Inlägg i kategorin Kaffe

10 saker-utmaningen, del VII: 10 drycker

Angående den här jävla ICn då. Listan består närmast uteslutande av saker jag inte kan dricka längre. TYCK SYND OM MIG. Jag kan dricka… vatten. Typ.

1. Exotisk nektar
Jag kunde inte dricka apelsinjuice som liten, fick ont i magen, och jag har aldrig gillat saft men herregud vad jag drack nektar. När jag flyttade till USA hade jag paket i frysen att ta fram när jag blev sjuk. Liten- känslan. Herregud.

2. Vit mocha med sojamjölk
Hej jag saknar kaffe så jag dör.

3. Färskpressad apelsinjuice

4. Mango marguarita

5. Äppelcider
Scrumpy, tack.

6. Varm choklad med pepparmint

7. Mango lassi

… nu börjar vi alltså nå det sorgliga stället där jag inte druckit annat än vatten på så länge att jag tydligen glömt vad jag älskat…

8. Cream of orange

9. Chai

10. Thai-iste.

MEN KUL LISTA VERKLIGEN.

Svennebrud

Nu har jag alltså varit på le semester i Sverige. Jag lyckades att hinna med nästan allt, förutom att träffa Emelie och Daniel, ena Stockholmsdagen, och umgås så mycket vi faktiskt ville med Fru A och Rickard (det blev två kvällar, men iallafall.)

Annars gick utresan bra. Problemet var ju att SAS inte har direktflyg Seattle-Köpenhamn längre (helvetes jävla skit), så vi fick flyga över Dulles i DC. Sju timmar extra, ny flygplats, ett extra byte… panikgodis för mig! Jag har alltså inte några problem med att flyga, jag har problem med att resa, med att hinna alla dessa deadlines där ingen bryr sig om man missar ett plan, saker försvinner, taxibilar är försenade, man får inga pengar tillbaka, och går minsta lilla sak fel går allt allt ALLT fel och man kan inte görs något åt det för flygbolag och flygplatser har regler mot allt och det kostar så fucking jävla mycket pengar.. Lägg till det då ett EXTRA steg, en flygplats jag inte hittar på. Det är ett under att jag inte panikgrät under hela resan dit (bara lite i början, när taxin var fem minuter sen. JAG SA JU ATT MAN INTE SKA LITA PÅ ANDRA MÄNNISKOR.)
Hemresan var sju resor värre – fucking United lät inte vare sig Skyways (Jkpg) eller SAS (Köpenhamn) checka in oss på Dulles-Seatac-flyget, vilket innebär att vi hade totalt fyrtio minuter att ta oss från planet, genom emigrationskontroll och bagagetull till någonstans där det fanns en Unitedrepresantant med en dator, innan sista incheckningstiden. Eh, kommer inte hända (särskilt som Dulles hade långsamma jävla bussar mellan terminalbyggnaderna). Jag är van vid att bara immigratonskön tar en timme. Vi hade tänkt dela på oss, så att Hanjaglevermed kunde kuta som en jävla gnu genom flygplatsen och kanskekanske hinna och iallafall kunna hämta vårt bagage så det inte försvann. Men det gick, på grund av en massa grejer; a) vi landade en halvtimme före schema, b) Dulles delar på immigration/tull för inresande och vidareresande, så det var grymt färre folk, c) jag fick så i den snabba kön för medborgare och folk med uppehållstillstånd och d) det fanns en United-representant i bageagetullhallen. Men shit. Vilket jävla spel. Jag panikgrät i princip i tolv timmar.

MEN SJÄLVA SEMESTER DÅ? Jorå. Den var mindre platsbaserad och mer person- och matbaserad. Iallafall. Vi bodde hos mamma i Jkpg, och planen var att bara småhandla lite (saker och kläder som var onödiga att packa) första dagarna, och sen använda semesterkassan i Stockholm måndag-tisdag. Fast tji på det; jag letade som en TOK, och trots att jag hade sex-sju butikskedjor att leta runt i (mot två i USA) hittade jag nästan ingenting att ha på mig först. Vilket inte var bra alls, eftersom jag bara hade två ombyten med mig. Annars var de första dagarna mest präglade av mindervärdeskomplex, då den svenska utseendestandarden ligger rätt mycket högre än den svenska. Tweet:

onomatopoetry: you know, at least American teenagers wear poorly composed, ugly makeup #hereIfeelinferior

Ja, det var ju det. Eftersom det finns större tillgång till snygga, rimligt moderiktiga kläder har ALLA dem, och även om jag ligger i framkant med amerikanska mått, såg jag otroligt småstadssvennebrud ut. Fast en grej var faktiskt värre i Sverige: alla dessa ungar som fått för sig att leggins är byxor. Leggings är inte byxor. Ta på er byxor om ni inte har klänning eller tunika. Bara leggings och tröja är inte okej. Okej? Iallafall fick jag tag på ett par jeans och en klänning och en tunika, och sen frös jag ihjäl för fuck vad kallt det var.

Mat. Eller, mat och mat. Mat och godis. Lösgodis åt jag, och maltesers och dajmchoklad och oköttbullar med snabbmakaroner och mammas potatismos och spagetti och sås enligt mammas recept (medan maken och mamman åt köttbullar och potatis och sås, falukorv och sen köttfärssås till sin spaghetti. Icahandlarnas veggopizza en dag, och utepizza (jag: africana med kebabsås iställer för tomat, maken kebabpizza) en annan. Falafel i Kalmar; dyr och inte jättegod jämfört med Lundafalafel, men till Lund kom vi inte. Typ arton chokladbollar. Så många ostmackor. I love ostfralla. Om nom ostfralla. Nu saknar jag dem, men att bara lika goda frallor = omöjligt.

Och så människor då; gravida Fru A och Rickard och rooiboste som jag kunde dricka, vi kollade på Äppelkriget och maken hängde med, sista kvällen spelade vi Trivial Pursuit på ettochetthalvt språk och det var så roligt att jag önskar att vi kommit på det tidigare, vi diskuterade sjukvård och familjepolitik i ganska högt tempo och volym (där hängde maken inte med) (fru A är som första människa jag talat med helt nöjd med sin gravidvård hittils.)
På söndagen åkte vi till Kalmar och Elise, lärde oss att sydöstra Sverige är kommunikationens u-land (varken riktig motorväg eller bra tågförbindelser fanns. Resan kunde tagit två timmar med tog fyra) och att kaffe helt enkelt inte funkar i Sverige jämfört med Seattle även om cafeet var världens mysigaste och Elise var jättetrevlig och så kollade vi på slottet och grejer. Sen åkte vi hem.

På måndagen skulle vi åkt till Stockholm, men pga strul, först med Molnet, och sen med min bank, hade vi inte kunnat boka biljetter eller hotell i förväg så det blev endagarsresa på tisdagen istället. Hanjaglevermed var dunderförkyld och vi letade efter kaffe till honom – ett generellt råd om du befinner dig i Jönköping är att undvika Waynes Coffee och Bernhards City – i båda fallen verkar utbildade baristas saknas, och Hanjaglevermed (som f.ö. har helt hyfsad baristaträning) kunde inte ens dricka sin spro, så besk var den (jag har fortfarande kaffeförbud, ytterst tyvärr).
Men! Men. I Stockholm hade vi en lista på okej ställen, och även om vi aldrig kom till ställena Micke rekommenderade över lunch hittade vi ett helt okej ställe vid götgatsbacken. Annars intressantast med dagen i Stockholm: Hjlms reaktion på Götgatan Stories-skylten (re: Fringe), nämnda lunchen med Micke, det faktum att jag inte köpte en enda grej trots lång lång lista på affärer där jag var i alla utom Acne medan Hjlm handlade jeans, och att vi åkte hem tidigare för att vi var utmattade. Och så kladdkaka då.

Det var väl typ det. Sen gjorde vi inte mycket mer än bara var, drev omkring, parkerade maken på kafeer, orsakade språkförvirring, var irriterade på kassörer som inte kunde sköta sina egna kortmaskiner (Cervera!) och underlät att besöka museer. Och det var ju också roligt.

I sammanfattning: roligast var TP med A&R, och chokladbollar. Vi kanske kommer tillbaks i jul.
(Jag ljög förresten när jag sa att jag inte har några problem med att flyga. Jag har inga mentala problem med att flyga. Rent fysiskt gör det skitont. När alla andra har “lite lock” har jag så ont i öronen att jag tror trumhinnan ska spricka. Maken var mycket oroad när jag satt och skakade och grät – vi har inte rest ordentligt tillsammans innan. Har någon annan samma problem eller vet vad det beror på? Specialöronpropparna gör nada. Men annars gillar jag själva flygprocessen.)

Fikabrist

Nej nu jävlar, nu måste någon uppoffra sig och fika med mig, jag har inte fikat sen i januari.
Fast inte till helgen, då ska jag på sticksemester till Port Townsend.

Show & Tell: Kaffe

kan jag ju inte skippa. Ju. Denna vecka fr. Fritt ut hjärtat.

Innan vi börjar: jag dricker inte bryggkaffe. Det går inte. Speciellt inte Löfbergs Lila, vilket i flera år fick mig att tro att jag inte gillade kaffe öht. Maken dricker helst espresso med, men även hemmalet och bryggt i en kaffepress, så vi har kvarn, press,  och vattenkokare om det skulle vara panik. Men nej.

Alltså. Espresso. Steg ett. Sen kan jag inte med för mycket mjölk (soja i mitt fall); inte helt coola Starbucks har ett espressoshot i en tall (3.5 dl). Eh. Nej. Två shots per short (lite mer än 2dl) är lagom.

Jag har två termosmuggar, en 12oz (tall) och en 8oz (short):

kaffe1

Den stora är snyggare på alla sätt, men inte helt praktiskt eftersom jag inte vill ha så mycket  ju. Den lilla (faktiskt fr Starbucks; termoskoppar mindre än 12oz är svåra att få tag på) är inte lika snygg eller bra, men som sagt rätt storlek och helt tätslutande öppning, vilket är mycket praktiskt om det är någon droppe kvar när jag lägger den i väskan. Och det är det. Alltid.

kaffe2

Starbucks vid 2nd & Seneca (bild fr. googlemaps). Tyvärr det enda ställe jag har tid att ta mig till på vardagsmornarna (ett halvt kvarter från bussen) och som har öppet innan klockan sju. Jag gillar som sagt inte SB, men har man inget val så har man inte. Två mornar i veckan blir det alltså att ta mig hit.

kaffe3

Mr Spot’s Chai House i Ballard; där dricker jag kaffe på torsdagar (jobbar hemifrån) och helgerna. Maken jobbade där ett tag innan han fick tag på ett riktigt jobb; han var bra på det men Rita vinner vad det gäller baristor i hela världen och hon tar sitt jobb med yttersta allvar. Vore jag rik skulle jag heltidsanställa henne. Chai House köper bönor från Lighthouse Roasters i Fremont, men har i mitt tycke bättre resultat, delvis p.g,a bättre syrops. Billigare med.

Min order: short soy white moccha
Samma order på Starbucks: double short soy no-whip white moccha

Nejtack, ingen vispad grädde. Eh. Idioter.

Jaharu, nu är vi hemma

Första semestern (= semesterresan) på typ tre år. Hur gick det? Joråsådär. Tex:

Maken tycker: att jag inte har bra lokalsinne men att han har det.

Jag tycker: att jag inte har något lokalsinne alls och att han har dåligt sådant.

Bra lokalsinne, det är att vara som min mamma; jag tror fan aldrig hon varit vilse någonsin. Hon vet alltid precis var hon är och hur hon snabbast kan ta sig precis dit hon vill. Sen hjälper det ju inte att jag få panik av att inte veta precis var jag är, att ingen talat om vilka områden vi skulle undvika efter mörkrets inbrott, att jag kan Jönköping, Bjärred, Lund och Seattle vi erfarenhet och Stockholm via rykte men inte Portland alls.

Jag: är vi på väg till Burnside nu?
Maken: Ja
Jag: Lovar du?
Han: Ja! Jag lovar!

Fem minuter senare:
Han: Jag tror vi skulle gått åt andra hållet. Får jag kolla…?
Jag: Menhelvetesjävlaidiot, du kan väl inte kolla kartan när folk ser? Då vet de ju precis vilka se ska rånmörda!

Typ så. Jag kom på varför jag inte åker till nya ställen: jag orkar inte med ångesten att inte hitta. Jag tog långa vägen runt Ballard de första tre månaderna för att slippa paniken, tårarna och den ofrånkomliga post-adrenalinhuvudvärken som kommer som ett brev på posten. Måste ta små kliv. Nu kan jag hela Ballard, mesta Fremont, downtown, Wallingford, delar av U-Distric och Tacomas SoDo, men jag måste få ta en bit i taget. Att slänga ut mig i en helt ny stad har liksom mer än lite roulette över sig.

All that being said, så hade vi kul. God mat, sjutton tum böcker (jamen jag vet inte varför han mätte så; bilder imorgon ), gott kaffe, inga donuts pga tidsbrist, och trötta fötter.

Det kanske vi gör om om sex år :)

Kaffe (eller: saker jag inte fattar)

Så var det dags då: Idag ska vi prata om kaffe. Jag har skrivit en del om det innan, men då handlade det mest om att få tag på sådant på sättet jag ville i Sverige. Nu befinner jag mig i vad som förmodligen är kaffets amerikanska huvudstad (kaffe och regn är vad de flesta associerar med Seattle) och har inte direkt det problemet. Mitt kaffeliv är trots det inte felfritt; ju mer jag dricker, desto mer petig blir jag.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

 

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

Home is where the heart is

Men åh. Jag älskar den här staden. I onsdags var ju maken och jag och handlade, och idag hjälpte vi Rödhårig och hennes pojkvän att flytta från sin etta i downtown till ett hus i (och, visade det sig, på) Beacon Hill. Och jävlar vad fint det är! Mariners spelade hemma (och vann! Käka gräs, Texas!) så det var nästan folktomt på gatorna när vi körde dit. Stora delar av västkusten har inte fattat det där med att bygga uppåt än, men i stadskärnorna fungerar det. Tegel dessutom, inte plaststen eller konstiga Washington-granflis. Var tredje butik är en coffee shop. Seattle känns på riktigt på ett helt annat sätt än Tacoma – och så har man Elliot Bay, och bergen ute på halvön i sikte så fort det inte är panikdimma.

Hemma. Inte så dumt.

Om Kahls, och kaffe pt 5

Men vad söta ni äääär! Det har visat sig att de flesta som kommer hit (eller, nej, det gör de inte. De flesta som hittar den här sidan ska det vara) gör det for att de letar efter info om Kahls te- och kaffehandel i Jönköping.

Det här är allt jag vet om dem: de har inte sojamjölk. Plus att de som startade den skulle kunna vara långväga släkt till mig. Min gammelmormor hette Kahl som flicka.

Det vore lite smartare om ni letade på deras hemsida.

Kaffe, del 4

Café Mezzo, Galleria Gränden, Linköping:

Har i teorin ett mycket bra utbud (alla standardkaffen, inklusive smaksatt latte) med en massa sorters mjölk: lätt, mellan, standard, låglaktos, soja och rismjölk. Tyvärr funkade det inte riktigt: sojamjölken var slut, och de hade missat att skaka rismjölken jag valde istället. Dessutom lider de av den svenska ovanan att underdosera syropen, så jag fick ett glas vattenblandad espresso -eh? Inte värt 31 kr.

Kaffe, del 3

Omprövning, Bernards City, Jönköping.

BC har numera både lättmjölk och laktosfritt som val (dock ej soja), och också ett antal nya kaffedrinkar på listan. “Kaffe karamell” är en caramel latte med grädde, marchmallows och kolasås, och det godaste kaffe jag druckit i Sverige. En tiopoängare!