Inlägg i kategorin Musik

Inställt

Det blir ingen bokblogg idag heller, ety jag är lat upptagen med att gråta fangirltårar av blod.

Nu är jag alltså i fel land igen. Flickrum, rosa överkast och tårar i dagboken, anyone?

Yessssss!

Dollarn går uuuupp. Jag väntar med att skicka pengar till mig själv för att betala CSN till nästa vecka, hoppas den går upp mer, då kanske det blir Sverigesemester i vår.

 

In more sad news det har gått två hela år nu. I måndags. SNYFT. Emotårar och tonårsdikter borde det bli. Mjuka kuddar och drama i flickrum, men jag inte haft ett flickrum sen jag var nitton, och rummet som var är nu gästrum åt småbarnsfamiljen som köpte huset av min mamma, så jag får svära tyst för mig själv och fortsätta att bygga en helt onödig webbsida som förklarar en självförklarande röstningblankett, ety musik är värdsliga saker och vuxna människor ska jobba osv.

Recension: Alanis Morisette – Flavors of Entanglement

Innan vi börjar ska jag kanske klargöra att jag inte missat FRA-debatten, har bara inget eget att tillägga. Samt har varit för upptagen med jobbet för att blogga.  Nå.

Jag tillhör den lilla skaran människor som fortfarande gillar Alanis. Faktiskt. Det vara bara för några månader sedan som jag kom mig för att lyssna på den akustistiska versionen av 1996-albumet Jagged Little Pill (den kom ut 2005) och var helt sålt. Det jag har svårast för med hennes musik är nämligen skramlet -på rätt (fel) humör ger det mig en stickande huvudvärk vare sig jag gillar texten och melodin eller ej.

Så. Flavors of Entanglement. Bra?

Nej.

Nio av elva låtar bäddas in i en kompakt skrammelmatta ("det låter himla irriterande härifrån," säger maken när jag sitter med hörlurar) som i de flesta fall känns helt omotiverat och get ett överproducerat intryck från första början. Då hjälper det inte att den småflummigt kvasi-new-age-indiska känslan från tidigare album (tänk Utopia fr. Under Rug Swept) överdrivits till ett tema; antingen reparerar sig Alanis från ett spruckit förhållande eller så leker hon världsmedborgare, och det blir vare sig privat eller allmängiltigt, bara klyschigt. In Praise of the Vulnerable Man är närmast outhärdlig, likaså Versions of Violence. Ska jag välja ett spår jag gillar får det bli Incomplete, en mer avskalad låt som faktiskt verkar leka lite med alla de mysiga fluffiga andliga ideal skivan kryddas med. "One day I will be faith-filled / I’ll be trusting and spacious, authentic and grounded and whole." 

Eller kanske inte. Suck.

Jamen jävla dumma brud. Hrrm.

Efter mycket krull kan jag äntligen lyssna på Strimmor.

Ingen bra idé. Vad sa jag om Winnerbäcklåtar och tårar?

 

Och jag sitter på jobbet. Fan. 

Je suis eine xerox-katt

Mem:

Årets vardagsglädje: Inredning.

Årets tacksamhet: Att jag fick jobb, och uppehållstillstånd.

Årets största förväntan och “hur kommer det kännas”: Jobbet? Men allvarligt, det tog halva året bara vänja sig vid livet.

Årets största besvikelse: Att maken inte lyckats skaffa bättre jobb; förseningarna i visumprocessen.

Årets största glädje: Arbetstillståndet och jobbet, igen. Och att vara här.

Årets största triumf: Se ovan.

Årets största “jag önskar det hade hänt mer under detta år”: Maken och jobbet igen. Att processen gått snabbare och att jag hade haft råd med mer kaffe.

Årets skönaste helg: Herregud, jag vet inte. Ngn. gång i augusti, när vi var lediga båda två och bara slappade.

Men fan vad tråkigt då. Mina egna:

Årets godaste kaffe: Sarahs, i November, Chai House.

Årets äckligaste kaffe: Starbucks en hel del vardagsmornar.

Årets mest överskattade fest: bröllopsfest med släkt i Helena, Montana.

Årets  mest lyssnade på nya skiva: delas lika mellan Winnerbäcks Gaudava och Suzanne Vegas Beauty and Crime

Årets  teve: Nu Who, men allvarlig, någon måste göra ngt åt Russel T. Davis mer misogyna (hjärndöda?) drag innan han pajar så mycket att det inte går att laga mer. Och Good Eats.

Årets  mat: burritos! Och linsgryta under potatistäcke. Och thai.

Årets  tidning: The Stranger. Dan Savage blir mer och mer bäst för varje dag.

Årets  tidskrift: Bitch Magazine

Årets museum: SAM. Det enda jag besökte :(

Årets  bok: The Eyre Affair

Årets tvspel: Katamari Damacy. Alltid alltid alltid.

A! A-minus för flash, men iallfall

Till webbteamet bakom winnerback.net:

Jag trodde väl ni skulle rycka upp er! Grattis, mycket finare nu. Lite mycket vita ytor kanske, men det är en mkt mer subjektiv smaksak. Nu fixar ni bara den konstiga svengelskan, så är allt kalas.

/mej

Lars Winnerbäck – Gaudava

Jamen ska jag försöka då?

För det första måste jag tillstå att jag inte vågade hoppas på för mycket – jag gillade inte de två nya låtarna på samlingsskivan, och var inte precis superimponerad av de två smakprov som släppts från Daugava; “Om du lämnade mig nu” och “En tätort på en slätt”. Men resten var ju bra!

Jag tror inte jag föredrar riktningen låtarna går i nu, men det är ändå Lasse, och det kan inte gå helt fel. Alltsammans är förstås hemskt sorgligt – det är en slutet-på förhållandet-skiva – på ett sätt som bryter mot tidigare mer blandade humör, och jag gråter som ett deprimerat spädbarn, men det finns definitivt saker som känns typiskt Winnerbäckska. Formuleringar som “jag orkar inga flera ord” och referenser till darriga händer och Söndermarken, men lika mycket en känsla, påminner om vem som skrev.

Och så vart det östeuropa i texterna och irland i melodierna; inte mig emot. Speciellt öppningspåret låter väldigt poguesigt, så till den grad att maken satt och trallade med. Tyvärr känns det lite som om låtarna flyter in i varandra, bara “Om du lämnade mig nu” sticker ut genom sin duettform, och eftersom jag inte gillar den något speciellt (mest g.p.a att jag inte står ut med Miss Lis röst) nöjer jag mig inte med det. Å andra sidan känns melodierna stabilare än någonsin.

Favoriter? “Min helande tröst”, som trots sitt idiotiska namn är en drömsk Krakow-skildring, och “Jag fattar ingenting”. En rad i den sistnämda får mig att tänka på Liftarens guide till galaxen: “Jag tror jag drömde om ett liv bara utan korridorer, utan korridorer skulle jag bli lycklig”, och raddan av saker som han inte vill i “Gå på vatten”, kommaterade med “nu vet jag det” känns komiskt konstaterande. Fniss, i all gråten. Det behövdes.


<en kommentar i efterhand> En dag senare kan jag meddela att jag kommit fram till följande: “Och det blåser genom hallen”  är definitivt det spår som känns typiskast Winnerbäck. </slut på kommentar>


På hinnan inatt
Ett torg gömt i mörker och dimma,

röken från tunga fabriker
och kyrkklockors slag i en vaggande timma

Vi reste till Kraków
Till en stad som ville klara sig själv
och som rest sig ur sin sorg
till nyrika gator och ansatta torg

I parken runt stan
går tankarna lugna och fria
vinden förlorar sin färg
och skyltarna tänds bakom S:ta Maria

Jag släpper din hand
för ett helt vanligt återfall
För att få nåt förstört
det var fel som jag sa, det är sant som du hört

Kära vänner i ljus och i mörker
I växlande väster och öst
är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
min helande tröst

Här vänder sig skyn
till den som kan tro genom tegel
Jag droppar en krona från bron
och önskar mot flodens vibrerande spegel

Ni reste mig upp
och jag lämnar en börda därhän
i en främmande stad
Nånting har sin början, men jag vet inte vad

Kära vänner…

Bland katolska kyrkor i Kraków
och judiska, fallna kvarter
I högerns paradmarscher uppåt
och i socialismens väg ner
I slocknande vintrar och vårar
I kommande sommar och höst

Kära vänner…

Min helande tröst, Lars Winnerbäck, Gaudava 2007

Inte än

Jag hade tänkt mig att jag skulle recensera Daugava nu (tacksamhet för internetbutiker!), glatt och entusiastisk.

Men jag glömmer allltid saker.

Tillexempel glömmer jag, varje månad, att jag ska ha mens. Jag undrar varför jag har så tjock mage och konstigt humor, och sen får jag ont i ryggen och kopplingen funkar inte iallafall, inte förren magontet kommer. Aha, säger jag. Och glömmer.

Tillexempel glömmer jag att nya Winnerbäcklåtar alltid får mig att gråta innan jag vant mig, sorgliga eller glada spelar ingen roll (minns två timmar av tårar efter raden om nyponbuskar i Söndermarken.)

Resultat:  Mensvärk och Daugavatårar blir inte många sömntimmar. Döda jag. Recension senare, m.a.o.

Bara så att ni vet…

… om man nu skulle tro att grungen varit död i sisådär en tretton år, skulle man ju kunna berätta om utskällningen maken fick när han påpekade att det rent historiemässigt var lyckosamt för Nirvanas musik att Cobain dog när han dog.

Helgonförklarad, that one.

::Hyperventilerar::

Bara två veckor kvar. Och nu finns det en låtlista och allt.

Och “Om du lämnade mig nu” har (för att använde en speciellt rolig svengelsk direktöversättning) vuxit på mig. Och allt.

Fjorton dagar. Jag överlever. Kanske.