Inlägg i kategorin Genus och sexualitet

Det behövs smartare tjejtidningar

För ett par månader sedan körde en av tidskrifterna jag läser – bitch magazine – ett tema om kändisar. Inte om kändisarna själva, utan kändishet som kulturell företeelse, kändisskapets typer, osv. I vart fall handlade en av artiklarna om mobbning, och även om jag allvarligt talat inte minns mycket av sjävla texten tog den liksom i farten upp Go Fug Yourself. Jag ska skriva mer om Fug i en senare text, men kort kan man säga att det är en blogg som kritiserar hur kändisar klär sig, ofta elakt. Och det fick mig att tänka på en grej:

Tjejtidningar är djupt tragiska ur en intellektuell utgångspunkt. Modellen Cosmo är naturligtvis värre än annat, men i regel präglas de av okritiskt och oreflekterande hyllande av vad som råkar vara hett för stunden, vare sig det handlar om smink, kläder eller aktuella skådespelare och artister. Man kan naturligtvis att deras uppgift inte innefattar, eh, journalistik, att de bara ska vara snygga och glossiga, och att vissa visst har hela temaartiklar om bröstcancer och intervjuer med skådespelare om jobbat med välgörenhetsprojekt i Senegal. Problemet är bara att ju tjockare och pseudoseriösare magasiner är, ju harmlösare och mer idiotiska blir texterna. Allt smink är bra (är den inte det från början kan man ju alltid tvinga skribenterna att låtsas), alla kläder är fina, bröstcancerhistorierna är lite sorgliga men slätstrukna och innehåller bara fina, renlevande hjältinnor som överlever, och hon skådespelaren som välgörenhetar sig i Senegal är så duktig och klarade att leva i smuts och med bara kallvatten men gillade att se Det Autentiska och sen poserar hon på bild med små söta Senegalesiska barn. Alla kändisar är ödmjuka och har snygga kläder på intervjuerna. Det kryps. Det fjäskas. Det has överhövan ingen värdighet eller personlighet.

Å andra sidan har vi de elaka. Sajterna som Fug, som bara kritiserar och Men Girls-fasonerna. Skvallertidningarna vars enda jobb är att skriva om Skådespelarens gris till pojkvän som knullade playboymodeller i hennes säng medan hon poserade men barn i Senegal, vare sig det hände på riktigt eller ej. Hur tjock hon blivit. Hur hennes vänner är oroliga för henne. Hur mycket hon längtar efter barn. Hur hon blivit lämnad av sin man eftersom hon inte vill ha barn. Hur mager hon blivit. Hur alla hatar henne i dokusåpan hon är med i. Hur hon dricker för mycket. Hur sönderopererad hon är. Hur ful hon är utan smink.

Upperbarligen fyller de någon slags funktion – och personligen väljer jag att tolka det som ett sätt att slå bakut mot det sockersöta perfektionsuppfyllda hyllandet. Jamen kolla, hon som satt och fnittrade i designerjeans och ostajlat hår har visst ful mage i bikini, ha! Vad jag skulle vilja se är ett mellanting. En tjejtidning som adopterat kulturtidskrifternas kritiska glasögon, som frågar skådespelaren om hon kan förklara den politiska bakgrunden till sitt engagemang projektet i Senegal bortom “synd om barn” och som inflikar en postkolonial analys. Som förväntar sig att skådespelaren kan redogöra för sin välgörenhetsorganisations diskrimineringspolicy. Som förklarar att krämen inte kan funka för så fungerar inte hud, och den här mascaran är kass. Som vågar säga, i en intervju “men ditt album från 2002 är ju väldigt mycket sämre än allt annat du gjort, vad hände där?” Som inte antar att både läsare och intervjuobjekt är DUMMA I HUVUDET.

Det vore trevligt. För jag känner ibland suget att stirra på kläder och knarka i mig lite om nytt smink, men jag kan liksom inte lita på de tidningar som finns nu. Man kan inte lita på någon som gillar allt.

Vecka6-blogg om seriell monogami

Jag har två saker att säga:

1) Seriell monogami är kanske realiteten i väsvärlden(+) , men jag skulle vilja hävda att ideaaaaalet fortfarande är sann monogami, d.v.s. varje människa har en partner hela livet. Inte bara i det faktum att många faktiskt gifter sig (och lovar att älska varandra hela livet, ett sjukt löfte att ge i sig), i hela tänket som används i språket runt Den Sanna Kärleken, the One osv, eller ens stigmatiseranet av den som har haft många förhållanden (“hen kan inte hantera känslor” “han har issues” “hen är för omogen för att stadga sig-gifta sig-skaffa barn”, “tänker hen inte på barnen ner han hittat en ny igen”; kolla bara på ordet serial monogamist och dess populärbetydelse) pekar på det det, utan även den jävla stämningen av Man Bör Hålla Ihop Till Nästan Varje Pris som präglar relationsionsrådgiveriet. Man kanske inte kan vara ihop med bara en person, men man ska fan hålla partnersiffran så låg som möjligt; frågan och svaren är inte baserade på “hur går jag ur sen här situationen lycklig” utan “hur håller jag ihop mitt förhållande om det alls går.” Jag kommenterade på ett av Tanjas blogginlägg med ett ifrågasättande av den vinkeln (hör hur jag uttrycker mig som rättshaverist – klockan är myckte åkej) och fick snart motkommentaren att om man bara bryter upp för att en sak kommer man gå genom livet och bara byta partner hela tiden. Är det verkligen ett problem? Så länge man inte blir ihop med sitt ex klon kan man nog hävda att de flesta människor lär sig något av tidigare förhålladen. Visst finns det undantag, men det är knappast en anledning att döma ut hela företeelsen.

I samma led stör jag mig otroligt på allabarageruppförlättniförtidenförritinlevdemantillsammanshelalivet-attityden. Tror ni verkligen alla var lyckliga hela livet? Att alla var trogna? Vidare: fram till ca femtiotalet var “hela livet” ganska mycket kortare än vi tänker oss. Var man inte förmögen gifte man sig inte särskilt tidigt, speciellt inte som man, eftersom det helt enkelt inte gick an att skaffa familj utan att kunna försörja den, antingen meddelst gård, lön, eller verkstad. Man var kanske 25-30 som man, något yngre som kvinna. I mitten av artonhundratalet låg medellivslängden för en kvinna på strax under 50 år. Tjugofem års äktenskap var hela livet. Jag har varit ihop med hanjaglevermed i tio år i år – med moderna mått inte JETEMYKE, med 1860 års mått halvvägs igenom. Och ja, det finns de som firar åttioårig bröllopsdag och är jättelyckliga tillsammans. Såklart. Men  – undantag.

2. Jag letade runt i The Trouble With Normal av Michael Warner (f.ö. en sjujävlar bra bok som alla borde läsa) och hittade inte stället, men vad jag minns menade Warner att queera sociala/vänskapscirklar är pga bättre anpassade till seriell monogami än straighta. Enligt normen, och därmed i de flesta straighta sammanhang, delar man in personen av motsatt kön i grupperna folk man kan ligga med och folk man absolut inte kan ligga med. Man ligger med folk man är ihop med och folk man precis träffat. Man ligger inte med sina platoniska kompisar eller sina kompisars ex, man är inte kompis med sina ex (eftersom de är i den liggbara gruppen) osv. Queera grupper har inte haft lyxen att kunna förhålla sig till folk på det sättet – gaysubkulturen är så pass liten även i stora städer att alla känner alla, och att undvika sina kompisars ex skulle leda till total sexbrist, att inte umgås med sina ex till social exil. När jag tänker efter tror jag Sara Lövestam skrivit lite om det på sin gamla blogg. I vilket fall – jag har umgåtts i tillräckligt queera kretsar för att kunna uttala mig personligen, och man ska som vanligt inte utgå från ens sexualitet avgör mer än vem man tänder på, men rent antropologiskt känns det intressant.

Hepp.

Till pyssel är jag nödd och tvungen

Jag skämtar ganska ofta, både här, på twitter, och med hanjaglevermed, att jag håller på att förvandlas till en hemkunskapsmänniska a la Underbaraclara. Vilket är konstigt, jag gillar egentligen inte pysslande alls, jag ogillade både trä- och syslöjden, jag betonar ofta livsmedelsindustrins roll i kvinnors frigörelse från hemmet och jag gillar halvfabrikat (i den mån de alls kan defineras).

Men. Men.

Sen flyttade jag till det här jävla u-landet. Alltså, säga vad man vill om USA, men de gånger jag letar ihjäl mig efter en mojäng, manick eller livsförenklande pryl och sen hittat den, har de påfallande ofta tillverkats i Sverige. Plåthållare, balansbrädor, såna grejer. Och så är saker fula. Väggar är beigevita, möbler bruna eller blommönstrande, sängar har s.k. bedkskirts. Så jag målar väggar och möbler, jag syr madrassöverdrag och gardiner, inte för att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag är tvungen. Rätt mat finns såklart inte heller, men det är väl ganska självklart. Fy fan vad jag saknar smaksatt creme fraiche.

När jag bodde i Sverige klarade jag mig på att göra knäck och kanske goda biten till jul. Man kan köpa lussebullar och pepparkakor och glögg. Och resten. Den här julen tänker jag göra: egen nougat (pga finns inte), pepparkakor, lussebullar, mozartbollar, peppermint bark (pga jättegott, recept kommer), chokladkakor med mint, chokladtryffel, glögg, osv. För här är så mycket av julgodiset äckligt. Och då har man som vettig människa inget val. Godis måste ätas.

Och dör står jag. Målandes. Syendes. Bakandes. Förvilla mig dock inte med Clara, ty jag ser icke egenvärdet.

Mera om vems är feminismen:

Jag skulle kunna snacka i timmar, men Glitterfittorna har skrivit ett otroligt bra inlägg (även om jag personligen ställer mig något mer kritisk till Ekis Ekman), med viktiga poänger:

Vad detta berättar om är kraften och makten att verkligen utmana och förändra i feminismen, och jag kan inte avhålla mig från att misstänka: det är detta man vill komma åt. Egentligen handlar det om politiska motsättningar. Fredric Jameson skrev att en av Marx’ främsta bidrag till filosofihistorien var att visa på hur det som verkade etiskt måste förstås som ideologiskt. Ibland är vi överens, som sagt, ibland verkligen inte.

och på slutet summeras allt jag egenligen vill säga:

Men jag accepterar en inte en diskurs som gör extremism av vissa för feminismen fundamentala begrepp och renderar en vänsterinfluerad ståndpunkt till feminismen som obsolet.

Mänochfeminism – om att kanske inte få knulla

Efter #prataomdet har det skrivits mycket om män och feminism (se kanske främst Elin Grelsson och Niklas Hellgren.) Det mesta som jag tycker i den debatten är redan sagt av andra, mer vältaliga, människor, men en detalj återstår: medåfårjagjuinteknulla-argumentet. Det kan kopplas till både #prataomdet och män-och-feminism, och ser ut på det här sättet:

re: #prataomdet:

Men om jag är försiktigare och alltid tar ett nej för ett nej och aldrig pressar så blireju inget initiativ och då får jag kanske inte ligga.

re: män och feminism:

Men kvinnor vill faktiskt inte haaaaa feministiska män, de vill ha skogshuggare som slår dem och inte kan laga mat. Så om jag börjar göra jämställda saker får jag ju inte knulla ju.

Förutom att det andra exemplet kanske pekar på att männen i fråga raggar på kvinnor som är DUMMA I HUVUDET (lösning: byt målgrupp), så är mitt svar ett likgiltig: och? Ja, du skulle förmodligen få knulla mindre. Men du, de allra första feminister, rösträttskämparkvinnorna som hungerstrejkade och vägrade gifta sig, tror du de brydde sig om att få ligga? Kvinnorna på femtiotalet som revolterade mot hemmafrurollen, gav de upp för att de trodde männen runt dem skulle se dem som oattraktiva? Nä. De sa “skit i det, det här är viktigare än min personliga fysiska tillfredsställelse.” Sluta gnäll och gör detsamma, för i helvete.

(ps. angående #prataomdet: om du levt ett helt liv accepterandes ett nej kanske du dör med mindre knull på fickan. Men du är en fan så mycket bättre människa, lev lite på det istället.)

(snart ska jag prata om hur måsteviljaknullahelatiden-idealet är min hatgrej med den manliga könsrollen.)

Ute och åkt


View Larger Map

600 miles, eller sisådär en nästan hundra mil i vardera riktningen har vi varit ute och åkt över jul. Samma julkitch som förra året, en tant med riktig hockeyfrilla i kyrkan, ett rådjurs bröstkorg liggandes skräpande på gården, svärmors ocdaktiga bortstädande av mina vattenglas (rekordt: fyra på en dag) och faan vad trött jag blir på de där människorna. Hanjaglevermeds familj.

Det finns liksom ingenting som stämmer – vi kommer till det – men till råga på vansinnet blir man inte arg hemma hos dem. Man höjer bara rösten om den man pratar med råkar befinna sig på andra sidan garaget. Känner man mig förstår man hur ohållbart det blir i längen. I riktiga livet har jag inte capslockskrikattacker varje dag, jag lovar, men jag blir lack rätt fort.  Om skärbrädehelvetet kanar runt dänger jag handen i diskbänken och svär lite. Klipper jag fel surar jag till i några sekunder. Trassel, bränn och kladd har jag inget som helst tålamod med, men å andra sidan går det över lika snabbt. Min egen ömma moder är likadan, vi har hälften av våra konversationer skrikandes – inte för att vi är jättearga, utan för att vi är lite irriterade och funkar på den volymen. Och är vi glada skrattar vi. Man skrattar inte hos Hanjaglevermeds familj. Man ler lite.

Men hanjaglevermeds mamma. Hon. Hon är lågmäld och blond och liten och otroligt enerverande med sitt Lågmälda Pratande som får allt att verka som Saker Man Har Viktiga, Allvarliga Samtal om. Hon höjer inte rösten och tittar på en ungefär som om man var ett ufo som hotat henne med kniv om man svär åt lite potatisvatten som kokat över. Så jag agerar tryckkokare, håller inne på arget och exploderar så småningom.

Nu är de egentligen trevliga människor. Men jag kommer aldrig över det faktum att de skulle föredra en tjej med hästsvans som pluggade till mellanstadielärare och rodde på universitet, kommer från väskusten, som bär bootcut jeans och läppglans och gillar friluftsliv. Som ler när hon är glad och säjer “ojdå” när något går fel (själv skulle jag föredra svärföräldrar som var veggo, levde i ett jämställt förhållande i en stor stad och inte var politiska idioter, men vafan.) Fan vad jag skulle hata den sortens brud.

Nu är vi iallafall hemma, och vi fick fina presenter och ingen grälade trots allt. Och naturen är ju fin. Eller nåt.

Memlistepaus m. finfin länk

Idag ska jag inte skriva om min bästa vän A. Det ska jag förhoppningsvis göra imorgon istället, idag ska vi prata om för några år sedan och mitt intro i den svenska bloggosfären.

För några år sedan var jag Någon Helt Annanstans på internet och kom, via ett gemensamt intresse som inte har med varken feminism eller ilska att göra i kontakt med Åsa. Sen länkade hon till sin dåvarande blogg, Girl Afraid, och jag började läsa den (och hittade via den Annans då levande blogg Sinistrare, via vilken jag hittade hela den svenska bloggosfären, samt Ika och Sleepness) och blev glad. Och arg. För Åsa är arg, och sarkastisk och på intet vis ursäktande, ytterst vältalig och skitsmart. När jag är som argast är jag kanske argare, men jag kommer aldrig i närheten av udden. Jag är inte lika rolig annat än omedvetet, lyteskomiskt.

Sen startade Åsa en ny blogg, Prästfrun (titeln är alltså sarkastisk, citat:)

Jag valde namnet för att drygt ironisera (så som jag blir så älskad för att alltid känna mig manad att göra) kring internetfenomenet att definiera sig utifrån sin partner/sina barn men som den bitterfitta jag är känns det redan lite obekvämt.

Det är fint. Jag gillar’t när det skaver.

… och skrev ett tag. Sen slutade hon. Men nu är hon tillbaka och jag blev ungefär så glad jag kan bli. Jag citerat ur det nya inlägget:

“Upplever du att du är jämställd och supermysigt – men ändå gulligt och liksom tjejigt – feministisk när du handlar kalsonger till älsk och inreder barnkammaren med prinsesskronor och väggord (förlåt men mitt hat mot väggord vet inga gränser) så ÄR DU DET. Nu ska inte jag komma här och vara en surfitta som säkert bara är AVUNDSJUK (där fick ni mig – jag vill också ha en ojämställd relation och ett helt vitt hem där jag får dra tyngsta lasset och kryssa mellan de vitmålade byråarna och Bugaboo-vagnarna, fan att ni såg igenom min bräckliga feministfasad!) och det är så mörkt, så mörkt.

ampersandheartssemicolon! Kom tillbaka och var skitsur  alltid, alltid!

Om ni bara ska läsa EN blogg idag…

… är det förvisso redan för sent. Men om ni kan tänka er att läsa två, packa er av till Rebecka Ahlberg/Neonbibeln och läs hennes inlägg  “Om hemmafruar, normer och nykonservatism“. Citat:

Normer, liksom patriarkatet och alla andra strukturer som genomsyrar den mänskliga vardagen, är inte abstrakta företeelser som vi avviker från genom att bara säga att vi gör det. Vi är alla delaktiga i att skapa dem (och det behöver inte alltid vara negativt – en norm kan lika gärna bygga på att vi tillsammans har kommit fram till att det här med mord inte är så jävla fett). Motståndet mot hemmafruar handlar således inte om att man vill offra överlyckliga självständiga kvinnor på ideologins altare bara för att, utan på att kvinnligt förvärvsarbete och en jämn könsfördelning i arbetslivet är en nyckelfråga i strävan efter ett jämställt samhälle. Hade hemmafruskapet haft en bevisat positiv effekt på välmåendet hade ingen protesterat, men nu är det så att det är just empiri och statistik, inte brist på det, som orsakar motviljan.

Maigad så bra.

HJÃRNBLÖDNING

Jag skrev om rasismen mot romer för ett par veckor sedan. Om utvisningsbeslut, om brandbomber mot treåriga barn, om accepterade fördomar. Nu står det mer i DN, men jag orkar inte läsa, kan inte sitta och lipa på jobbet.

Fast jag hade ju inte tänkt på att EN sak duger romer till i det västerländska samhället: exotisering, gärna med hypersexuella drag. “Zigensk” får betyda passionerad, främmande, vild, vacker… ja, typ standardorientalism. Långa kjolar, mörkt hår och eldsken som tecken på både Annanhet och Tillgänglighet (i sig förmodligen en del av samma fenomen som när afroamerikanska kvinnor skildras som mer sexuella än de uppfattat “renare” vita kvinnorna; de har helt enkelt varit sexuellt villebråd i långt större omfattning.) Ni fattar. Man skulle ju kunna tro att vi kommit ifrån det år 2010, men nej, inte fan heller. Sminkmärket Illamasqua släpper sin höstkollektion The Art of Darkness i september, och en lookerna heter Queen of the Gypsies.

beat

MEN VAD I HELVETE. Så här ser bilden it, orkar ni inte kolla kan jag meddela att den föreställer en ljust mörkhyad kvinna med lockigt mörkt hår och någon slags silverslingor. Hon är klädd en röd bikiniliknande topp och en halvgenomskinlig kjol i rött och blått, i öronen sitter stora öronhängen, halsbanden är många och guldiga, det syns åtminstone en fotring, och antingen har hon tatueringar runt överarmarna eller tajta armband. Det enda ljuset på bilden verkar komma från en mångarmad guldljusstake bakom henne. Looken marknadsförs med följande ord: “No one can resist the Queen of the Gypsyies. This alluring temptress, famed for her seductive veiled dancing, knows how to use her art to get what she wants…”

Jag kan inte på rak arm komma på ett enda sätt jag kunde blivit mer äcklad. Exotisering är äcklig nog som den är, det kan varje ickevit kvinna jag känner vittna om, men tänk er att texten ovan handlat om en nationalitet med namn, säg japanskor. Då hade det funnits ett antal japanska organisationer som satt ner foten, lags press på, sett till att det blivit en diskussion. Att just romer valts handlar naturligtvis om kulturellt bagage, inte om gruppens utsatthet, men det gör det lite fegare, lite dummare, lite äckligare.

(förresten, Liploss Bitch, sminkbloggaren som lade en bitchfit och efter en helt vanlig C&D* från OPI och därmed bevisligen kan bli upprörd, tyckte inte det var så farligt för att hon “läser inte in samma saker som du i bilderna“.  Jag vet inte vad som är värst, att kampanjer som denna finns eller att folk inte bryr sig.)


* Har man som jag varit i fandom i tio har man liksom vant sig vid cease & desists.

Illustration av den fluida sexualiteten

Om man antingen a) har pluggar någon form sexualrelaterat någonting (genus, sociologi, psykologi, en del medicin kanske?)  b) diskuterat detsamma eller c) läst en någorlunda normalbegåvad sexualrådgivare, har man fått lära sig att den mänskliga sexualiteten inte nödvändigtvis är statisk. Man vet dessutom att de kategorier vi använder oss av idag (homo- bi och heterosexualitet) är relativt nya och att de använder referensramar som inte är eller har varit relevanta i andra tidsperioder och perioder. Gott så. Men it’s all very theoretical. Vad betyder det, hur kan vi illustrera det? Vi kan illustrera det med hjälp av Cillian Murphy.

Men först io9. Io9 är en nyhetsblogg för popkultursnördgrejer, en del av Gawker-nätverket. De publicerar dagligen runt dussinet inlägg om scifi, fantasy och skräckrelaterade tv- film och boknyheter, samt en del popvetenskap. Tack vare, tror jag, lika delar restriktiv kommentarspolicy och det faktum att både högsta bestämmarna är kvinnor trivs jag bra där. Diskussionerna är givande och roliga, och även om idioter finns är de färre än genomsnittet på liknande forum.

Och så i fredags. I fredags postades på förmiddagen ett inlägg med ett rykte om en kommande film. Filmen sammanfattades en ett kort stycke, huvudanledningen till inlägget var att den manliga huvudrollen skulle spelas av Cillian Murphy. Han har varit rätt många nördars favorit rätt länge nu (re: 28 Days Later, Sunshine, Batman Begins), men Inception har ökat trycket ytterligare. Inlägget hade runt hundra kommentarer. Ungefär en tredjedel handlade om filmen. Resten var om hur snygg, bra, och på alla vis förträfflig Murphy är; inte mindre än fyra av kommentarerna som beskriv honom som attraktiv kom från heteroindentifierade män. Lägg till de kommentarer som dyker upp till youtubevideos med intervjuer eller filmklipp, och det blir uppenbart att Murphy inte bara har stor attraktionskraft på heterotjejer, utan på män med. Män som annars klassar sig som hetero. Hanjaglevermed är en av dessa män, och det gör mig både glad och nyfiken.

Vanligtvis tänker vi ju på sexualitet så här: de vanligaste kategorierna är heterosexualitet, homosexualitet io9 textoch bisexualitet. Grovt förenklat: är man straight tänder man på folk som har genitalier som inte ser ut som ens egna. Är man gay tänder man på folk med likadana genitalier. Är man bi tänder man på båda. Men ingenstans i definitionen av heteroman finns det rum för att vara trollbunden av Cillian Murphy, för han är man, han tillhör samma kategori.

Vad det är som  just Murphy har kan jag inte direkt svara på. Man skulle kanske hävda att han har ett feminint utseende, men det håller inte, på flera punkter*. Kanske läpparna, men få kvinnor har en så definierad skelettstruktur i ansiktet, och ögon har aldrig varit könsbundna. Dessutom brukar kändisar med feminint utseende snarare hånas än åtrås av heteromän. Så på vad kan jag inte svara, men att ger mig hopp om mänskligheten. Den fluida** sexualiteten, här är den. Let me show you it.


Ja jag skrev det här för att ha en ursäkt att skriva ett helt inlägg om CM. Men han är ju OMGfantastisk.

*) Han är därmed desto MER övertygande som transkvinna i Breakfast on Pluto. Snygg som attan, men inte så att man tappar bort det utanförskap Kitten faktiskt har. Hon passerar, men inte hela tiden.

**) Är “fluida” en svengelskhet? Förmodligen. Bryr jag mig? Nej.