt i natten och sen ville Hanjaglevermed åka med och allt blev för dyrt även om mamma stod för själva flygresan. Idag bestämde vi att stanna hemma. Och jag blev besviken: för första gången på sju år hade jag faktiskt lite hemlängtan. Jag ville äta lösgodis och smörgåsrån med lättherrgård och åka till torget på lördagsmorgonen och promenera från mammas lägenhet, som inte ens var färdigmöblerad når jag flyttade, ner till alla affärerna och hitta snygga kläder till normala priser i vuxenbutiker (här: urban outfitters eller forever21 om jag inte vill ha typ momjeans och skjortor) och se julskyltningen och kanske om garnbutiken vid ekhagsrondellen fortfarande fanns, och träffa fru A och herr R och se deras hus såklart, och museet där herr R numera är chef, och herr D om han är hemma, och kanske t.o.m. ta en sväng ner och fika med Emelie. ICAMaxihandla med mamma. Pizza med kebabsås, ananas och banan, lussebulle och varm choklad på Berhnards och ja, ni hör ju.

Men det blir inte. Jag får baka egna lussebullar och klara mig utan lösgodis i några månader. Till våren kommer vi iallafall. Utan julskyltning och varm choklad bara. Typiskt. Men fika kan man ju ändå.

Mera

Såhrärenurå:
Förra fredagen blev Hanjaglevermed av med sitt jobb. Puts väck, ekonomin, osv. Inte roligt alls. Nu får han visserligen faktiskt lite pengar från myndigheterna ett tag, så helt över är inte livet, men iallafall. Han letar jobb och vi snålar och ja, ni vet. Inget napp än dock, så alla positiva tankar i hans riktning vore trevliga.