Inlägg i kategorin Musik

Les Mis och mycken entusiasm

Idag fredag går Les Misérables upp på svenska biografer. Jag tycker ni ska se den. Jag tycker inte att ni ska se den eftersom jag gillade den, men jag tycker att ni ska se den eftersom hanjaglevermed – har svårt för musikaler, gillar sällan samma som jag om någonting filmiskt, hade aldrig sett eller hört Les Mis innan – gillade den. Mycket.

(jag tycker definitivt inte att ni ska se den pga Jeanette Genteles JETEKONSTIGA recension i SvD, där hon iochförig hyllar filmen, men lyckas få hela handligen om bakfoten och namnger flera karaktärer fel, och, ja. Om ni är oroliga att de ändrat i handlingen kan ni sluta nu, Valjean är fortfarande villkorligt frigiven, inte på permission, och Fantine har fortfarande Cosette från innan hon jobbade i fabrik, Éponine has inte bytt namn…)

Jag skulle kunna vimsa om hur kär jag var i Les Mis när jag var tretton eller hur jag har sett scenmusikalen flera gången och hur det liksom är småmysigt att spionera på sin egen tweenhood med ena ögat medan det andra kollar på kämpade artonhundratalsfransoner. Det skulle jag kunna. Men sanningen är att musikalfilmer oftast suger ordentligt (tänk Phantom, tänk Rent, bara skräp), och efter att ha set c:a tretusen Les Mis-intervjuer vet jag varför: vanligtvis spelas låtarna in innan i studion och mimas under filminspelningen, här sjunger alla live. Det har tjatats ordenligt om det, och en del av mina vänner som har musikutbildningar gillar det inte. Alls. Det blir hackigt ibland, av tårar eller spring eller regn eller kyla. Alla är inte lika bra sångare (nej, Russel Crowe imponerar inte med rösten. Men man tänker på det ungefär trettio sekunder i början, sen försvinner det) men det blir bra. Det blir inte snyggt, men det blir jävligt emotionellt. Och konstigt nog mindre melodrama än på scen, eftersom skådespelarna inte behöver dra på så förbannat när kameran ligger dem rätt i ansiktet. Inte vad man vanligtvis tänker på som subtilt, men i musikalsammanhang.

Ni ska se den för att Anne Hathaway är så fantatisk. Ni ska se den för att det är så storslaget och fint. Lite ska ni se den för att liksom jag blir ca kär i Aaron Tveit (som var en galet bra Roger i Rent för ett par år sedan) som är en boktroget bildskön och skoningslöst revolutionär Enjolras. Så fint. Så bra. Äls. Se den nu. Eller iaf trailern nedan.

.

10 saker-utmaningen, del V: 10 konserter

Nu får jag  fuska igen. Eller såhär: jag har nog egentligen varit på en hel del konserter, problemet är att jag är sjukt petig och ytterst sällan gillar situationen (eller de andra människorna som är där. Jag har t.ex. sett Franz Ferdinand live två gånger, ena gången i en SITTLOKAL (jamen ni hör ju själva) utan alkoholtillstånd och därför full av trettonåringar samt en tjej i övre tonåren som tjejdansade  med armarna tre cm från mitt huvud, andra gången på Bumbershoot (festival) där alla var nitton, fulla, rökte gräs och hade slagsmål (jag blev av med en sko.) Jag har t.ex sett Regina Spektor med ASDÅLIGT förband i alldeles för stor lokal. Jag har inte jättetur med livemusik.

2003 såg jag Opeth på ett ställe i SoDo som hette el Corazon, det heter Graceland numera, en fantastisk spelning, Lacuna Coil öppnade, men hela tiden tänkte jag på vår parkerade bil som blivit inlåst i ett stängt p-garage min min väska inuti. En augistinatt 2001 såg jag Garmarna i en klosterruin i Visby, men det var så kallt att jag knappt kunde andas genom mina hackande tänder trots filtarna som delades ut. Den enda kommersiella konserten jag var hundra procent lycklig och nöjd med kan jag tyvärr inte prata om, pga pinsamt okreddig musiksmak. Och då har jag ändå blandat Opeth, Franz och Garmarna ovan. Eh. ja. Inte så stor tur med musiken var det.

Melankoli

Känslan när man sätter sin musik på scrobble och hamnar bland äldre låtar och inser att att anledningen till att man tröttnat på en av sina favoritartister är inte att man överlyssnat eller blivit äldre utan att de blivit sämre. Att deras senaste par album har varit tråkiga i jämförelse, hur mycket man än unnar dem att utvecklas musikaliskt. Att det inte  blir bättre än det var 1999*.

Den.


*I ärlighetens namn var 2001 jävligt bra med. Se bloggtitelsreferens osv.

**Förlåt att jag inte bloggar ordenligt. Jag har grejer på gång, riktiga grejer, jag lovar.

Lite om julmusik jag gillar

Jag har faktiskt inga svårigheter att erkänna det: jag älskar julmusik. Oftast. Det finns varianter jag inte gillar, mest alla dessa amerikanska r’n’b-förmågor som ska waila sig igenom Silent Night, eller allt som framförs av Carola eller någon jävla dansbandsarsel, men oftast älskar jag julmusik. Av alla sorter. Hade jag varit i Sverige hade jag faktiskt pallrat mig till kyrkan första advent, trots akut brist på religiös tro, för adventspsalmerna är så fina. Och jag saknar skolan, Luciatågen och julavslutningarna. Mest saknar jag julavslutningarna i gymnasiet. Vi hade en fruktansvärd skolkör, mest för att alla som faktiskt kunde sjunga gick musik och därför var med i musikarnas kör istället. De var fantastiska. Varje vår sjöng de Uti vår hage och varje jul sjöng de Dotter Sion pampigt värre, och mer minns jag inte, men på tre år lyckades en mycket pampig Dotter Sion fastna i mitt huvud som en självklar början på julhelgen. Jag har dock aldrig sjunget den själv. Idag är det den tjugoförsta och näst sista dagen jag jobbar innan jul, men fan ta att det märks liksom.

Allra finast i kategorin adventspsalmer är Gläns över sjö och strand (jamen TJATA, jag VET att den egentligen heter Betlehems stjärna, men internet hittar mycket mindre på det), men det är svårt att hitta en bra version, speciellt på youtube. Det ska vara kör med både kvinnor och män, helst mot piano, det ska vara välsjunget, och åtminstone de tre första verserna ska vara med. Jag har en i datorn hemma med en manskör och orgel och två verser. Det får duga. Fast helst hade jag sjungit själv. Så fint att sjunga julsånger i kör, fast jag inte kan.

I kategorin popjul vinner David Bowie och Bing Crosbys (är han förresten på allvar döpt efter ett körsbär?) version av Little Drummer Boy med hästlängder. Jag tror inte jag hade hört den alls innan jag fick en Absolute Christmas-skiva i födelsedagspresent i tidiga tonåren, men iallafall. Det finns tydligen folk som tycker den är den värsta julsången någonsin, jag har lite lust att slå dem. Jag tror de lyssnas på Carola.

En alldeles egen och ganska ny kategori som jag fullkomligt älsar skiten ur: vulgosymfonirocksjulmusik! Älskar Transsiberian Orchestra i största allmänhet, men Sarajevo 24/12 gör mig helt omotiverat och distanslöst glad. Den är en mix av en ukrainsk julmelodi som är känd på engelska som Carol of the Bells och God Rest Ye Merry Gentlemen. Med elgitarrer och, tja allt annat (den har en rätt fin backstory med, om en man som envisades med att spela julsånger på sin fiol medan kriget på Balkan rasade), och i videon är det kattungar. Kattungar!

Christmas Eve/Sarajevo 24/12, den riktiga videon
eller en med ett hus (riktiga är inte embeddable)

Sen då? Engelskspråkiga julsånger är så tralliga, så la la la. Egentligen föredrar jag de svenska melankoliska sångerna kategoriskt, men lite trall kan man ju stå ut med. Mest gillar jag nog den version of Gloria in Excelsis Deo som börjar “Angels we have heard on high…”, men jag hittar ingen bra version på youtube.

Öht handlar englelskspråkiga texter oftare om Jesus och svenska texter oftare om att det är mörkt ute. Gott mos. Nu ska jag lyssna på Triakels version av Julvisa från Finnmarken, men den finns inte online alls.

Dag 01: Presentera dig

Hej! Jag heter Anna.

Eller, ja, det gör jag egentligen inte alls. Eller, jo, det gör jag. Delvis. En komplicerad sak med att bo utomlands är att man börjar misshandla sitt namn på samma sätt som lokalbefolkningen. Så jag heter Anna. Vi säger det. Vi försöker inte uttala mitt efternamn, det blir bäst så.

Jag bor i Seattle. Jag är arg nästan jämt, delvis beroende på att jag är en sån lättirriterad surfitta, delvis pga att världen och människorna är så jävla dumma i huvudet. Sen övergår jag i squeeglad – jag har i princip inga mellanlägen. Squeeglad, ångestfylld, irro, arg, jättearg.

Jag har hipsterglasögon och rakt mörkt hår som ska bli rött om Heather ringer mig någon gång. Jag är före detta gothhippie som gick estet-teater och blev filosofistudent och blev webbutvecklare. Jag vet inte vad jag blir härnäst – jag är för folkilsk för bibliotikarieskrået. När jag blir gammal ska jag bli kulturtant, om jag bara lär mig att stå ut med konstmuseer. Jag har svårt för konstmuseer. Rymde från en klassutflykt till Tate Modern. Men försöker hela tiden, för kulturtantsambitioner har jag.

Jag är gift. Jag gillar det inte. Hanjaglevermed är toppen, men äktenskapsinstutitionen är en kvarleva från ett för länge sedan utdaterat system (jag har skrivit mycket om det) och vi gifte oss enbart för att immigrationsmyndigheterna krävde det. Jag avundas människor som får lov att vara vara sambor.

Jag är väldigt egocentiskt, ångestfylld, entusiastisk, lat, lättrörd av rätt saker, lite för tjock just nu pga sjukdom, har trettiosju i skor, pretto, lite för bekräftelsesökande, lite för beroende, har kort tålamod men är också kortvarigt arg. När jag håller konflikter vid liv i mer än några veckor är det oftare av princip än av känsla.

Jag blir uttråkad av historier om Mänskliga Relationer. The Human Condition tråkar ut mig. Jag gillar historier om ideer, och i brist på ideer, explosioner. Helst båda.

Ingen varnade mig att teorierna och teoretikerna jag läste på kandidatnivå i USA skulle anser så irrelevanta och ovärdiga i Lund. Jag hatade Lund lite, sen träffade jag en kursare på etnologen som kunde upplysa mig om att många, många andra också hatade filosofen i Lund. Sen flyttade jag hem.

Jag tror inte på att skilja på konstnär och verk. Jag tror det finns bra och dålig kultur. Jag tror inte på singulariteten. Jag tror inte på någon variant av gud, men ibland tror jag att universum är ute efter mig,  och jag tror inte på massa jävla tjafs om positivt tänkande. När jag var barn utvecklade jag en förmåga att skylla ifrån mig. Då var den mest i vägen , som vuxen är jag övertygad om att det hjälpt mig slippa att från både ätstörningar och internalised bifobi. Det är faktiskt samhället, inte mig, det är fel på.

Jag är bisexuell, även om det numera är ganska irrelevant i mitt liv då jag lever i en monorelation med en man. Jag är mono men mot mononormativitet – hur andra människors relationer ska se ut ska enbart de, inte jag, få bestämma. Folk fungerar olika. Deal with it. Jag märkte att jag var bi när jag sexton år gammal blev småkär i Seven of Nine.

Annars är jag inte alls attraherad av blonda tjejer.

Jag är nörd. Det har jag haft klart för mig sedan jag var i början av tonåren. Det enda område jag inte nördar loss på är spel. Eller, jag spelade lite onlinerollspel ett tag för många år sedan, men fan. Nej. Och jag gillar inte BSG. Men annars, typ allt. Lite serialt, det där, är just nu insnöad på Doctor Who. Det varierar, som sagt.

Jag har ganska kass musiksmak. Definerad, men dålig. Saker riktiga musiknördar och kritiker fnyser åt. Folk-och visinspirerad pop. Största skämsartisten är förmodligen Winnerbäck (tänk, jag gillade faktiskt honom innan han blev skämsvärdig) eller, jo, det finns musikaler i min ipod med, men jag försöker aktivt sluta. Det minst skämsiga är nog Regina Spektor. Eller kanske Sargasso Trio.

Jag är inte subtil. Alls. Tyvärr. Jag vill så gärna vara subtil och ha bra smak. Men det är min lättja igen. Jag skulle vara världsdiktator utan min lättja.

Lars Winnerbäck – Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Innan vi börjar: det här är såklart ingen recension även om det står så i etiketterna (jag menar, jag om ni orkar hitta på ett bra ord för “anna har åsikter om nyutkommen media” får ni såklart gärna berätta det. Men det händer inte så ofta.) Dessutom: asdfrasgrtughnbh. Så glad att den oväntat fick nytt tidigare släppdatum (skulle kommit på måndag men flyttades till fredag.) Helt. Oneutralt överbelamrad med känslor.

Men skiva nurå.

Oj.

Vad bra den var. Jag visste inte innan att jag hade så låga förväntningar – kanske för att jag minns att jag blev besviken på Daugava, eller kanske för att singeln Jag får ingen ordning var ett så gigantiskt antiklimax (bra text, men åttiotalssynt är Inte Min Grej Alls.) I vilket fall blev jag litet överraskad över hur mycket jag tyckte om hela skivan rent spontant och på första genomlyssningen. Just nu är mina personliga favoriter Järnvägsspår (jag har sett folk dra paralleller till Kent, och eftersom jag inte gillar Kent öht och föll pladask för det här spåret blir jag lite fundersam, men okej) och Du som reser mig, men andra spår växer redan; jag lyssnade på Berätta hur du gör, den kände jag inte något alls för i gårkväll*,  på bussen i morse när tårarna började rinna** .

Tankte 1: Det är fortfarande syntinpirerat. Det kan jag leva med, jag gillar det faktiskt bättre än folkmusiken på Daugava, det finns en hel del ögonblick (ögonblick, mind you. Inte hela ideer) som i  min mening snarare minner tillbaka mer till Singel. Fast i flera låtar hade jag velar dra ner slagverken en aning, speciellt i Fribiljett till himlen. Och Jag får ingen ordning är fortfarande jobbig. Det är klart att artister får göra vad dom vill och experimentera precis enligt eget huvud, men ni kan inte tvinga mig att tycka om allt.

Tanke 2: Lasse blir personligare hela tiden, vilket drar ner precis-samma-känsla-poängen, men det bryr jag mig allvarligt talat inte om. Det är fint. Jag har favoritstycken av texter redan, saker som jag försäjer förklara för Hanjaglevermed men som inte går att översätta.

Tanke 3: Vid åtminstone de första genomlyssningarna blir det liiite enformigt i längden, rent formmässigt. Vi får se. Lever texterna tillräckligt starka i mitt huvud brukar jag sluta märka sånt efter  ett tag.

Tankte 4: Lökiga titlar för så bra låtar. Eller, snarare, en del lökiga titlar (Du som reser mig. Allvarligt?). Skivans namn är ju fenomenalt (mina regler:ju längre desto bättre), men samtidig lyssnar jag på låtarna och kan inte tänka mig hur de skulle kunna heta något annat. Jaja. Nu väntar jag otåligt på att hela boxen ska komma hem till mig via min snälla ömma moder.

I stora drag: överraskande tokbra.

* Minns, kära bloggare, att jag ligger efter i tiden, och när klockan blev fredag i Sverige blev den bara eftermiddag hemma hos mig.
** Jag gråter alltid av bra Winnerbäcklåtar när jag riktig hör dem för första gången. Det har ingen med om de är sorgliga eller inte att göra, det är bara en fånig sak jag gör. Ni har min fulla välsignelse om ni vill reta mig för det, jag erkänner glatt hur dumt det är.

Lite rant, arghstabstabstab

Sur är vad jag är. Jag sitter och försöker förbättra mitt humör med att kolla på musikalvideor (vad menar du med att vanliga människor inte har galna fancrushar på medelålders franska skådespelarbögar?) men det funkar inte.

Såhär är det nämligen: det finns musik man moshar till. Jag kan utan att tänka efter komma på tjogtals med band; allt inom metallgenren. Lite annars hårdrock. Mycket hiphop. Inte Franz Ferdinand. Till Franz Ferdinand beter man sig sansat annat än att man hoppar jämfota jävlig mycket, för kan Alex så kan vi, right?

Och ändå: min erfarenhet av metallkonserter (ety sådana var jag förjust i in min gröna ungdom): folk är snälla. Nitar är inte tillåtna under konserter, folk ber om ursäkt om de beter sig illa och om det finns moshpit är det lätt att hålla sig borta. Man går på konserter primärt för musikens skull. En gång när jag sett Opeth och var helt utmattad och lite borta köpte en främmande människa en vattenflaska till mig utan att jag bett om det (jag var nitton.) Folk dricker rimligt tills efter spelningen.

Min erfarenhet av Franz idag: blev inknuffad i moshpiten helt utan kontroll (från sidan), fälld, förlorade en sko, någon trampade mig på handen, någon sparkade KJ i huvudet, alla rökte gräs i sådana mängder att jag åkt fast om de kollar mig bara av den passiva röken, folk var lika jävliga mot en kanske fjortonårig tjej som stod framför mig. En hel massa jeppar vara bara där för att mosha, kunde inte ens texterna, brydde sig inte om musiken.

Jag tycker om Franz, de är fantastiska live, men som det ser ut nu vill jag inte se dem spela mera. Alla Andra Människor har liksom förstört alltihop.

Platser där jag inte befinner mig

Jag hade inte insett att Hultsfred har börjat. Om ni hör ett droppande ljud är det inte er vattenkran, det är bara jag som sitter här och dreglar (och kanske fäller en tår) framför rockfoto.nu.

Mantra:
Bumbershoot i september. Bumbershoot i september. I can do this.

Show&Tell: Oumbärligt

Oumbärligt. Jag testade lite, kollade (medelst tankekraft)  hur jag skulle klara mig utan diverse grejer, både abstrakta och mer konkreta, och allt var jättetråkigt  -syre? meh. Mat. Meh. Vätska. Eh. Inkomst, tak, social samvaro, webbstandardlydande css… meh, meh och mera meh. Men sen kom jag på det.

Ajpodden.

Ju.

Jag är allergisk mot mina med(mot-)människor. Eller  – snarare – jag är introvert, vilket i praktiken innebär att jag samlar energi när jag är för mig själv och använder energi när jag tvingas umgås med andra (extroverta personer gör alltså precis tvärtom: de samlar på sig energi när de umgås och tar av energiförråden när de är ensamma. Jag sitter i ett öppet kontorslandskap hela dagarna, och trots att vi har ett väldigt tyst kontor (alla har hörlurar och skickar ichatmeddelande hellre än att ropa) blir det ett socialt sammanhang hela tiden. Sen ska jag sitta på bussen i en och en halv timma tillsammans med en massa andra mer eller mindre galna individer: naturligtvis skulle jag inte överleva utan podden.

nayda

Det  här är grå Nayda i sin röda tröja. Hon håller bara 4GB, så det är nog dags att byta upp sig snart; hon är på tredje paret hörlurar (jag vet inte var jag gör för fel) och används till följande: ljuddraperi och klocka. Hon hade förstås inte varit ägd av en riktig nörd om hon inte hetat ngt; jag namnger mina teknoprylar efter karaktärer i Roger Zelaznys Amberserie: stora datorer efter huvudkaraktärer (Florimel, Random, Corwin, Julian*) och småprylar efter mindre jeppar (bonus: Nayda är adelsdottern var kropp Ty’igan lånar och (och fastnar i) for att kunna följa efter Merlin, egentligen ville jag döpa henne efter Vinta Bayle med kunde inte komma ihåg namnet.)

Innehåller följande:
Musik/Artister: Alanis Morrissette, The Ark, Beatles, Chieftains, David Bowie, Dubliners, Franz Ferdinand, Hedwig & The Angry Inch, Josh Ritter, Jakob Hellman, Lars Winnerbäck, Nick Cave, Pogues, Queen, Republica, Sargasso Trio, Suzanne Vega.

Just nu.

Mer får inte plats (och då har jag ändå inte hela diskografier däruppe (okej, med undantag for Vega och Winnerbäck)), sa jag byter ut grejer eftersom, vilket i praktiken innebär att jag nästan aldrig har exakt det jag vill lyssna på. I morse fanns det inget Sabbath, t.ex. Stackars mig.

Podcasts: Grammar Grater, 9 olyssnade avsnitt. Ooops. Jag har inte  tålamod med hela radioprogram, inte ens fantastiska Wait, Wait, Don’t Tell Me, jag har oftast inte ens tålamod med en hel låt, det brukar bli att jag byter efter 2/3. Det är kanske därför jag inte laddar ner svensk radio? Fast jag lyssnade på Sommar i somras. Faktiskt.

Summa summarum: ajpodden Nayda är oumbärlig. Det vet jag, eftersom jag glömt henne på jobbet några ggr och närapå avlidet. Det ni.

* De första tre är ej längre med oss.

En liten illustration…

till hur jag lyssnar på musik.

lastfm

FYI: Franz kom ut med en ny skiva för cirkus tre veckor sedan.

Sen har jag lags till min last.fm widget i menyn här högerut, men den uppdateras inte i relatid, bara när jag tömmer min ipod på scrobbles varannan kväll.