Inlägg i kategorin Idag ska vi prata om…

Jag har inte mycket att göra på jobbet idag

Kära svenska folket,

Idag ska vi prata om väsentligheter i skriftspråk. Jag bor inte ens i Sverige på längre (och språk bryts ner ganska snabbt, vill jag lova), ändå har jag bättre koll1 på saker än många av er2. T.ex:

:: Svenska använder sig generellt inte av sammandragningar i skriftspråk. Du säger nån, du skriver någon. Samma sak gäller något, tagit, sade och en mängd andra ord. Du skulle väl inte skriva egengklen bara för att man säger så?
  Emellertid kan jag köpa argument för sammandragningar om de handlar om språkförändring och utveckling. Okej, dra ihop då. Men använd för guds skull inte apostrofer! De används överhuvudtaget inte i inhemska eller försvenskade ord, helst inte överhuvudtaget. Det finns ingen jävla sån’t, OKEJ?

:: Sluta missbruka citationstecken, de indikerar att utrycket du använder inte är etablerat. Hip hop är etablerat. Likaså bowlinghall. Kanske inte browncoats3, men du kan alltid skriva s.k. innan och förklara i parentesen, eller hur?

:: Apropå apostrofer: Genitiv bildas utan. Utan! Avslutas inte ordet innan4 med s-ljud (från ett s eller ett x) läggs ett s till5. Max boll. Mias boll. Inte annars. I de få fall lånade ord bildar plural med -s skulle det aldrig ha varit någon apostrof där i något fall. Uppfattas?

:: Ett museum. Det där museet. Två museer. Med eller utan akut accentmarkering (é), bara du kör konsekvent. Ett medium, flera media. Eller flera medier, dock aldrig ett/ett media.

Allt klart? Okej, gå nu, och synda inte mer. 


1 – Jag gör en hel massa fel, det vet jag. 99% av dem är dock typografiska, m.a.o. tryckfel, inte tankefel. Jag frånsäger mig härmed allt ansvar för all stavning i det här inlägget.

2 – Jag menar det svenska folket igen. Inte mina eminenta bloggläsare.

3 Okej, defenitivt inte browncoats. Jag ger mig.

4  -Jag skulle säga substantiv eller pronomen, men sen kom jag på att det finns hela substantivsfraser som kan sluta på i stort sett vilken ordklass som helst. Sen kom jag på att det kan gälla både objekt och subjekt. Allt kan man sätta genitiv på! (okej, inte allt. Men mycket.) Svenska är helt enkelt ett skitbra språk. Bara ett ord för tak vi med. Mycket smartare än engelska, om jag får säga min mening. Och det får jag.

5 –  Undantag är gamla bibliska ord från grekiska och latinska källor, tex. Jesu liv. Men de är typ tre, och inte ens absoluta regler, så du kan lugnt ignorera dem.

A storm is coming

Idag ska vi prata on Neil Gaiman. Ni måste nämligen läsa Neil Gaiman.

Men nej, säger folk. Inte han, han skriver sånt som jobbiga gothungar läser, det är inte min grej.

Mööööp*

Och visst, gotherna gillar Sandman, och Sandman gjorde Gaiman välkänd (indo: The Sandman är en serie grafiska romaner eller “serieböcker” med modern mytologisk handling av den mörkare sorten, utgivna av DC comics), men han har skrivit så mycket mer: romaner och noveller, dikter och barnböcker, filmmanus och en biografi över Douglas Adams. Och ja, han har en speciellt stil, när man läser Gaiman vet man aldrig riktigt vad som är verklighet och fantasi, och det spelar egentligen ingen roll, för båda bär lika mycket vikt i det stora hela. Han är dessutom inte den sortens författare som hittade EN vinnande historia och skrev den om och om igen: varje ny Gaimanbok är en helt ny resa.

Min personliga favorit är American Gods (utgiven på svenska som Amerikanska gudar, men läs den på engelska för att göra den rättvisa) om USA, om gudar som folk tog med sig dit men inte tror på länge, och om Shadow som saknar riktning och glöd men träffar en man som kallar sig Wednesday på ett flygplan någonstans över mellanvästern. Neverwhere är en helt annan sorts historia om en kontorsarbetare i London som tar hand om en skadad hemlös flicka; sedan rasar hela hans verklighet. Coraline är en barnskräckis som roar nioåringar och skrämmer vettet ur vuxna. Fragile Things och Smoke and Mirrors är samlingar av noveller och dikter, många av dem prisbelönade. Anansi Boys anknyter löst till mytologin i American Gods, men är (ytterliggare) en helt annan historia om hur otroligt pinsamt livet kan bli om man är Fat Charlie, och ens pappa råkar vara tricksterguden Anansi. The Day I Swapped My Dad For Two Goldish är en söt men ganska konventionell barnbok. Ytterligare en barnbok, som blev teater i London förra året, är den mer intressanta The Wolves in the Walls. Good Omens är skriven tillsammans med Terry Pratchett är och en helt hysterisk skildrig av ett Armageddon där saker blev lite fel, antkrist blev förväxlad på BB, och ängels Aziraphale och demonen Crowley vill inte att någon värld ska gå under alls, de gillar mänskligheten (den har kallars “en blanding av Paradise Lost och Liftarens guide till galaxen”.)

Gaiman har förresten inte bara böcker på sitt samvete, för ett par år sedan skrev han tillsammans med Dave McKean (som illustrerat många av hans böcker) manuset till filmen Mirrormask, som inte gick upp stort i Sverige, men som hade paraleller till både Alice i Underlandet och Labyrinth. I sommar kommer Stardust ut i USA, den var först en bok, en slags gammaldags saga, som blivit film med bl.a. Claire Danes, Robert DeNiro och Michelle Pheiffer.

Knappast en allomfattande lista, men poängen är att alla kan hitta något av Gaiman som de gillar. Dessutom är han bara på allt han skriver; både handling, karaktärer och dialog imponerar. Han är född och uppvuxen i Storbrittanien men har bott stora delar av sitt liv i USA, och klarar av skildringar av båda miljöerna galant.

Summering: Gaiman är bäst. Han är desstom googles första hit på “neil” och har en underbar blogg. Så upp från stolen nu, ut med er och skaffa semesterläsning.

*= felljud

Om att bära omkring på TV-apparater

Åsa skrev om klassträffar, och sånt vill man inte vara med om om man är jag, men när jag springer in i en blogg tillhörande en klasskompis från gymnasiet som jag verkligen gillade, då blir jag glad. Gladkaka? :)

(Nu tittar maken lite trött på mig. Jag och min blogg, la la la. Etc.)

Men! Det var inte det vi skulle prata om idag. Vi skulle bli inspirerade av Åsiktstorped-Micke istället, och prata gångstilar. Alla går olika, det vet vi, och jag går speciellt fult, men det var inte temat, det heller. Det handlar om Jönköping.

En sak vi ofta lade märke till där och då var att en viss sorts killar – jag vet riktigt hur jag ska klassificera dem, men spänntyper helt enkelt, gick omkring och såg ut som om de bar omkring på en tyngre, otymplig apparat. Svags bakåtlutad, bredbent fast med fötterna ihop, armarna böjda… Inte bara killar förresten, teaterläraren på gymnasiet fick en gång säga till en klasskompis till mig att hon inte kunde gå “som om du bar på en teve.” En annan gång höll en polares bekant på att åka på stryk då han i onyktert tillstånd ropade till en lika överförfriskad typ någon i stil med ” Öh, sätt ner kylskåpet!”

Okej. Men finns det här på andra ställen? Jag märkte det aldrig i Lund, men Lund var så jävla fullt av brats, och spänntyper läser väl inte vid universitetet? De får jobb på Manpower eller blir elektriker. Här i USA har jag sett typen, men inte gångstilen. Finns den där du bor? Är det en svensk håla-företeelse? En svensk spänn-företeelse? Eller bara Jkpg? Tål att undersökas.

Om bokstäver

Jag kan rekommendera Ben & Jerry’s-butiken på Market Street och deras jordgubb/kiwisorbet. Och så har jag en intervju nästa onsdag, om en och en halv vecka alltså.


Idag ska vi prata om bokstäver. Å, ä och ö närmare bestämt. Ni sitter där, med era normala, snazziga, svenska tangentbord där nämnda bokstäver finns lite överallt (eller iallafall på ett ställe var.) Jag har inte den lyxen, så jag måste fuska.

Vanligtvis kör jag på Microsoft Word – det är relativt enkelt att ställa det så att speciellt knapptryckningar som t.ex shift+e+a blir ä. Busenkelt efter ett tag, när man har vant sig. Problemet är att det bara funkar i word, och man orkar inte alltid plocka upp word när man ska skriva en åtta ord lång kommentar.

Räddningen? HTML + ASCII. ASCII är ett set av 95 tecken, alla siffor och bokstäver i det engelska alfabetet plus killarna som bor ovanför siffrorna på era tangentbord (på samma tangenter alltså, inte F1-12) och några till. Med hjälv av dem kan man få en sida att visa ungefär vilken karaktär som helst. Iden är enkel: ett andersamp (&, vad du förmodligne kallar “och-knorren” eller något sånt), en teckenkod, och ett semikolon som avslutning.

Ä (litet) är alltså ä (uml är kort för umlaut, tyskarnas namn på prickar). Samma princip för é (é) och andersamp själv (&), eftersom man inte kan använda det “naket” (då tror datorn att man försöker starta en karaktär, och det slutar sällan väl.)

Men. Det är ju jag. Och eftersom a) koden är känslig och inte klarar av att man skiver fel och b) jag är extremt bra på osannolika typografiska fel, blir det ofta konstigt. Jag skriver å fast jag menar ä, eller dubbelgarderar mig och skriver &aouml; och det ser inte klokt ut i era stackars kommentarer.

Fast nu vet ni varför.

Ballard

Idag ska vi prata om Ballard. Ballard är den del av Seattle vi bor i, belägen i nordvästra delen av staden mellan Fremont, Wallingford och Puget Sound (eller, för de flesta, havet). gammaltInnan den var en del av City of Seattle var Ballard en egen stad, och det vimlar fortfarande av lokalpatrioter som avskyr alla former av nybyggnader. Det finns, i mitt tycke, inga rimliga anledningar till detta, då de bygnader som försvinner varken är gamla eller vackra. Till skillnad från många ställen  på norra väskusten finns det faktskt lite äldre hus, även om ’Old Ballard’ är från sekelskiftet 18/1900 och bara något kvarter stort. Restaurangen Madame K’s har en övervåning som var bordell fram till 1910, och husen är av riktigt tegel snarare än betong. Mmm. Jag går dit ibland när jag behöver komma ihåg att världen finns på riktigt. Dessutom är det ”the Swedish neighbourhood”, vilket numera inte innebär något annat än att nya byggnader får fåniga namn, att det finns ”Scandianvian stores”1 och att svenska flaggor finns utspridda lite varstans.

Till saken hör att Ballard måste ha det högsta antalet inredningsbutiker per capita i hela västra USA. Hela Ballard Avenue är överbefolkat med små mysiga designbutiker, det mesta lokaldesign. Eftersom Seattle har 3flera konstskolor finns det talang nog att ösa med sked, och någon bestämde dig för att placera mig (för att inte tala om min stackars plånbok) mitt i smeten. Lyckligtvis är inkomstnivån rimlig och designerna okända, så prisnivåerna är helt rimliga, för att inte säga fynd2. De stora kedjorna måste man åka till downtown eller köpcentrumen för att hitta, men det finns så mycket mysig här att jag oftast inte känner för det.


Bilder:
1) Från UW Library.
2) Lokalpatrioter indeed.
3) Madame K’s. Från In Ballard.


1 – Som har äcklig norsk ost, äcklig norsk korv, norskt godis och svenskt vaniljsocker.
2 – Vi fick tag på en superskön, mjuk, snygg soffa gjord helt enligt våra önskemål angående storlek, val av två stoppningar, färg (av cirka 100), tyg (av 5) för bara lite mer än skitsofforna på IKEA. Jag gillar IKEA, men jag avskyr deras soffor.

Om Wilcox

Idag ska vi prata om Wilcox.

wilcox

Wilcox är chokladmjök. Eller, förresten, Wilcox är till chokladmjölk vad Marabou är till någon polsk skitmjölkchoklad från Netto. Wilcox är allt en mjölkchoklad ska vara: krämig, chokladig, lokalproducerad och totalt fri från lågkaloriprodukter.

Jag smakade underverket första gången dagen innan jag åkte hem till Sverige efter mitt första år på college, och sen saknade jag smaken hela sommaren.

Wilcox är egentligen inte chokladmjölk, det är mer som chokladgrädde. Väldigt lätt grädde, men iallafall. När man duckit ur men glömt att skölja ur glaset efteråt blir det en hinna av fett, precis som med grädde. Nu ska jag inte oroa er; jag man dricker inte Wilcox. Det vore både ohälsosamt och slöseri med smak. Istället häller man upp ett halvt glas och sitter och småsmuttar, så mellan mig och min söta man räcker en halvlitersflaska till utgångsdatum (dessutom är det i princip det enda mjölkfett jag får i mig, då jag dricker sojamjölk och käkar margarin istället för mjölk och smör.) Inga förhöjda blodfetter här inte. Än.