Inlägg i kategorin Bra & Dåliga Saker

Höstmästerskap

Jag är egentligen väldigt bra på höst. Jag ligger först i kofta och manchesterbyxor, jag kan hoppa i vattenpölar som ingen annan. Rödoranga löv kan jag sparka mer än vad man kanske skulle tro om någon som är uppvuxen in Smålands barrskogar (ett tips till alla som någon gång befinner sig i Jönköping runt oktober-november är att leta sig ut till Ekhagen, om det fortfarande finns något skogsbryn uppåt Bondberget där. Där är det närapå knädjupt i eklöv och otroligt vackert) och ingen kan halsduk bättre än jag. Men.

Men de sista fem åren har min höst blivit saboterad. Grej efter grej har satt käppar i hjulet, förhindrat mig från att njuta av mörker, kyla och hällregn. Hösten 2005 hade jag precis börjat plugga i Lund, jag bodde med tre knäppa tyskar och en juridiker från Kungälv ute i ett hus i Bjärred. Det i sig var kanske inget problem, men jag insåg snart att jag avskydde Filosofen, avskydde Lund, ogillade Bjärred, ogillade huset, avskydde min D-uppsats (avslutade aldrig),  knappt stod ut i Malmö och höll på att sakna ihjäl mig efter vänner, pojkvän och allt som fanns i Tacoma. Den artonde december skulle Hanjaglevermednumera komma och hälsa på, så hela hösten blev en enda lång nedräkning. Inga vattenpölar, inga pengar till manchesterbyxor, och även om löven föll i Skåne så vart jag inte vidare intresserad.

Hösten  2006 satt jag fast i Jönköping och väntade på visum. Jag hade att astråkigt jobb som personlig assistent och min pappa dog just som han och mamma var på väg att sälja huset, mamma fick precis tag på lägenhet inne i stan och sen bodde jag på en tältsäng  i hennes vardagsrum medan vi tömde ett helt hus och väntade och väntade. Jag långa promenader längst vätterstranden och försökte låta bli att gråta och det blev november och december innan något hände. Den tionde december hade jag visumet i handen och den tolfte landade jag mitt i Seattles största strömavbrott typ någonsin, men då hade det redan blivit vinter och även om hösten var lång och produktiv fanns det inte mycket glädje där.

Ett år senare skulle det bli hur bra som helst, tills vi insåg att vi missat en deadline från immigrationsmyndigheterna och shitshitshit jag kunde i princip bli deporterad närsomhselst och varje dag tvingade jag Hanjaglevermed att kolla posten first thing och ringa mig på jobbet, så kunde jag slappna av fyra-fem timmar om dagen. Den nittonde november fick jag permanent uppehållstillstånd, men det var fan att ta tid, och det var ju nästan Thanksgivings och alltså ingen höst mer.

Jag försöker minnas förra hösten men minns inget annat än getinginvasion med konstant ångest som följd, två översvämningar, en trasig torktumlade och gud vet vad lägenheten lyckades kasta över oss. Vi flyttade inte förren i januari, hur det gick till vet jag inte.

Men nu. Nu. Ska jag dricka varm choklad och te för fem år. Vattenpölstampa och halsduka och tycka om mörkret som inte tvingar mig att visa armarna och benen och massvis av svart smink runt ögonen. Idag bakade jag äppelcupcakes och äppelkanelkolakakor, i år firade jag kanelbullens dag som sig bör, i torsdags satt jag på bussen med Mareld i öronen och bara njöt av alla färgglada löv trots att klockan inte var åtta än. Jag väntar på ett immigrationsärende igen, men det ser lite bättre ut den här gången (jag var på biometri i onsdags och förhoppningsvis hör vi inget förren jag får nya papper, peppar peppar.) Jag har en ny kofta. Vi ska till Green Lake och promenera imorgon, vi har en Halloweenfest vi ska till som verkar rolig. Jag vinner i höst igen.

host

SLUTNOT: Jag har fått löjligt mycket spam på det här inlägget, därför är kommentaterna stängda. Sorry,

Après moi, le déluge

Sandra in Sweden skrev för ett tag sedan om saker hon upplever som frustrerande i svensk kultur; företrädesvis distanseringen från  andra människor. Själv är jag definitivt en ensamvarg tillochmed med skandinaviska mått mätt. Jag gillar inte folk, jag gillar inte att göra sociala saker i stora grupper eller med främlingar. Jag gör självklart undantag för vänner, bekanta och ibland kollegor, men min värld består till stor del av motmänniskor. Inte nog för att det ska räknas som social fobi, men jag räknas lätt som introvert.

När jag gick på PLU hade de så pass stor andel internationella studenter att de höl tre introduktionsdagar före de andra introdagarna bara för de som kom utlandsifrån. Då gick de igenom hur det amerikanska utbildningssystemet funkade i mer detalj, hur vi skulle välja kurser, vilka extra vaccinationer vi behövade (eller, inte skandinaverna då) osv. Sen var det en del diskussioner om kultur med. Eftersom vi var två tredjedelar nordeuropéer och en tredjedel asiater blev det en helt klart blandad kompott, men en sak som kom upp var personligt utrymme; personal space. Asiaterna (nu låter jag alldeles för generaliserade men jag umgicks mycket lite med andra internationals annat än under de här dagarna, jag tror det var mest koreaner och japaner, kan dock inte uttala mig säkert) fick veta att amerikaner gav varande större än de var vana vid, nordeuropéerna att det var i princip samma men kanske lite mindre,

Det har jag hållig i minnet, och till största delen har jag inte märkt någon uppenbar skillnad. Pacific Northwest har som jag kanske nämnt innan en stor befolkningsandel med skandinavisk härkomst, och  i princip samma rykte: folk är tysta, halvdeprimerade och lite otrevliga samt håller sig på sin kant. För en riktig svensk är det ändå skrattretande, med Sverige som mall ser jag öppna västkustamerikaner som inte tvekar inför att tilltala främlingar eller skratta högt och ta plats. (Visst ser jag skillnad på  bekanta från Kalifornien eller vänner från Arkansas, men det är en glidande skala.) Och det är det här jävla platstagandet som RETAR GALLFEBER PÅ MIG. När jag tar bussen på mornarna är vi inte jättemånga, och allt som oftast får jag ett eget säte, so far so good. Problemet kommer när jag inte får det, och när jag hamnar bredvid en amerikan som uppenbarligen inte har några problem med att NUDDA MIG. Min buss tar fyrtio minuter, jag blir mindre och mindre och kryper ihop mot min sida. Blänger.  SLUTA NUDDA MIG. Blir argare och argare. Normalviktiga personer utan bylsiga kläder på ett normalstort busssäte behöver inte ha fysiskt kontakt, men de verkar inte ens reflektera över det. Jag kokar över. Jag har försökt att i kulturassimileringens och feminismens namn (man ska inte förminska sig) ta upp hela mitt säte, men själva nuddandet är så jävla ångestskapande, jag kan inte tänka, inte läsa, inte lyssna på musik, inte fokusera på något annat än att den där jävla människan måste bort bort bort från mig.

Sen är Seattle för laid back för att folk ska veta hur man skyndar sig också. Varje gång jag hamnar bakom idioter som masar sig av tåget vill jag skrika. Jag är lättfrustrerad, jag vet.

Namnsmart den här gången

I tva olika fall har regeringsrätten gjort en betydligt mildare (och smartare, imo) tolkning av namnlagen än vad som tidigare varit praxis: Madeline får heta Madeleine utan att ändra sitt juridiska kön, efter tjugo år, och Q får heta Q, efter tjugo månader.

Får vi säga jippie? I båda fallen har ordvalet “valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde” används, och det kan man bara kalla sunt förnuft. Hurra för sunt förnuft.

Platser där jag inte befinner mig

Jag hade inte insett att Hultsfred har börjat. Om ni hör ett droppande ljud är det inte er vattenkran, det är bara jag som sitter här och dreglar (och kanske fäller en tår) framför rockfoto.nu.

Mantra:
Bumbershoot i september. Bumbershoot i september. I can do this.

Färgglad, I has it

tunicfun

Inställt

Det blir ingen bokblogg idag heller, ety jag är lat upptagen med att gråta fangirltårar av blod.

Nu är jag alltså i fel land igen. Flickrum, rosa överkast och tårar i dagboken, anyone?

Om flyttande

Idag ska vi prata om flyttande; Minst halva min bloggrulle har bytt fysiskt adress de senaste månaderna. åsa har flyttat, Ika har flyttat. Emelie har flyttat, Ms KYD har flyttat och Lilla Duktig och Onekligen-Lisa är på väg. Såklart man blir inspirerad. Nu är det min tur!

Något condoköp blir det inte, det har vi inte råd med än. Däremot ska vi upp ett snäpp till en 2-bedroom som änne inte finns annat än i vår fantasi. Eftersom vi trivs helt okej här har vi inte heller bråttom och kan lungt välja och vraka – hyresdelen av bostadsmarkaden här har jag aldrig riktigt fått grepp om, men brist verkar det iallafall inte vara.

Vår lägenhet måste, enligt sista uppdateringen, ha följande kvaliteter:

  • 2 brdm
  • i Ballard
  • tillåta katt
  • garage/carport/stängsel runt parkering
  • ingen heltäckningsmatta (sovrum ok)
  • snygga färger eller tillåta ommålning
  • elspis/ugn – ingen gas*
  • separat kyl/frys
  • okej storlek på köket

Det är ju egentligen ingen särskilt pretentiös lista, men det kan bli krångligt nog att hitta något som passar. Amerikaner är ju som sagt svårt lagda åt heltäckningsmattor; t.o.m. de annars underbara Canal Station-condosarna har drabbats av detta hemska öde. Amerikaner verkar även leva i villfarelsen att man endast kan hyra ut lägenheter som passar vemsomhelst, och därmed är USAs alla hyreslägenheter anpassade till ingen smak allt, och målade i samma blekbeiga/smutsvita färg. Lov att måla om krävs alltså, oftast mot skriftligt löfte att måla tillbaka innan man flyttar. Det är också vanligt att förbjuda husdjur, mindre med tanke på allergier och mer p.g.a deras potential för förstörelse. Vanligtvis kan man krångla sig in i alla fall, med en s.k. non-refundable deposit, alltså en avgift som täcker ev. skador. Skitdumt, men så är det. Man kan ju undra varför folk föredrar att köpa här. Eller inte.

Letar gör vi iallafall, och tror vi flyttar efter jul. Nu blir det tittande och letande och grejer, jag lovar att raportera regelbundet.

Jotack, på måndagsmorgonen

Det är äntligen varmt, och eftersom jag inte orkar lida och svettas som en gris under lunchen och på vägen hem bestämde jag mig för att ha på mig en sommarklänning till jobbet. Så många klänningar har jag nu inte, så jag frågar maken om han tycker mitt klädval är okej. Jo, svarar han, varför skulle det inte vara det? Tja, klarröd klänning med vid kjol och knytnacke kanske inte passar helt bland nördpojkarna på jobbet, ens med grå cardigan över inomhus, men det gör å andra sidan inga andra av mina kläder heller, så det får vara.

Väl på jobbet inser jag att klänningen kanske ligger lite over standardnivån. Västkusamerikaner är dock väldigt snälla och artiga människor, så jag får bara komplimanger: de gillar min klänning, min klänning är jättefin. Det är då Andrzej, som europé han är, som får ta ned mig på jorden. Han ger mig en blick, höjer på ena ögonbrynet, och frågar om jag ska på fest.

Komparativa tandläkarstudier, del IV (medusiner)

Som sagt, de snålar inte med medicinerna här.

meds

Fr. höger:  1) mot illamående 2) mot värk (fungerar skitbra), kan orsaka illmående, därav 1. 3) Lugnade, före operationen. 4) Antibiotika, mot infektion. 4) Mot svullnad.

Mem: Lyckats, misslyckats och låtsas

Ett mem som för en gångs skull kräver lite eftertanke och självkritik. Det är visserligen inte i listform, men man kan inte få allt.

“Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas” skriver Åsiktstorped-Micke. Och då gör jag väl det då.

Misslyckande? Jag har misslyckats med att ta en magisterexamen i filosofi. Hela grejen är lång och komplicerad, baserad på att jag var så jävla trött på Filosofen i Lund att jag beslutade att inte skriva klart min uppsats, och avslutet på en sjukt jobbig (rent psykologiskt) termin. Jag läste till kandidatexamen i USA, och var inte beredd på Lunds eller filosofens attityd, på bristen på kvinnor, eller på det faktum att ingen delade mina filosofiska intressen. Jag ville skriva uppsats om Deweys pragmatiska etik, men kunde inte försvara den inför ett gäng professorer som alla var analytiker, för att inte tala om medstuderande som tyckte mina intresseområde var skitflummiga. Inte förren efteråt, när jag träffade min kompis Martin på etnologen, fick jag veta att filosofen har och har haft problem med både kvinnor som sådana, genusfilosofi och kontinentalfilosofi i allmännhet. Amerikansk pragmatism (som har sin utgångspunkt i Hegels förnekande av Kants noumenon) hamnade helt klart i samma låda. En förklaring, ingen ursäkt (jag kunde ha haft lite mer jävlaranamma, men jag orkade inte). Och ingen magister i filosofi.

Lyckats? Jag byggt ett liv här. Jag har permanent uppehållstillstånd, heltidsjobb, make, katt, gymkort, snygga mattor och en massa andra medelklassaker. Viktigare är kanske att jag har vänner jag gillar (fru A, herr R och herr D saknar jag, men kom igen, jag lyckade skaffa tre vänner jag kunde ringa lite närsomhelst i Sverige på tjugo år, och här hade jag tio pers hemma senaste gången vi hade kompisar över.)

Jag låtsas… Nu vet jag inte om man menar mer typ livslögner, men jag brukar låtsas att jag är… vad ska vi kalla henne? En karaktär i en historia som bara finns i mitt huvud? Det började som en ide till en bit fanfiction när jag var sexton, sedan dess har hon vandrat ut och in ur olika fandom och riktiga händelser. Hon är numera alldeles för mycket av en Mary Sue för att någonsin kunna skrivas ner, men det är okej; hon är wish fulfilment och något att sysselsätta hjärnan med på bussen.

Jag dattar: Åsa, Elise, Ika, Anne och Peppe.

Dagens konstigaste: Min kompis Kevin hamnade i en tysk reklambroschyr.