Inlägg i kategorin Komparativa USA-studier

DC, Cap, och jag

En intressant grej med att “bo utomlands” (ett konstigt, konstigt begrepp som jag får bena ut någon annan gång; jag bor ju hemma) är de trehundra brinnande ringarna man måste hoppa igenom för att göra något så vardagligt som att förnya sitt pass. Sedan de biometriska passen infördes måste de förnyas antingen i Sverige eller på ambassaden i DC (innan det kunde man förnya på konsulaten) = sju timmars flygresa tvärs över den nordamerikanska kontinenten för mig, men det kan inte undvikas – när passet har gått ut är det ÄNDÅ svårare att förnya. Hepp. Så jag skulle förnya i maj, eftersom mitt pass går ut i juni. Trodde jag. Men när jag skulle boka tid (i början av april) för maj var alla tider slut. Alla. tider. slut. Tills i juli. När mitt pass gått ut.

Cue panic.

Lyckligtvis fick de ett återbud nästa morgon,  lyckligtvis har jag en förstående chef (som inte heller är amerikansk medborgare) som lät mig ta tre dagar ledigt med extremt kort varsel, lyckligtvis har jag en vän som bor i DC som inte jobbar just nu, som jag fick bo hos, och lyckligtvis skulle det bli fint väder. Så tisdagen efter satt jag på ett flyg till DC.

Det var inte fint väder.

Det hade varit uppemot trettio grader veckan innan, men första kvällen, när jag och Debbie tog oss till en liten vegansk restaurang i en annan del av staden än där hon bodde (överhuvudtaget åt jag sjukt mycket god mat i DC), snöade det. Snöade. Och vi frågade oss hur vi skulle sysselsätta oss i tre dagar, eftersom mitt möte på ambassaden var beräknat på 15 minuter. Turisting, såklart, Debbie har bott i DC hela sitt liv och skulle således fungera utmärkt som guide. Men. Alltså. Jag har ganska låg koll på USAs politik och historia bortom det mest primära, så jävla roligt skulle det kanske inte bli. Förren vi började prata om film istället. Den andra Captain America-filmen, The Winter Soldier, kom ut den fjärde april, och vid det här laget hade jag sett den… tre gången (allvarligt. Bästa marvelfilmen. ) Den utspelar sig, och hade till viss del spelats in, i och runt DC. Alternativ-sightseeing! Aww, yiss. Resten av inlägget innehåller spoilers, om ni nu är såna fåntrattar att ni bryr er om sånt.

cap1
Ovan ser ni korsningen i Dupont Circle som skulle föreställa Steves lägenhet. I själva verket är “gränden” han svänger in i (den ni ser med ett övergångsställe) en återvändsgata. Åt andra hållet. Och fönstret där lägenheten rent logiskt borde vara tillhör en indisk restaurang.

 

cap2
Lincoln Memorial. Screw US historical significance, det har på ett hörn här som Natasha hämtade Steve med asfräsig bil.

cap3
Washington Monument + reflecting pool. Vid det här hörnet varvade Steve Sam för tredje gången. Ni ser. Jag har helt korrekta prioriteringar.

cap4
Bakom mig står svenska ambassaden. Framför mig ligger Potomacfloden och Theodore Roosevelt Island. Ön finns inte med i filmen, den har cg:ats bort och ersatts med SHIELDs högkvarter The Triskelion. M.a.o var det ungefär här som alla hamnade i plurret. Hepp.

cap5
Rakt…. norrut? Ligger stället där Bucky rimligtvis borde dragit Steve i land. Naturligtvis inte filmat där, men rätt geografisk plats iallafall.

Hade jag roligt på min minisemester? Jag hade roligt på min minisemester. Vi gick på museum efteråt (men INTE Air & Space), träffade andra vänner, och åt mer god mat.

Hepp.

(mitt pass är nu förnyat, så jag klarar mig i fyra år.)

Amerikaner bryr sig bara inte: om inredning

Idag ska vi prata om vad Peppe skrev, om att folk inte har det så snyggt hemma i SoCal/LA eftersom man inte tillbringar så mycket tid i hemmet, och att man i varmare klimat helt enkelt bryr sig mindre om inredning om man är varmare = lyckligare.

Jag tror inte jag håller med.

Eller, nu sticker jag inte under stol med att folk generellt lägger mindre tid på hemmets utseende om de inte är hemma så mycket, vare sig det beror på klimat, sociala mönster eller vad som helst. Generellt. Och om man bara såg till inredning, och bara till Kalifornien, skulle det kanske kunna stämma.

Men grejen är att det inte är unikt för Kalifornien, amerikaner är rätt jävla kass på estetik överlag, vare sig det är personlig, utomhusmiljömässig, eller inredningsmässig. Och då menar jag inte “amerikansk estetik suger”, även om jag skrivit lite om det innan, utan “amerikaner bryr sig inte.” De sitter i sina recliners, på sina heltäckningsmattor i sina beigevitomålade rum och bryr sig inte. Seattle har inte lika överjävligt klimat som Skandinavien (ingen av den lilla snön som kom i år låg kvar i mer än någon timme, yay), men det är kallt och regnigt och dant från oktober till mars, så hemma är man. Mycket. Ändå har ingen av mina jämnåriga vänner lagt ner särskilt mycket energi på att deras hem ska vara snygga eller funktionella. De ooar och aaahar när de är hemma hos oss, men varken väljer inte egna lägenheter inredning i åtanke eller fixa till dem… alls.

Grejen är att i skandinavien, eller iallfall Sverige, har en nu ganska långtgående tradition av smakfostran. Sedan efterkrigstidens folkhemsbygge påbörjades har betoningen legat på effektivisering och och ren, rak estetik till skillad från fattigsveriges ineffektiva smutsiga stugor; Hemmets forskningsinstitut mätte bänkar och jämförde arbetspositioner, kom fram till standardstorlekar och klampade rakt in i det så kallade privata med sin effektiviseringsiver. Ungefär samtidigt hakade den kommersiella världen på, jag rekommenderar alla att läsa Cecilia Fredrikssons Ett paradis för alla: EPA mellan folkhem och förförelse om varuhuset EPA och hur det förändrade Sveriges konsumtionsmönster för alltid. Samspelet mellan staten och kapitalet innebar, i det här fallet, en nation som blev mycket medveten om hur de bodde, hur andra bodde, om hygien, estetik och effektivitet. Det är lätt att skämta om ljust och fräscht, men jag saknar ett helkaklat badrum med golvbrunn, som bara kan spolar ur med duschslangen, jag saknar en rostfri diskbänk som inte drar åt sig smuts, jag saknar kakel i köket. I sverige kan man köpa hemtextilier på Åhléns, i USA måste man ta sig till en craft store för att köpa tyg, det nittionio procent är asfula åttiotalsbrokader och satin. I Sverige finns Designtorget numera överallt, i USA finns ingen liknande nästan någonstans.

Man skulle också kunna amerikanernas relativa korta boenden påverkar; eftersom det är relativt lätt att hitta lägenheter, bor få kvar i hyrboende längre än 2-3 år i taget. Man flyttar kanske för att bo närmare jobbet eller ihop eller isär med diverse rumskompisar. Husägandet presenteras i princip alltid som målet; även om huset är pyttelitet är det bättre än en stor lägenhet (som det för övrigt finns få av, vill man ha en trea får man leta länge och större än det finns inte om man inte är riking och köper en hel våning.) Men grejen är att husägande amerikaner inte verkar bry sig mer än marginellt mer. Att lägenheter alltid är målade i en smaklös beigevit förklaras med att ingen ska ogilla det (men ingen gillar det heller), men att många målar sitt hus i liknande färger, eller lägger in samma brunbeiga heltäckningsmatta, kan jag enbart förklara med vana. Det är liksom ingen som givit mig en förklaring när jag frågat, ingen som  faktiskt försvarat sitt val. “Det blev bara så.” Den asfula stolen är ju så bekväm när man inte orkar skaffa en fotpall. Ingen förstår varför man skulle vilja lägga energi på att bo fint.

Jag avslutar med skrytbild på hur bra det blev i sovrummet med ny garderob och nya vägggrejer. Pga kan.

sovrum

Svärje

Nämen oj bloggen. Nu är det klart (eh, har varit ett tag) att vi ska till Sverige i maj. En vecka cirka, mest för att hänga med min ömma moder samt A och R och deras ungar (!!!) p.g.a. sist vi var och hälsade på var A ungefär åtta månader gravid med sin första såatteh. Äta mat. Plocka lite och hjälpa mamma med lägenheten eftersom hon inte kunnat det på några månader pga trasigt knä och diskbråck. Dock även: till Stockholm över en och halv dag, en halvdag i Göteborg innan vi åker tillbaka hem, och kanske en liten resa till Gränna p.g.a. hanjaglevermed har inte turistat ordentligt i Sverige och alla gillar polkagrisar o.s.v.

Det var väl det! Sverigeresa i Maj, Stockholm den sjunde och åttonde Maj (säg till om någon vill träffas och fika eller något), Göteborg den trettonde (ditto: ping EnligtO, jag har en grej till dig. Men kan posta om du inte har tid.)

Uteserveringar, tänkte jag. Hotellfrukost. A. Treåringar med fågelobsession. Polkagrisar. Äventyrsbad. Det kan nog bli hur bra som helst.

Vinter, sa ni?

Vi har haft en ganska varm vinter – hela julen var det runt tiostrecket, och sen har det bara pendlat upp och ner ett par grader. Risken för snö försvinner i februari, när alla andra surar och jag drar en suck av lättnar pga hatar snöhelvete. Men i mars blir det bara varmare. Trodde vi. Men så plötsligt slog det till och blev askallt (relativt sett – lugna er nu) förra veckan, med nollgradigt på nätterna. Att krokusarna överlevde är lite miraklöst. Men sen vände det igen; fr.o.m. tisdag har jag haft vårjacka, och i torsdag eftermiddags var det bara att vackert plocka av den med, med femton grader i skuggan och vårsol och fan och hans mormor.

Torsdagskväll:

spring12

Idag hade jag tagit ledigt, och när tog mig ut på jakt efter den croissant jag bestämt mig för att äta till frukost (note to self: kolla utbudet innan du bestämmer dylikt i fortsättningen, pucko) var det utan jacka och efter att tag utan långärmat. Det fanns folk som tog det ändå längre och satt och plirade mot solen i korta sommarklänningar, men riktigt så roligt ska vi inte ha det. än.

Det är lite svårt att fånga på bild; träden har inte hängt med i utvecklingen och är antingen knoppiga eller kala, men maskrosorna växer redan i  vårgräs:

spring2

Imorgon ska det här beteendet tydligen fortsätta, så vi planerar picknick i Gasworks Park. Lovar att fotodokumentera om  det går vägen.

Perspektivlösa vänsterkillar

Efter valresultatet i gårkväll hamnade jag i direkt konflikt med en snubbe. Inte för att han var för Romney, det var hand inte, utan för att han tyckte det var Fel Att Vara Glad För Att Obama Vann pga Inte Riktig Vänster. Jag blir c:a rosenrasande av dylik perspektivlöshet; naturligtvis är inte Obama ett perfekt alternativ, men man måste var jävligt privilegierad och självisk för att inte tycka att det är skillnad mellan honom och Romney. Det hade jag tänkt att skriva om idag. Men si! Det behövde jag inte, för anna herdy har redan gjort det. Stick och läs, nu bums.

Tio år

Den siste augusti i nådens år två tusen två steg en nittonårig tös på ett plan till Kastrup. Väl där letade hon sig till de internationella gaterna varifrån hon tog sig vidare till Seattle.

Det var mycket som var surrealistiskt med att landa i USA. Flygplatsvakten som var jättetjock och svart och såg ut som i en film, tullen, den asfula ankomsthallen (större delen av Seatac är ganska snygg för en amerikansk flygplats, men ankomsthallen gör fan ont i syncentrum), taxibilarna. Jag reste med en norsk kille som jag tror hette Jens och som jag tror styrde upp det med taxibilar och att ta oss till universitetet; jag fick lite panik runt den delen av resandet och minns inte exakt. Klockan sju på kvällen, med min kropp i fast övertygelse om att det faktiskt var tre på morgonen, kom jag slutligen fram. Jag vet att jag fick mitt korridorsrum, jag vet att jag fick låna en telefon så jag kunde ringa mamma och låta henne veta att jag kommit fram. Jag måste ha somnat i filtar utan lakan, jag minns inget bäddande. Detta minns jag: att vakna klockan sex följande morgon och bege mig ut på upptäcktsfärd på ett fortfarande nästan övergivit campus (ducka för vattenspridare, bli småchockad när en vaktmästare på åkgräsklippare hälsade på mig), inte hitta frukost.

Det var så sjukt mycket som hände de där första veckorna. Den nionde september hade jag redan träffat hälften av min nuvarande bekantskapskrets, inklusive hanjaglevermed. Vi hade stått på en gräsmatta i regnet och ätit strawberry shortcake och pratat folkmusik. Alla hade sjungit för KJ i den gula bussen på väg till gräsmattan med regnet och shortcaken, för hon fyllde nitton den dagen. Jag hade suttit i en källarlokal och fått Everett att förklara twister (hanjaglevermed var visst där; jag minns inte det.) Jag släppte taget så brutalt och det blev så bra så snabbt.

Det kom inte mera

Jag blev sjuk istället. Hela veckan. Först hade jag feber i tre dagar, sen hostade jag och hade nästan astmaliknande andningsproblem. Har sett ALLA mina sjukfilmer nu.

  • X-Men
  • X-Men 2
  • The Crow
  • Inception
  • Serenity
  • jag glömde en
  • Fast inte Donnie Darko
  • Och en halv doku om Derrida

Annars är jag lite avundsjuk på alla vårstinna svenskar. Alltså, det är varm och soligt här med (om än lite senare än normalt), men det har kommit så gradvis. Krokusen är redan överblommad, det fanns aldrig något snötäcke, och sakurabladen har redan börjat falla. Men men. Idag jobbar jag igen, snart kommer festbilderna.

Jakten på den icke-existerande hyllan

hylla(nej, det är inte mina bröst vi pratar om. Hyllbristen där stör mig inte alls.)

För två månader sen flyttade vi. Typ tjugo meter. Vi har ett till rum och mer utrymme i de rum som finns, och dessutom chansen att göra det lite snyggare. Mer fönster, mer ljus, dock fortfarande samma gröna jävla diskbänk (den dagen vi köper eget är det för att jag avlidit av brist på rostfri diskbänk och kökskakel.) Och det har vi ju. Vi har skaffat köksbord och ny teve, målar väggat och en massa bokhyllor och tapetserat och åkt till IKEA (alla ni som skriker svennebanan nu, försök leva det småblommiga duschdraperiets och sängkjolarnas förlovade land en jävla månad utan att vilja skrika) och, tja. Fixat. Men vi har ett väggutrymme, en yta som inte fanns i den gamla lägenheten och därför inte har något syfte annat än att vi behöver någonstans att ställa vinglas. Cue silence. I två månader. Till jag kom på det: en stringhylla med tre hyllplan, i mörkt trä med vita gavlar och tre hyllplan, ett till glas och två till snygga saker. Bra, eller hur? Inte så svår amirite?

FEL.

FEL FEL OCH DUBBELFEL.

Problem: stringhyllor finns inte att få tag på i USA. ALLS. Visst finns de hyllade i diverse inredningsbloggar men att köpa? INGENSTANS. Men köp från Sverige då, säger du. Visst. Problem: de säljer bara äkta stringhyllor och jag har ingen lust att betala tvåtusenfemhundra i dollar, och hade jag det skulle jag inte ha lust att betala frakten för något så tungt och hade jag den spelar det ändå ingen roll, för den enda affären som skickar till USA har inte den stora hyllan, bara en miniversion och FAN FAN FAN.

Visst. Det finns DYI. Men jag vill inte ha DYI, ALLT i vårt hem är DYI och jag är fan trött på det. Jag vill ha riktiga möbler som man köper i en affär. Men jag har verkligen inga lösningar. Jag kan inte blockethandla, för ingen bor nära min mamma och hon har iallafall ingen lust att skicka jättestort paket. Fan. Fanfanfan. Några ideer?

Ute och åkt


View Larger Map

600 miles, eller sisådär en nästan hundra mil i vardera riktningen har vi varit ute och åkt över jul. Samma julkitch som förra året, en tant med riktig hockeyfrilla i kyrkan, ett rådjurs bröstkorg liggandes skräpande på gården, svärmors ocdaktiga bortstädande av mina vattenglas (rekordt: fyra på en dag) och faan vad trött jag blir på de där människorna. Hanjaglevermeds familj.

Det finns liksom ingenting som stämmer – vi kommer till det – men till råga på vansinnet blir man inte arg hemma hos dem. Man höjer bara rösten om den man pratar med råkar befinna sig på andra sidan garaget. Känner man mig förstår man hur ohållbart det blir i längen. I riktiga livet har jag inte capslockskrikattacker varje dag, jag lovar, men jag blir lack rätt fort.  Om skärbrädehelvetet kanar runt dänger jag handen i diskbänken och svär lite. Klipper jag fel surar jag till i några sekunder. Trassel, bränn och kladd har jag inget som helst tålamod med, men å andra sidan går det över lika snabbt. Min egen ömma moder är likadan, vi har hälften av våra konversationer skrikandes – inte för att vi är jättearga, utan för att vi är lite irriterade och funkar på den volymen. Och är vi glada skrattar vi. Man skrattar inte hos Hanjaglevermeds familj. Man ler lite.

Men hanjaglevermeds mamma. Hon. Hon är lågmäld och blond och liten och otroligt enerverande med sitt Lågmälda Pratande som får allt att verka som Saker Man Har Viktiga, Allvarliga Samtal om. Hon höjer inte rösten och tittar på en ungefär som om man var ett ufo som hotat henne med kniv om man svär åt lite potatisvatten som kokat över. Så jag agerar tryckkokare, håller inne på arget och exploderar så småningom.

Nu är de egentligen trevliga människor. Men jag kommer aldrig över det faktum att de skulle föredra en tjej med hästsvans som pluggade till mellanstadielärare och rodde på universitet, kommer från väskusten, som bär bootcut jeans och läppglans och gillar friluftsliv. Som ler när hon är glad och säjer “ojdå” när något går fel (själv skulle jag föredra svärföräldrar som var veggo, levde i ett jämställt förhållande i en stor stad och inte var politiska idioter, men vafan.) Fan vad jag skulle hata den sortens brud.

Nu är vi iallafall hemma, och vi fick fina presenter och ingen grälade trots allt. Och naturen är ju fin. Eller nåt.

Lite om julmusik jag gillar

Jag har faktiskt inga svårigheter att erkänna det: jag älskar julmusik. Oftast. Det finns varianter jag inte gillar, mest alla dessa amerikanska r’n’b-förmågor som ska waila sig igenom Silent Night, eller allt som framförs av Carola eller någon jävla dansbandsarsel, men oftast älskar jag julmusik. Av alla sorter. Hade jag varit i Sverige hade jag faktiskt pallrat mig till kyrkan första advent, trots akut brist på religiös tro, för adventspsalmerna är så fina. Och jag saknar skolan, Luciatågen och julavslutningarna. Mest saknar jag julavslutningarna i gymnasiet. Vi hade en fruktansvärd skolkör, mest för att alla som faktiskt kunde sjunga gick musik och därför var med i musikarnas kör istället. De var fantastiska. Varje vår sjöng de Uti vår hage och varje jul sjöng de Dotter Sion pampigt värre, och mer minns jag inte, men på tre år lyckades en mycket pampig Dotter Sion fastna i mitt huvud som en självklar början på julhelgen. Jag har dock aldrig sjunget den själv. Idag är det den tjugoförsta och näst sista dagen jag jobbar innan jul, men fan ta att det märks liksom.

Allra finast i kategorin adventspsalmer är Gläns över sjö och strand (jamen TJATA, jag VET att den egentligen heter Betlehems stjärna, men internet hittar mycket mindre på det), men det är svårt att hitta en bra version, speciellt på youtube. Det ska vara kör med både kvinnor och män, helst mot piano, det ska vara välsjunget, och åtminstone de tre första verserna ska vara med. Jag har en i datorn hemma med en manskör och orgel och två verser. Det får duga. Fast helst hade jag sjungit själv. Så fint att sjunga julsånger i kör, fast jag inte kan.

I kategorin popjul vinner David Bowie och Bing Crosbys (är han förresten på allvar döpt efter ett körsbär?) version av Little Drummer Boy med hästlängder. Jag tror inte jag hade hört den alls innan jag fick en Absolute Christmas-skiva i födelsedagspresent i tidiga tonåren, men iallafall. Det finns tydligen folk som tycker den är den värsta julsången någonsin, jag har lite lust att slå dem. Jag tror de lyssnas på Carola.

En alldeles egen och ganska ny kategori som jag fullkomligt älsar skiten ur: vulgosymfonirocksjulmusik! Älskar Transsiberian Orchestra i största allmänhet, men Sarajevo 24/12 gör mig helt omotiverat och distanslöst glad. Den är en mix av en ukrainsk julmelodi som är känd på engelska som Carol of the Bells och God Rest Ye Merry Gentlemen. Med elgitarrer och, tja allt annat (den har en rätt fin backstory med, om en man som envisades med att spela julsånger på sin fiol medan kriget på Balkan rasade), och i videon är det kattungar. Kattungar!

Christmas Eve/Sarajevo 24/12, den riktiga videon
eller en med ett hus (riktiga är inte embeddable)

Sen då? Engelskspråkiga julsånger är så tralliga, så la la la. Egentligen föredrar jag de svenska melankoliska sångerna kategoriskt, men lite trall kan man ju stå ut med. Mest gillar jag nog den version of Gloria in Excelsis Deo som börjar “Angels we have heard on high…”, men jag hittar ingen bra version på youtube.

Öht handlar englelskspråkiga texter oftare om Jesus och svenska texter oftare om att det är mörkt ute. Gott mos. Nu ska jag lyssna på Triakels version av Julvisa från Finnmarken, men den finns inte online alls.