Inlägg i kategorin Livet

Till pyssel är jag nödd och tvungen

Jag skämtar ganska ofta, både här, på twitter, och med hanjaglevermed, att jag håller på att förvandlas till en hemkunskapsmänniska a la Underbaraclara. Vilket är konstigt, jag gillar egentligen inte pysslande alls, jag ogillade både trä- och syslöjden, jag betonar ofta livsmedelsindustrins roll i kvinnors frigörelse från hemmet och jag gillar halvfabrikat (i den mån de alls kan defineras).

Men. Men.

Sen flyttade jag till det här jävla u-landet. Alltså, säga vad man vill om USA, men de gånger jag letar ihjäl mig efter en mojäng, manick eller livsförenklande pryl och sen hittat den, har de påfallande ofta tillverkats i Sverige. Plåthållare, balansbrädor, såna grejer. Och så är saker fula. Väggar är beigevita, möbler bruna eller blommönstrande, sängar har s.k. bedkskirts. Så jag målar väggar och möbler, jag syr madrassöverdrag och gardiner, inte för att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag är tvungen. Rätt mat finns såklart inte heller, men det är väl ganska självklart. Fy fan vad jag saknar smaksatt creme fraiche.

När jag bodde i Sverige klarade jag mig på att göra knäck och kanske goda biten till jul. Man kan köpa lussebullar och pepparkakor och glögg. Och resten. Den här julen tänker jag göra: egen nougat (pga finns inte), pepparkakor, lussebullar, mozartbollar, peppermint bark (pga jättegott, recept kommer), chokladkakor med mint, chokladtryffel, glögg, osv. För här är så mycket av julgodiset äckligt. Och då har man som vettig människa inget val. Godis måste ätas.

Och dör står jag. Målandes. Syendes. Bakandes. Förvilla mig dock inte med Clara, ty jag ser icke egenvärdet.

Om hur mitt jobbs vaccinpolicy gjorde mig sjuk – utan antivaxx!

Mitt jobb har som policy att influensavaccin är obligatoriskt. Inte mig emot – typ 90% av de anställda jobbar i sjukvården och nio av de resterande procenten är biologer eller statistiker som jobbar med immunologi (jag är IT-anställd, användargränssnittsutvecklare, och tillhör därmed den sista procenten) Jag gillar initiativet. Jag gillade inte utförandet innan det, er, utfördes.

En smart metod skulle kunna se ut så här: dela upp personalstyrkan i fem grupper. Dela upp varje grupp i två, skicka ut mail till varje grupp att infinna sig på jobbhälsan fm eller em under en vecka,

En metod de valde att använda sig av: säga åt alla (ALLA) att komma till en aula den fjärde oktober mellan elva och två. Där finns snacks, där finns stadens vedervärdiga fotbollslags maskot, där finns… ALLA dina kollegor. Jag stod i kö i en timme.

Det här händer om man står i kö bland hundratals människor som jobbar med sjuka människor: man blir sjuk. Jag slipper influensa, men har i gengäld varit sjuk i tre veckor nu. Så om ni undrar varför jag inte bloggar, varför jag inte twittrar, och om ni av någon stalkerish anledning har koll på mitt TV-tropeskonto och undrar varför jag inte tropat: jag har sovit. Och hostat. Och snutit mig. Och sovit. Nu är jag frisk, och fick då genast mensvärk.

Jippi.

Lördagens bästa

Var i den lilla skandinaviska butiken ety jag har pengar igen (lön ftw) och ville ha gelehallon. De har alltid haft skandinaviska designgrejer, men oftast betyder det fula kristallvaser, silverbestick med kungafamiljen graverat på skaften, och dalahästar. Dock: nu fanns fina tekoppar från sagaform, den sortens man springer på lite varstans i Sverige men bara i undantagsfall och till ockerpris kan få tag på här. I set, med små tepåsehållare. I ett fall hade någon snott tepåsehållaren, så jag fick en snygg kopp för halva priset. OCH gelehallon. Som jag har lite kvar av.

image

Asgod varm choklad blev det i den med.

Lite annat

Nu har jag nog tappat ALLA läsare. Förlåt. Har inte haft mycket att skriva om, eller tid att skriva. Dock:

Nuvarande jobb är inte jättekul, desto bättre då att det är tillfälligt och ska börja på ett annat ställe den tjugonionde. Har åtta arbetsdagar kvar. Innan dess ska mamma hinna hälsa på. Och jag kommer tjäna c:a tolvtusen (siffran med endast pga wow) dollar mer om året än jag gjorde innan. Vilket är bra, pga, well, pengar, mindre bra eftersom det bevisar hur underbetald jag varit de senaste åren. Fan inte konstigt att jag inte haft råd med något.

Men. Tills dess: jobbar sent. Börjar sent med, men inte fan hjälper det.

NÅ! Vi får se. Har iaf kortare restid. Ska tycka saker senare.

Okej

Nu har jag fått jobb. Börjar på måndag.

Whew.

Får se vad för bloggande som kommer av det.

I ett ord: bajs

Sååå frånochmed måndag är jag arbetslös. Eh. Lite oväntat.

Fråga: förutom att söka jobb (till mina vänners förtret, alla vilka som helst) vad ska jag nu göra med mitt liv.

To be continued, antar jag.

Inkompetens

Micke skrev om svårigheten att få reda på hur T-Mobiles abonnemang fungerande när han var i New York, vilket påminde mig om den avgrundsdjupa inkompetens som råder på många ställen, speciellt i handeln, i det här landet. Anställda som inte vet var saker finns, som inte vet vad saker är, som inte vet om saker finns, var de är, hur mycket de skulle kosta och var de skulle finnas om de fanns… Eftersom just inkompetens är en mina absolut rödaste skynken blir det mycket ilska; den första bloggexplosionen kom 2007, om en mataffärsanställd som inte visste vad chutney var. Inte så att svenska Icatanter är kryddguruer och kundkontaktsexperter, men de brukar iallafall kunna peka en till kryddhyllan om man frågar efter persilja.

Annars är de värsta ställena byggvaruhusen och Fred Meyer. Fred Meyer är lite som Ica Maxi eller Coop Forum; de har mat och elektronik och textil och lite möbler och växter och pappersmaterial och målarfärg och… mycket. Även: personal som inte vet någonting. Alls. En gång hittade vi en repkrok att hänga gardinersnörena i så att katterna inte har ihjäl sig/varandra medelst hängning, och när vi några veckor senare ville ha en till hade de möblerat om. Personalen? Personalen på färg- och byggavdelningen? Visste inte ens vad en repkrok var. Vi fick köpa på internet.

Grejen är att man alltid drar sig för att fråga personalen, eftersom man vet att de är dummare än en död get, så man letar som en galning på alla möjliga ställen. Sen ger man upp och måste fråga, och var gör de? Vet de vad som finns? Nej. Letar de i datorn då? Nej. Istället utspelar sig följande:

På Fred Meyer:
Jag: Ursäkta, har nu en tapetborse?
Färgansvarig personal: Vad är det?
Jag: (förklarar)
Personalkuk: Det vet jag inte, har du tittat vid målarverktygen?

På Home Depot, ett byggvaruhus:
Jag: ursäkta, har ni tapetklister?
Färgansvarig personal: Jag vet inte, du menar sånt man sätter upp tapeter med?
Jag: …ja.
Dumfittan: Nej, men vi ska titta härborta.
Jag: (dödar mig själv)
Kukfitthuvud: Nuskavise… här borde det vara.
Jag: Jo, jag har letat i hela den här hyllan. Och den och den här och, tja, överallt.
Pissidioten: Men här är ju något.
Jag: Det är lösningsmedel för tapetborttagning.
Grissfittan: Ojdå.
Jag: Jo.
Kärringjäveln: Men den här då. Nej, det var visst färg.
Jag: (sepukku)

Grejen är att det här ALLTID händer. Gångerna jag hittar det jag ville ha med hjälp av en kunnig personen är så få att jag minns dem direkt. Ofta består deras enda hjälp av att de luskar ut vilken avdelning grejen borde vara i och med lite tur, och om ingen har möblerat om de senaste veckorna, pekar i rätt riktning.

Jag fattar att det inte är roligt att jobba i handeln. Jag gör det. Men fan, jag prauade på varuhus i högstadiet och lärde mig mer om sortimentet på två veckor än vad de här människorna kan om sin egen avdelning. Visst har jag varit med om personal som inte hittat saker i Sverige med, men aldrig har ointresset och inkompetensen varit i avgrundsdjup. Man har hittar en annan personal, eller en avdelningschef, eller letat i datorn. Vete fan vad det beror på (personalgenomströmning? Dålig lön?) med det är fan helt olidligt. Och jag blir lika trött varje gång. Men det går ju fan inte att undvika butikspersonal i all evighet.

Det kom inte mera

Jag blev sjuk istället. Hela veckan. Först hade jag feber i tre dagar, sen hostade jag och hade nästan astmaliknande andningsproblem. Har sett ALLA mina sjukfilmer nu.

  • X-Men
  • X-Men 2
  • The Crow
  • Inception
  • Serenity
  • jag glömde en
  • Fast inte Donnie Darko
  • Och en halv doku om Derrida

Annars är jag lite avundsjuk på alla vårstinna svenskar. Alltså, det är varm och soligt här med (om än lite senare än normalt), men det har kommit så gradvis. Krokusen är redan överblommad, det fanns aldrig något snötäcke, och sakurabladen har redan börjat falla. Men men. Idag jobbar jag igen, snart kommer festbilderna.

Försmak

image

Hade inflyttningsfest i helgen. Det kommer mera.

Muahahaha

Uppdaterar detta fr min nya telefon. Aldrig mera dumbphone osv. Har dock inte fatt skarmtangentbordet att funka I wordpress sa jag saknar svenska tecken. Sucks to be me.