Inlägg i kategorin Familjen

Min svärmor och hennes pryttlar

Alltså.

Ibland vet man inte riktigt var man ska börja, och då kan man ju börja med att länka tillbaka till ett julinlägg från för ett par år sedan. Här gör man det.

Sen andas man lite.

I år var vi där över Thanksgiving, det var lite lagom med två dagar. Mer än det blir lätt hjärnblödningsframkallande hur snälla alla än är, eftersom de bor i ett hus på landet långt från allt, man kan inte komma bort, och ja. Familj. Iallallall roade jag mig återigen med att föreviga min svärmors mer excentriska inredningsdetaljer.

Stöveln! Har nu fått sällskap av en pytteliten cowboy:

stoveln

Ute i hallen står det numera en bokhylla. Jag antar att det är min svärfar som placerat prydnaderna där:

skallarna

…men att det är svärmor som ordnat dem i storleksordning.

Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen. Man sitter och skakar på huvudet och mer kan man inte, för vad kan man göra med en samling gnagarskallar i bokhyllan och en cowboy på fönsterkarmen?

Förrän man får ett paket på posten. Då kan man ta bilder. På sin nya fina blinkande porslinstomte.

Häpp.

tomte

Vi fick även ett väggord. Ett väggord. Det är inte ens ett juligt väggord, bara en skylt med ordet “relax” skrivna med vad jag antar är stora vänliga bokstäver. Först spontanskrattade vi, sen skrattade jag igen lite senare, när jag kom att associera fritt till Frankie Goes to Hollywood, vilket kanske inte var svärmors mening riktigt. Sen “tappade vi bort” skylten.

Så kan det gå.

Lite landsbygd kanske

image

Svägerska tog examen igår. Vi är i Montana. More info forthcoming.

Dag 11 – Dina syskon

Jag har inte syskon, det gör ju inte den här texten lättare att skriva, direkt.

Men dårå. Då jag börjar närma mig åldern då alla skaffar glin helt urskiljningslöst, hör jag det ofta resoneras att man måste skaffa syskon till sin första unge. Ensambarn, heter det, blir egocentriska, egoistiska, asociala, bortskämda små grisar som ingen någonsin, någonsin kommer gilla och vars liv år tomma och i total avsaknad av kamratskap. Nu är jag ganska egocentrisk och inte särskilt social, men jag är ganska säker på att det inte har med min brist på syskon att göra då jag varit dagisbarn sen jag var två och fått rikliga doser av andra ungar. När jag var yngre (upp till tonåren) var jag faktiskt riktigt social och skaffade vänner snabbt på varenda semesterort och resa, vilket barn med syskon kanske inte gör då de redan har varandra att leka med.

Men angående det där med bortskämd, visst, med vissa mått kanske. Inte så att mina föräldrar curlade mig, utan att jag kunde göra saker jag ville mer än mina kompisar med tre syskon fick. Jag kunde åka på ridläger när min kompis inte fick, för även om hennes föräldrar hade råd att skicka henna hade de inte råd att göra likvärdiga saker med hennes syskon också. Och det måste var rättvist. Just det fanatiska rättvisetänkandet såg jag alltid hos mina vänner när jag var lite – ju fler syskon och ju närmre i ålder desto mer  fanatiskt. Hos min granne var man tvungen att vara försiktig och spara åtminstone en glasspinne (i samma smak!) om vi fick en hans storasyster var hos en kompis, för kom hon hem och fick reda på att vi fick när hon inte fick gick det hus i helvete. Ärligt talat har det varit skönt att slippa allt konkurrerande. Sen kanske det inte är världens bästa ide att ha ensambarn hemma tills de börjar skolan, men eftersom jag som sagt gått på dagis sen jag var två har det inte varit något mina föräldrar oroat sig över.

Till sist skulle jag vilja tackla vad som verkar vara en vanlig uppfattning, nämligen att syskon alltid hjälper varandra senare i livet. Visst är det en möjlighet, men knappast en garanti. För alla jämnåriga syskon som bor i samma stad och fikar en gång i veckan finns det de som är som min kollega, som fick en sådan överdos av sina systrar i tonåren att de inte kan umgås mer än lite, lite i taget utan att gräla. Eller som min mamma och moster, som visserligen kommer mycket väl överens, men bor i olika länder (min moster flyttade till Tyskland på sjuttiotalet) och därför inte kunde dela uppgifter när mina morföräldrar blev gamla och dog. De fick inte ens barn samtidigt, mina kusiner är nio resp. tolv år äldre än mig.  Eller som min svärmors syster, som inte är klok på något enda ställe och bor i en husvagn i New Mexico och vränger ur pengar ur deras gamla blinda mamma… (resten av familjen pratar inte så mycket om henne, av förklarliga själ.) Syskon är bara personer som råkar ha samma föräldrar, de har inte någon automatisk samarbetsfunktion.

Hepp.

Ute och åkt


View Larger Map

600 miles, eller sisådär en nästan hundra mil i vardera riktningen har vi varit ute och åkt över jul. Samma julkitch som förra året, en tant med riktig hockeyfrilla i kyrkan, ett rådjurs bröstkorg liggandes skräpande på gården, svärmors ocdaktiga bortstädande av mina vattenglas (rekordt: fyra på en dag) och faan vad trött jag blir på de där människorna. Hanjaglevermeds familj.

Det finns liksom ingenting som stämmer – vi kommer till det – men till råga på vansinnet blir man inte arg hemma hos dem. Man höjer bara rösten om den man pratar med råkar befinna sig på andra sidan garaget. Känner man mig förstår man hur ohållbart det blir i längen. I riktiga livet har jag inte capslockskrikattacker varje dag, jag lovar, men jag blir lack rätt fort.  Om skärbrädehelvetet kanar runt dänger jag handen i diskbänken och svär lite. Klipper jag fel surar jag till i några sekunder. Trassel, bränn och kladd har jag inget som helst tålamod med, men å andra sidan går det över lika snabbt. Min egen ömma moder är likadan, vi har hälften av våra konversationer skrikandes – inte för att vi är jättearga, utan för att vi är lite irriterade och funkar på den volymen. Och är vi glada skrattar vi. Man skrattar inte hos Hanjaglevermeds familj. Man ler lite.

Men hanjaglevermeds mamma. Hon. Hon är lågmäld och blond och liten och otroligt enerverande med sitt Lågmälda Pratande som får allt att verka som Saker Man Har Viktiga, Allvarliga Samtal om. Hon höjer inte rösten och tittar på en ungefär som om man var ett ufo som hotat henne med kniv om man svär åt lite potatisvatten som kokat över. Så jag agerar tryckkokare, håller inne på arget och exploderar så småningom.

Nu är de egentligen trevliga människor. Men jag kommer aldrig över det faktum att de skulle föredra en tjej med hästsvans som pluggade till mellanstadielärare och rodde på universitet, kommer från väskusten, som bär bootcut jeans och läppglans och gillar friluftsliv. Som ler när hon är glad och säjer “ojdå” när något går fel (själv skulle jag föredra svärföräldrar som var veggo, levde i ett jämställt förhållande i en stor stad och inte var politiska idioter, men vafan.) Fan vad jag skulle hata den sortens brud.

Nu är vi iallafall hemma, och vi fick fina presenter och ingen grälade trots allt. Och naturen är ju fin. Eller nåt.

Dag 3 – Mina föräldrar

Jag är en envis människa och idag är jag tvärsur på det här tvingade jävla memjävelskapet.

Mina föräldrar fanns/finns uppenbarligen, annars skulle jag inte finnas. Puckolista.

Nu ska jag äta mera banoffee pie.

Feber

Har jag inte, tack och lov. Men jag kom att tänka på det när jag läste en annan blogg, om medicinska rön och allehanda otrevligheter.

Min ömma moder är utbildad till sjuksköterska. Hon hade redan omskolat sig till lärare när jag föddes, men sköterskeutbildningen var från sextiotalet, och en del grejer satt i. T.ex. upptäckte jag när jag ansökte om visum att jag tillsammans med vaccinationspapperna hade hela feberkurvor från varje gång jag var sjuk under hela åttiotalet. Och t.ex. så ansågs det, och därmed mamma, att det var dåligt att vara för varm när man hade feber, även under fasen när febern stiger och man fryser. Allså fick jag bara ha max en extra filt och inga extra kläder i sängen när jag var sjuk.

Sedan dess har rönen ändrats, jag såg en artikel av en barnläkare för något år sidan (jag nu inte för mitt liv minnas var) där han angav att man numera inte anser det inte finnas någon fara med att låta barnet (eller vuxna) få känna sig så varma som möjligt, så länge kläderna eller filtarna kan tas av så fort febern vänder (gäller ej för barn under 6 månader, som inte kan reglerna sin egen kroppstemperatur utan drabbas av överhettning förhållandevis lätt.) Och stöd finns bl.a på Sjukvårdsupplysningen, de säger:

Det kan vara skönt att ha det svalt, men inte kallt, i rummet. Det är vanligt att man huttrar och fryser när febern stiger. Då kan man ta på sig extra tills man känner sig varm och sedan klä av sig igen.

och webMD har följande info:

Attempts to cool the skin may only make you more uncomfortable. This may also cause shivering, which will actually increase your body temperature if the fever is being caused by an infection.

Apoteket har tyvärr kvar gamla uppgifter om att hålla sig sval och inte använda täcke osv… och egenligen skulle det här inlägget handlat om hur glad jag är att vara vuxen, om hur skönt det var första gången jag hade feber när jag flyttat hemifrån. Inte skönt att ha feber såklart, och inte att vara ensam utan någon som kunde ge mig apelsinjuice eller köpa en tidning, men skönt att få ta på sig dubbla pjamasar och ha två extra filtar ovanpå täcket om det behövs. För jag FRYSER när jag feberfryser – svettfasen när febern sjunker brukar bara vara någon timme, men frysa kan jag göra i dagar. Frysa så jag skakar. Frysa så jag inte kan tänka på något annat – jag är inte varm i vanliga fall, och när jag har feber blir det liksom gånger tretusen. Och det är som sagt inte alla som håller reda på att läkarvetenskapen äntrat sig – när jag letade info hamnande jag på otaliga föräldraforum där nerkylding rekommenderas. T.ex skulle man ge kalla drycker eller glass (vilket frysande barn vill ha glass?) Eller, sa någon, kan man ta med sig ungen ut på balkongen om det är kallt.

VA? VAD I HELA HELVETET ÄR DET FÖR FEL PÅ MÄNNISKOR? (nedkylning är inte helt fel, och används inom sjukvården i extrema fall, eller då patienten inte kan behandlas med, eller inte svara på, farmakologisk febernedsättning.) Men det handlar inte om extremfebriga bäbisar, utan treåringar med trettionio. Som tas med ut på BALKONGEN. Förmodligen storgråtande och matta och undrande varför mamma eller pappa plågar dem så. Och jag minns hur det var och vara liten och ligga och inte orka gråta mer och bara vilja försvinna för jag frös så, och jag trodde jag aldrig skulle bli varm igen. Och jag undrar hur dumjävlarna bara kan med att vara så okänsliga. Vad de tror de uppnår. Och jag skulle gärna sticka en spik genom huvudet på dem just nu, eller köra över dem med en buss.

(för att klargöra: min mamma var och är en mycket god mor, hon tog hand om mig när jag var sjuk, såg till att jag fick vätska och var någorlunda underhållen, tog temp och förde feberkurva, tröstade mig och allt. Men ingen extravärme dårå.)

Svennebrud

Nu har jag alltså varit på le semester i Sverige. Jag lyckades att hinna med nästan allt, förutom att träffa Emelie och Daniel, ena Stockholmsdagen, och umgås så mycket vi faktiskt ville med Fru A och Rickard (det blev två kvällar, men iallafall.)

Annars gick utresan bra. Problemet var ju att SAS inte har direktflyg Seattle-Köpenhamn längre (helvetes jävla skit), så vi fick flyga över Dulles i DC. Sju timmar extra, ny flygplats, ett extra byte… panikgodis för mig! Jag har alltså inte några problem med att flyga, jag har problem med att resa, med att hinna alla dessa deadlines där ingen bryr sig om man missar ett plan, saker försvinner, taxibilar är försenade, man får inga pengar tillbaka, och går minsta lilla sak fel går allt allt ALLT fel och man kan inte görs något åt det för flygbolag och flygplatser har regler mot allt och det kostar så fucking jävla mycket pengar.. Lägg till det då ett EXTRA steg, en flygplats jag inte hittar på. Det är ett under att jag inte panikgrät under hela resan dit (bara lite i början, när taxin var fem minuter sen. JAG SA JU ATT MAN INTE SKA LITA PÅ ANDRA MÄNNISKOR.)
Hemresan var sju resor värre – fucking United lät inte vare sig Skyways (Jkpg) eller SAS (Köpenhamn) checka in oss på Dulles-Seatac-flyget, vilket innebär att vi hade totalt fyrtio minuter att ta oss från planet, genom emigrationskontroll och bagagetull till någonstans där det fanns en Unitedrepresantant med en dator, innan sista incheckningstiden. Eh, kommer inte hända (särskilt som Dulles hade långsamma jävla bussar mellan terminalbyggnaderna). Jag är van vid att bara immigratonskön tar en timme. Vi hade tänkt dela på oss, så att Hanjaglevermed kunde kuta som en jävla gnu genom flygplatsen och kanskekanske hinna och iallafall kunna hämta vårt bagage så det inte försvann. Men det gick, på grund av en massa grejer; a) vi landade en halvtimme före schema, b) Dulles delar på immigration/tull för inresande och vidareresande, så det var grymt färre folk, c) jag fick så i den snabba kön för medborgare och folk med uppehållstillstånd och d) det fanns en United-representant i bageagetullhallen. Men shit. Vilket jävla spel. Jag panikgrät i princip i tolv timmar.

MEN SJÄLVA SEMESTER DÅ? Jorå. Den var mindre platsbaserad och mer person- och matbaserad. Iallafall. Vi bodde hos mamma i Jkpg, och planen var att bara småhandla lite (saker och kläder som var onödiga att packa) första dagarna, och sen använda semesterkassan i Stockholm måndag-tisdag. Fast tji på det; jag letade som en TOK, och trots att jag hade sex-sju butikskedjor att leta runt i (mot två i USA) hittade jag nästan ingenting att ha på mig först. Vilket inte var bra alls, eftersom jag bara hade två ombyten med mig. Annars var de första dagarna mest präglade av mindervärdeskomplex, då den svenska utseendestandarden ligger rätt mycket högre än den svenska. Tweet:

onomatopoetry: you know, at least American teenagers wear poorly composed, ugly makeup #hereIfeelinferior

Ja, det var ju det. Eftersom det finns större tillgång till snygga, rimligt moderiktiga kläder har ALLA dem, och även om jag ligger i framkant med amerikanska mått, såg jag otroligt småstadssvennebrud ut. Fast en grej var faktiskt värre i Sverige: alla dessa ungar som fått för sig att leggins är byxor. Leggings är inte byxor. Ta på er byxor om ni inte har klänning eller tunika. Bara leggings och tröja är inte okej. Okej? Iallafall fick jag tag på ett par jeans och en klänning och en tunika, och sen frös jag ihjäl för fuck vad kallt det var.

Mat. Eller, mat och mat. Mat och godis. Lösgodis åt jag, och maltesers och dajmchoklad och oköttbullar med snabbmakaroner och mammas potatismos och spagetti och sås enligt mammas recept (medan maken och mamman åt köttbullar och potatis och sås, falukorv och sen köttfärssås till sin spaghetti. Icahandlarnas veggopizza en dag, och utepizza (jag: africana med kebabsås iställer för tomat, maken kebabpizza) en annan. Falafel i Kalmar; dyr och inte jättegod jämfört med Lundafalafel, men till Lund kom vi inte. Typ arton chokladbollar. Så många ostmackor. I love ostfralla. Om nom ostfralla. Nu saknar jag dem, men att bara lika goda frallor = omöjligt.

Och så människor då; gravida Fru A och Rickard och rooiboste som jag kunde dricka, vi kollade på Äppelkriget och maken hängde med, sista kvällen spelade vi Trivial Pursuit på ettochetthalvt språk och det var så roligt att jag önskar att vi kommit på det tidigare, vi diskuterade sjukvård och familjepolitik i ganska högt tempo och volym (där hängde maken inte med) (fru A är som första människa jag talat med helt nöjd med sin gravidvård hittils.)
På söndagen åkte vi till Kalmar och Elise, lärde oss att sydöstra Sverige är kommunikationens u-land (varken riktig motorväg eller bra tågförbindelser fanns. Resan kunde tagit två timmar med tog fyra) och att kaffe helt enkelt inte funkar i Sverige jämfört med Seattle även om cafeet var världens mysigaste och Elise var jättetrevlig och så kollade vi på slottet och grejer. Sen åkte vi hem.

På måndagen skulle vi åkt till Stockholm, men pga strul, först med Molnet, och sen med min bank, hade vi inte kunnat boka biljetter eller hotell i förväg så det blev endagarsresa på tisdagen istället. Hanjaglevermed var dunderförkyld och vi letade efter kaffe till honom – ett generellt råd om du befinner dig i Jönköping är att undvika Waynes Coffee och Bernhards City – i båda fallen verkar utbildade baristas saknas, och Hanjaglevermed (som f.ö. har helt hyfsad baristaträning) kunde inte ens dricka sin spro, så besk var den (jag har fortfarande kaffeförbud, ytterst tyvärr).
Men! Men. I Stockholm hade vi en lista på okej ställen, och även om vi aldrig kom till ställena Micke rekommenderade över lunch hittade vi ett helt okej ställe vid götgatsbacken. Annars intressantast med dagen i Stockholm: Hjlms reaktion på Götgatan Stories-skylten (re: Fringe), nämnda lunchen med Micke, det faktum att jag inte köpte en enda grej trots lång lång lista på affärer där jag var i alla utom Acne medan Hjlm handlade jeans, och att vi åkte hem tidigare för att vi var utmattade. Och så kladdkaka då.

Det var väl typ det. Sen gjorde vi inte mycket mer än bara var, drev omkring, parkerade maken på kafeer, orsakade språkförvirring, var irriterade på kassörer som inte kunde sköta sina egna kortmaskiner (Cervera!) och underlät att besöka museer. Och det var ju också roligt.

I sammanfattning: roligast var TP med A&R, och chokladbollar. Vi kanske kommer tillbaks i jul.
(Jag ljög förresten när jag sa att jag inte har några problem med att flyga. Jag har inga mentala problem med att flyga. Rent fysiskt gör det skitont. När alla andra har “lite lock” har jag så ont i öronen att jag tror trumhinnan ska spricka. Maken var mycket oroad när jag satt och skakade och grät – vi har inte rest ordentligt tillsammans innan. Har någon annan samma problem eller vet vad det beror på? Specialöronpropparna gör nada. Men annars gillar jag själva flygprocessen.)

allt panik

Igår: ha panik på jobbet. Tillbringa timmar i SAS telefonköer eftersom jag upptäckte att vi inte ha fått reda på våra sittplatser. Telefonen dog. Hanjaglevermed fick göra om samma övning med United.  Skriva ut bokningsdokument. Plocka undan skräp, färga håret, läsa flygpackningsregler, ha panik, plocka upp väskor, laga handbagaget.

Idag: jobba, maila kontakter, ringa banken, ringa mamma, överväga att ringa Skyways, inte ringa Skyways, inte veta hur man reser utan pappersbiljetter eftersom jag reste hur många gånger om året som helst men nu inte har det sedan 2005, ha panik, skriva hyrescheck med lapp att de inte får lösa den innan den första maj inte inte INTE, ha panik.
Senare idag: ringa taxi, optiker, köpa sista presenterna, lämna tillbaka bibblanbok, köpa små genomskinliga flaskor, ha panik, ha panik.

Imorg0n kl 0500: checka in. Flyga i sexton timmar. Ingen panik once vi är på Köpenhamnsflyget.

Jag vill hälsa på mamma. Jag vill till Sverige. Men jag HATAR HATAR verkligen att resa.

Hon heter Ne-e-e-elly

och hon bor hos oss nu. Hon är världens minsta, trots att hon är ett helt år, och innan bodde hon i en husvagn med tjugo andra katter. Hon har en infektion i örat och inflammerat tandkött, och är liten för att hon var undernärd som nybörjarkatt, men annars mår hon ungefär tre över toppen. Älskar att ha en hel lägenhet att springa omkring i nästan utan konkurrens och tog c:a trettio sekunder att anpassa sig.

Marietta, å andra sidan, är måttligt imponerad. Hon har tillbringat de senaste dagarna i garderober och uppepå skåp, och fattar inte alls vad man ska ha en lillasyster till. Lilla grisen.

Grisen och Krokodilen.

Amerikansk brist på estetik i små listor och bilder

Trollhare skriver om stilrent=sterilt och för en gångs skull håller jag inte med. Jag tvingas dagligen utsättas för den Dåliga Amerikanska Smaken, i former såsom volanger på sängkanter, män som tror att man automatiskt är bög om man använder hårprodukter eller byxor som på en enda punkt nuddar kroppen, gröna diskbänkar och the horror of horrors heltäckningsmattan, så jag hejar på helvita väggar och fulfritt varje dag. Men i jul. I jul har vi varit på bondvischan med Hanjaglevermeds familj och jag vet inte vad. Min svärmor har ett ohejdat sinne för kitch – inte kulkitch, utan hon tycker verkligen det hon åstadkommer med torkade blommor, landskapsakvareller och gamla westernstövlar är Stämningskapande och Snyggt (till hennes försvar är det otroligt konsekvent. Hela huset går i bruna jordtoner och har western/jakttema) . Lägg till det en svärfar som stoppar upp döda djur som hobby, och ni börjar hitta rätt. Men det är inte klart än, nejnej. Julkitch på det. Till slut vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Gästrum. Westernfiltar på westernställ och
barndomsbilder på Hjlm.

Stöveln!

Nedervåningen ska alltså se ut som en jakt-
stuga. Kamin, autentiska döda djur, snöskor
samt bokhylla av halv kanot. Hepp!

Nämnde jag att svärmor samlar på tallrikar?

Kviddevitt.

Julaftonskvällen var vi i kyrkan (jag vägrar egentligen, av respekt för de personer där som tror på allvar, men orka ta den fighten med svärföräldrar varannan jul. Hanjaglevermed sitter ju bara där som ett jävla mähä trots att han är uttalad ateist sedan sju år tillbaka, så det skulle vara jag som blev storskurken. Nöjer mig med att inte rabbla med i böner samt att sitta kvar i bänken under nattvarden.) och fick chansen att iakttaga de estetiskt rubbade sidorna av Helenas medelklass. Favoriterna är:

  • “The Christmas Sweater”, vanligast på kvinnor över fyrtio. Stickad tröja med julmotiv, såsom t.ex. tomte, julstjärna (blomman), eller i ett fantastiskt fall, älg. Julälg.
  • En annan variant: julvästen. Västkustamerikaner är de enda människorna på jorden som fortfarande har väst när det är kallt (armarna fryser de kanske inte om?), men det här är INOMHUSvästar som bärs över illasittande polotröjor. Quiltade eller i filt, ofta med applikationer; personlig favorit var diverse tomtmotiv samt en hel ljusstake på ryggen.
  • Alla dessa män i illasittande khakibyxor (“reglerna här är att om det inte är blåjeans är det finbyxor” säger Hanjaglevermed) med omatchande bälten. Och cowboyboots.
  • I Montana har personer av manskön cowboyhatt helt oironiskt. Samma sak med rutig flanellskjorta.

Så jag hoppas ni inte tar illa vid om jag sätter mig ner och drömmer om helvita rum med släta helvita väggar och tre helvita möbler. Kanske ett föremål på väggarna. Ett. Kanske. Inga saker. Inga saker alls. Bara rent vitt. Världens finaste.