Inlägg i kategorin Livet

Bokbloggarjulkalendern, lucka 10-13

Jaha. Idag skulle vi haft julfest, men pang mitt i lussefrukosten drabbades hanjaglevermed att yrsel och illamånde, så vi fick ställa in efter att redan ha lagat nästan all maten. Efter ha pratat med vår kliniks on-call-läkare (återigen glad att vi har så pass bra klinik) har vi kommit fram till att han antagligen har en inflammation i örat eller migrän. Men festen fick som sagt ställas in. Samt typ alla aktiviteter i samband med min födelsedag imorgon. Förra året hade jag magsår. Pallar inte mer, låg på soffan och grinade hela dagen. Sen köpte jag finhamburgare åt mig själv till middag, efter att ha varit i stan och hämtat min egen chokladtårta, som skulle varit en överraskning.

eh.

10. En bok av en Nobelpristagare
Eh. Jag läser inte kreddiga böcker pga får krupp. Samma sak med t.ex. ryska klassiker och Hemingway. Jag gillade Doris Lessings bok om katter, den fick mamma av en veterinär? tror jag, när jag var kanske tolv? Men mest kommer jag ihåg hur mycker jag HATAR Jose Samarangos Blindheten. Alltså störiga jävla boksatan som aldrig tog slut. Sen gjorde de visst en film av den, den kan eventuellt ha varit mindre störig pga det var språket jag hatade mest. Gud. Hatet.

11. Den sämsta boken du läst
Freja av Johanne Hildebrandt var sådär provocerande dålig att jag aldrig glömmer det. Försökte mig på Twilight en gång när den var ung, den åkte i väggen.

12. Hur många böcker har du?
Eh. Ett gäng. Två hyllor i vardagsrummet med skönlitt, innan arbetskattrummet gjordes om hade vi en full expedithylla med facklitt där, nu har vi två och halv billy ungefär halvfulla. För ett par år sedan sa vi totalstopp på att köpa böcker som vi inte antingen redan vet vi gillar eller är av favoritförfattare, eftersom vi inte hade plats för fler. Men nu finns det som sagt rum för facklitt, så yay. Skulle uppskatta kanske 300 skönlitt, 170 facklitt, samt typ tio eböcker (alla skönlitt) i min mobil.

13. En bok med anknytning till Italien
Eh. I Cirkusdirektörens dotter (av Jostein Gaarder) är bokmässan i Italien tror jag? Jag känner inte jättemycket dragning åt italienhållet.

DC, Cap, och jag

En intressant grej med att “bo utomlands” (ett konstigt, konstigt begrepp som jag får bena ut någon annan gång; jag bor ju hemma) är de trehundra brinnande ringarna man måste hoppa igenom för att göra något så vardagligt som att förnya sitt pass. Sedan de biometriska passen infördes måste de förnyas antingen i Sverige eller på ambassaden i DC (innan det kunde man förnya på konsulaten) = sju timmars flygresa tvärs över den nordamerikanska kontinenten för mig, men det kan inte undvikas – när passet har gått ut är det ÄNDÅ svårare att förnya. Hepp. Så jag skulle förnya i maj, eftersom mitt pass går ut i juni. Trodde jag. Men när jag skulle boka tid (i början av april) för maj var alla tider slut. Alla. tider. slut. Tills i juli. När mitt pass gått ut.

Cue panic.

Lyckligtvis fick de ett återbud nästa morgon,  lyckligtvis har jag en förstående chef (som inte heller är amerikansk medborgare) som lät mig ta tre dagar ledigt med extremt kort varsel, lyckligtvis har jag en vän som bor i DC som inte jobbar just nu, som jag fick bo hos, och lyckligtvis skulle det bli fint väder. Så tisdagen efter satt jag på ett flyg till DC.

Det var inte fint väder.

Det hade varit uppemot trettio grader veckan innan, men första kvällen, när jag och Debbie tog oss till en liten vegansk restaurang i en annan del av staden än där hon bodde (överhuvudtaget åt jag sjukt mycket god mat i DC), snöade det. Snöade. Och vi frågade oss hur vi skulle sysselsätta oss i tre dagar, eftersom mitt möte på ambassaden var beräknat på 15 minuter. Turisting, såklart, Debbie har bott i DC hela sitt liv och skulle således fungera utmärkt som guide. Men. Alltså. Jag har ganska låg koll på USAs politik och historia bortom det mest primära, så jävla roligt skulle det kanske inte bli. Förren vi började prata om film istället. Den andra Captain America-filmen, The Winter Soldier, kom ut den fjärde april, och vid det här laget hade jag sett den… tre gången (allvarligt. Bästa marvelfilmen. ) Den utspelar sig, och hade till viss del spelats in, i och runt DC. Alternativ-sightseeing! Aww, yiss. Resten av inlägget innehåller spoilers, om ni nu är såna fåntrattar att ni bryr er om sånt.

cap1
Ovan ser ni korsningen i Dupont Circle som skulle föreställa Steves lägenhet. I själva verket är “gränden” han svänger in i (den ni ser med ett övergångsställe) en återvändsgata. Åt andra hållet. Och fönstret där lägenheten rent logiskt borde vara tillhör en indisk restaurang.

 

cap2
Lincoln Memorial. Screw US historical significance, det har på ett hörn här som Natasha hämtade Steve med asfräsig bil.

cap3
Washington Monument + reflecting pool. Vid det här hörnet varvade Steve Sam för tredje gången. Ni ser. Jag har helt korrekta prioriteringar.

cap4
Bakom mig står svenska ambassaden. Framför mig ligger Potomacfloden och Theodore Roosevelt Island. Ön finns inte med i filmen, den har cg:ats bort och ersatts med SHIELDs högkvarter The Triskelion. M.a.o var det ungefär här som alla hamnade i plurret. Hepp.

cap5
Rakt…. norrut? Ligger stället där Bucky rimligtvis borde dragit Steve i land. Naturligtvis inte filmat där, men rätt geografisk plats iallafall.

Hade jag roligt på min minisemester? Jag hade roligt på min minisemester. Vi gick på museum efteråt (men INTE Air & Space), träffade andra vänner, och åt mer god mat.

Hepp.

(mitt pass är nu förnyat, så jag klarar mig i fyra år.)

EFIT torsdagen den tjugosjunde februari

Det var iochförsig tur att det inte var onsdagen som var EFIT-dag, pga då hade ni fått en massa bilder på mitt nattduksbord, halvtagna med feberdarriga händer. Ety jag var dunderförkyld. Eller, jag är fortfarande förkyld med ej längre febrig och var tillochmed på jobbet idag. Eller, tja, halva idag.

Först vaknade jag. Men det fick ni inte se, ej heller de två alvedon jag svepte innan jag duschade och tvättade håret.

0653

Istället illustrerade jag att det var ljust ute.

Sen gjorde jag frukostsmoothie.

 

0714

Sen skulle jag tagit en bild på min buss när den körde fram till hållplatsen, men tji fick jag, för när jag skulle gå upptäckte jag att mitt busskort fattades. Vände ut och in på väskan, påsen, och väskan ingen. Inget busskort. Så det var bara att knalla ner till Walgreens och köpa något för att få busskontanter tillbaka (jag behövde nya alvedon, så det funkade bra.)
Bilden kom istället när jag kommit fram till downtown och köpt en frukostbagel. Pga sjuk. Man får köpa frukost när man är sjuk. Det har kungen sagt.

0842

Sen jobbade jag.

0952

Klockan elva hade jag ett möte, själva anledningen till att jag släpat mig dit. Då tänkte jag kladda lite metaforiskt läppstift (puder) på den lika metaforiska grisen (min rödsnutna näsan). Och där! I pudergrej låg…

1056

…mitt busskort.

Sen satt jag i möte.

1155

Nog jobbat! Med endast snor i hjärnan släpade jag till bussen genom Freeway Park.

 

1239

Det går inte jättemånga bussar mitt på dagen, så jag kom hem nästan en timma senare.

1330

.. där jag somnade och missade tvåtimmen.

 

1557

När jag vaknade åt jag persika och kokosglass, för det får man när man är sjuk, det har kungen sagt. Men vanligt glass får man inte äta när man har hosta.

1650

Mycket kort handlalista:

1740

Mediciner. Jag tog ingen av dem, nässprayen inte för att den är Lucas, hostmedicinen inte för att den gick ut förra våren.

 

1844

Efter middagen lade jag mig ner och kollade på film.

1938

Men det var det här med hostan. Den kommer att omöjliggöra sovandet. Så jag pallrade mig till Walgreens och köpte ny, och tog sen en promenad runt kvarteret. Normal kvällspromenad = några km, 45 minuter. Kvällens: runt kvarteret, 20 min. Piggare, men min hals har svullnat upp och eftersom jag inte får äta ibuprofen pga magen så finns inget att göra. Bara undvika ansträngning.

Försökte behandla min halvdöda hy så gott det går. Först den här masken, sen fuktmask.

2139

Nu: Thursday Next medan hostmedicinen verkar, sedan sömn.

2241

Jag glömde visst blogga

Lite.

Vi var i svärje! Och hängde med A och hennes ungar. Det var kul. Hon har jefligt gölliga barn.

Just nu är jag mitt i fyra olika böcker, gillar ingen av dem, och ingen av dem är bokklubbsboken jag skulle ha läst till på fredag.

Andra saker jag gör just nu är har magkatarr, kanske pga magsår, kanske något annat. Härom dagen blev jag ultraljudad för att kunna räkna bort gallan och bukspottskörtelsinflammation. Nästa vecka ska jag träffa en specialist i gastroenterologi.

Hepp.

Svärje

Nämen oj bloggen. Nu är det klart (eh, har varit ett tag) att vi ska till Sverige i maj. En vecka cirka, mest för att hänga med min ömma moder samt A och R och deras ungar (!!!) p.g.a. sist vi var och hälsade på var A ungefär åtta månader gravid med sin första såatteh. Äta mat. Plocka lite och hjälpa mamma med lägenheten eftersom hon inte kunnat det på några månader pga trasigt knä och diskbråck. Dock även: till Stockholm över en och halv dag, en halvdag i Göteborg innan vi åker tillbaka hem, och kanske en liten resa till Gränna p.g.a. hanjaglevermed har inte turistat ordentligt i Sverige och alla gillar polkagrisar o.s.v.

Det var väl det! Sverigeresa i Maj, Stockholm den sjunde och åttonde Maj (säg till om någon vill träffas och fika eller något), Göteborg den trettonde (ditto: ping EnligtO, jag har en grej till dig. Men kan posta om du inte har tid.)

Uteserveringar, tänkte jag. Hotellfrukost. A. Treåringar med fågelobsession. Polkagrisar. Äventyrsbad. Det kan nog bli hur bra som helst.

Vinter, sa ni?

Vi har haft en ganska varm vinter – hela julen var det runt tiostrecket, och sen har det bara pendlat upp och ner ett par grader. Risken för snö försvinner i februari, när alla andra surar och jag drar en suck av lättnar pga hatar snöhelvete. Men i mars blir det bara varmare. Trodde vi. Men så plötsligt slog det till och blev askallt (relativt sett – lugna er nu) förra veckan, med nollgradigt på nätterna. Att krokusarna överlevde är lite miraklöst. Men sen vände det igen; fr.o.m. tisdag har jag haft vårjacka, och i torsdag eftermiddags var det bara att vackert plocka av den med, med femton grader i skuggan och vårsol och fan och hans mormor.

Torsdagskväll:

spring12

Idag hade jag tagit ledigt, och när tog mig ut på jakt efter den croissant jag bestämt mig för att äta till frukost (note to self: kolla utbudet innan du bestämmer dylikt i fortsättningen, pucko) var det utan jacka och efter att tag utan långärmat. Det fanns folk som tog det ändå längre och satt och plirade mot solen i korta sommarklänningar, men riktigt så roligt ska vi inte ha det. än.

Det är lite svårt att fånga på bild; träden har inte hängt med i utvecklingen och är antingen knoppiga eller kala, men maskrosorna växer redan i  vårgräs:

spring2

Imorgon ska det här beteendet tydligen fortsätta, så vi planerar picknick i Gasworks Park. Lovar att fotodokumentera om  det går vägen.

Det behövs smartare tjejtidningar

För ett par månader sedan körde en av tidskrifterna jag läser – bitch magazine – ett tema om kändisar. Inte om kändisarna själva, utan kändishet som kulturell företeelse, kändisskapets typer, osv. I vart fall handlade en av artiklarna om mobbning, och även om jag allvarligt talat inte minns mycket av sjävla texten tog den liksom i farten upp Go Fug Yourself. Jag ska skriva mer om Fug i en senare text, men kort kan man säga att det är en blogg som kritiserar hur kändisar klär sig, ofta elakt. Och det fick mig att tänka på en grej:

Tjejtidningar är djupt tragiska ur en intellektuell utgångspunkt. Modellen Cosmo är naturligtvis värre än annat, men i regel präglas de av okritiskt och oreflekterande hyllande av vad som råkar vara hett för stunden, vare sig det handlar om smink, kläder eller aktuella skådespelare och artister. Man kan naturligtvis att deras uppgift inte innefattar, eh, journalistik, att de bara ska vara snygga och glossiga, och att vissa visst har hela temaartiklar om bröstcancer och intervjuer med skådespelare om jobbat med välgörenhetsprojekt i Senegal. Problemet är bara att ju tjockare och pseudoseriösare magasiner är, ju harmlösare och mer idiotiska blir texterna. Allt smink är bra (är den inte det från början kan man ju alltid tvinga skribenterna att låtsas), alla kläder är fina, bröstcancerhistorierna är lite sorgliga men slätstrukna och innehåller bara fina, renlevande hjältinnor som överlever, och hon skådespelaren som välgörenhetar sig i Senegal är så duktig och klarade att leva i smuts och med bara kallvatten men gillade att se Det Autentiska och sen poserar hon på bild med små söta Senegalesiska barn. Alla kändisar är ödmjuka och har snygga kläder på intervjuerna. Det kryps. Det fjäskas. Det has överhövan ingen värdighet eller personlighet.

Å andra sidan har vi de elaka. Sajterna som Fug, som bara kritiserar och Men Girls-fasonerna. Skvallertidningarna vars enda jobb är att skriva om Skådespelarens gris till pojkvän som knullade playboymodeller i hennes säng medan hon poserade men barn i Senegal, vare sig det hände på riktigt eller ej. Hur tjock hon blivit. Hur hennes vänner är oroliga för henne. Hur mycket hon längtar efter barn. Hur hon blivit lämnad av sin man eftersom hon inte vill ha barn. Hur mager hon blivit. Hur alla hatar henne i dokusåpan hon är med i. Hur hon dricker för mycket. Hur sönderopererad hon är. Hur ful hon är utan smink.

Upperbarligen fyller de någon slags funktion – och personligen väljer jag att tolka det som ett sätt att slå bakut mot det sockersöta perfektionsuppfyllda hyllandet. Jamen kolla, hon som satt och fnittrade i designerjeans och ostajlat hår har visst ful mage i bikini, ha! Vad jag skulle vilja se är ett mellanting. En tjejtidning som adopterat kulturtidskrifternas kritiska glasögon, som frågar skådespelaren om hon kan förklara den politiska bakgrunden till sitt engagemang projektet i Senegal bortom “synd om barn” och som inflikar en postkolonial analys. Som förväntar sig att skådespelaren kan redogöra för sin välgörenhetsorganisations diskrimineringspolicy. Som förklarar att krämen inte kan funka för så fungerar inte hud, och den här mascaran är kass. Som vågar säga, i en intervju “men ditt album från 2002 är ju väldigt mycket sämre än allt annat du gjort, vad hände där?” Som inte antar att både läsare och intervjuobjekt är DUMMA I HUVUDET.

Det vore trevligt. För jag känner ibland suget att stirra på kläder och knarka i mig lite om nytt smink, men jag kan liksom inte lita på de tidningar som finns nu. Man kan inte lita på någon som gillar allt.

Dierdre

macbook pro 13 tum

Jag har alltså, efter ca hundra år (eller fyra) skaffat ny dator. Det är bra. Det tog ett tag att ha råd; ejenklen skulle det blivit tidigare, men minsta katten behövde dyr tandläkarbehandling, så jag fick vänta. Egentligen har jag svårt för apple, skulle aldrig skaffa iphone eller padda, spyr på applefanboys av typen de jag jobbade med innan, osv. Men. Men. Jag har inte haft en bärbar dator med lika bra hållbarhet som min förra. Visst, efter fyra år var den slö och hade så sakteligen börjat avlida, men den gick. Varenda bärbara dator jag haft innan den har dött värmedöden efter mindre än två år.

Så nu kanske jag kommer blogga mer, hoppas jag. När jag kan ha mer än tre flikar uppe samtidigt, och köra spotify OCH ha ett kodredigeringsprogram OCH photoshop öppet. SAMTIDIGT. Utan att hela rasket stannar. Det tar tid att vänja sig, jag märker att jag stänger ner grejer automatiskt, men det blir nog folk av mig igen.

Dierdre heter hon som sagt. Vi har döpt våra datorer efter Roger Zelaznys Amber-karaktärer i ett helt decennium nu. Lucas gigantiska speldator heter Gerard, min förra laptop hette Fiona, den innan det Random. Lucas förra hette Corwin, jag har haft en som hette Florimel och en ipod som heter Vinta Bayle. *nördar*.

(jag har två texter på gång, ett om kändigtillgång och den måttfulla medelklassfemininiteten och ett om hur provocerande kvinnor som bestämmer över sin egen fruktbarhet är. Kika in och kolla efter dem vettja.)

Att vara vuxen alt. helt galen

Jag har en litet konstig inställning till att vara vuxen. Eller, åkej, det tycker väl de flesta att de har, men jag har en alldeles egen liten quirk. Knappast en hel millidechanel stor, men ändå.

Så här står det till: när jag var i tolvårsåldern började jag flyga själv. Jag flög bara mellan Jönköping – Kastrup – Stuttgart där min moster bodde, min ömma moder lämnade mig vid flyget, min moster mötte mig vid bagageinlämningen, så egentligen var det ingen större bedrift. Men jag var tolv. Flera av mina klasskamrater hade aldrig flugit, ens med charter, så det var en  stor grej. En vuxen grej. Jag hittade på Kastrup. Jag köpte wienerbröd själv, och choklad till mamma.

När jag var nitton började jag plugga i USA, och flög således fram och tillbaka två gånger om året, även det ensam. Nu var det kanske inte själva flygandet som var vuxet, utan längden på resan, innehavandet av visum. Fortfarande lite ovanligt. Fortfarande lite vuxet.

Spola fram tio år. Efter att jag äntligen flyttade tillbaka till Seattle 2006 har jag bara flugit en gång. Jag ogillar flygplatser, incheckningdiskar, TSA-kontroller, gateväntningar, bagautlämningångest… att vara i luften gillar jag, men nedstigningen gör så fasansfullt ont i öronen att jag gråter, river hål på huden på armarna, hyperventilerar, tror att där kommer blod ur öronen, och skrämmer livet ur hanjaglevermed. Trots det var jag på semester förra helgen, fem timmars flygtid bort med byte i Minneapolis. Och där satt jag, nästan trettio år gammal och kände mig ganska vuxen. För att jag flög alldeles ensam.

Ridå.

Saker som annars tydligen inte får mig att känna mig vuxen: heltidsjobba på forskningsinstitut, ha en smartphone, ansvara för två små kattliv, köpa en ny säng, måla en lägenhet, laga mat varje dag, boka cellprovstagning. Hepp.

(att åka taxi hem från flygplatser var NÄSTAN ÄNDÅ VUXNARE, förresten. För att vi aldrig gör det eftersom det kostar ca arton skjortor och vaddå vi har ju gångavstånd till sprit. Att typ alla åker taxi hela tiden har tydligen inte med saken att göra.)

Tio år

Den siste augusti i nådens år två tusen två steg en nittonårig tös på ett plan till Kastrup. Väl där letade hon sig till de internationella gaterna varifrån hon tog sig vidare till Seattle.

Det var mycket som var surrealistiskt med att landa i USA. Flygplatsvakten som var jättetjock och svart och såg ut som i en film, tullen, den asfula ankomsthallen (större delen av Seatac är ganska snygg för en amerikansk flygplats, men ankomsthallen gör fan ont i syncentrum), taxibilarna. Jag reste med en norsk kille som jag tror hette Jens och som jag tror styrde upp det med taxibilar och att ta oss till universitetet; jag fick lite panik runt den delen av resandet och minns inte exakt. Klockan sju på kvällen, med min kropp i fast övertygelse om att det faktiskt var tre på morgonen, kom jag slutligen fram. Jag vet att jag fick mitt korridorsrum, jag vet att jag fick låna en telefon så jag kunde ringa mamma och låta henne veta att jag kommit fram. Jag måste ha somnat i filtar utan lakan, jag minns inget bäddande. Detta minns jag: att vakna klockan sex följande morgon och bege mig ut på upptäcktsfärd på ett fortfarande nästan övergivit campus (ducka för vattenspridare, bli småchockad när en vaktmästare på åkgräsklippare hälsade på mig), inte hitta frukost.

Det var så sjukt mycket som hände de där första veckorna. Den nionde september hade jag redan träffat hälften av min nuvarande bekantskapskrets, inklusive hanjaglevermed. Vi hade stått på en gräsmatta i regnet och ätit strawberry shortcake och pratat folkmusik. Alla hade sjungit för KJ i den gula bussen på väg till gräsmattan med regnet och shortcaken, för hon fyllde nitton den dagen. Jag hade suttit i en källarlokal och fått Everett att förklara twister (hanjaglevermed var visst där; jag minns inte det.) Jag släppte taget så brutalt och det blev så bra så snabbt.