Inlägg i kategorin Namn och ord

Dierdre

macbook pro 13 tum

Jag har alltså, efter ca hundra år (eller fyra) skaffat ny dator. Det är bra. Det tog ett tag att ha råd; ejenklen skulle det blivit tidigare, men minsta katten behövde dyr tandläkarbehandling, så jag fick vänta. Egentligen har jag svårt för apple, skulle aldrig skaffa iphone eller padda, spyr på applefanboys av typen de jag jobbade med innan, osv. Men. Men. Jag har inte haft en bärbar dator med lika bra hållbarhet som min förra. Visst, efter fyra år var den slö och hade så sakteligen börjat avlida, men den gick. Varenda bärbara dator jag haft innan den har dött värmedöden efter mindre än två år.

Så nu kanske jag kommer blogga mer, hoppas jag. När jag kan ha mer än tre flikar uppe samtidigt, och köra spotify OCH ha ett kodredigeringsprogram OCH photoshop öppet. SAMTIDIGT. Utan att hela rasket stannar. Det tar tid att vänja sig, jag märker att jag stänger ner grejer automatiskt, men det blir nog folk av mig igen.

Dierdre heter hon som sagt. Vi har döpt våra datorer efter Roger Zelaznys Amber-karaktärer i ett helt decennium nu. Lucas gigantiska speldator heter Gerard, min förra laptop hette Fiona, den innan det Random. Lucas förra hette Corwin, jag har haft en som hette Florimel och en ipod som heter Vinta Bayle. *nördar*.

(jag har två texter på gång, ett om kändigtillgång och den måttfulla medelklassfemininiteten och ett om hur provocerande kvinnor som bestämmer över sin egen fruktbarhet är. Kika in och kolla efter dem vettja.)

Mer om namn: de tagna

Min mamma hade en grej hon gjorde under min uppväxt när hon lyssnade på radio (vilket hon gjorde – och gör  – jämt) eller läste tidningar. Hon fnös till, tittade upp och sa något i stil med “Hanninder står det att han heter. Det måste ju vara taget!” med hånfullt tonfall.  Underförstått: taget namn = dåligt. I samma anda hittade jag en flashbacktråd (ja ja, jag vet) för några månader sedan som något i stil med “kändisar med tagna efternamn.” Där nämndes bl.a.  en artist vars familj bytt namn från ett mycket vanligt till ett nytt (taget) när han var mycket litet. Konsensus i tråden var att det var tillgjort och fånigt, och att han borde byta tillbaks. Nevermind att han förmodligen inte ens har minne av att heta något annat. Eller ännu värre: en av DNs tillfälliga bloggar erkänner i sitt första inlägg att hans efternamn inte är “mer adligt än det Gustavsson som ”ätten” hette för ett par generationer sen.” Då tycker jag mig förstå att bytet skede innan bloggarens egen födelse, och ändå tycker kommentarerna:

Byt tillbaks till Gustavsson, din tönt!

Vilket känns lite konstigt.

Men själva fenomenet är intressant. Vad jag förstår byter man ofta från ett mycket vanligt namn till ett mer ovanligt, kanske helt nytt (jag hette själv Gustavsson när jag var liten, men bytte till mammas flicknamn, mest för att det var kortare) och jag kan inte låta bli att undra om det sticker i ögonen. Det är både tjatigt och småpatetiskt att hålla på och snacka om jante, men det finns något fundamentalt småaktigt över reaktionerna, lite “han ska fan inte tro att han är bättre, vad fan är det för fel med att heta Johansson som alla andra?”

När jag frågar min ömma moder brukar hon svara att hon inte tycker det är fel i sig att ha ett taget efternamn, men “det låter ju så tillgjort.” Helt korrekt, det är tillgjort. Skapat, påhittat, specialtillverkat för att vara unikt (om bara lagom unikt, enligt gängse regler för hur namn ska se ut.) Många efternamn har organiskt ursprung: son-namn, namn efter platser, latiniseringar av platsnamn, försvenskningar av utländska namn, soldatnamn… men många  är också tagna, påhittade för sju -åtta generationer sedan (jag har ingen exakt historia, men vårt tjugofjärde vanligaste namn, Lindgren, låter inte som ett platsnamn.) Men vi har vant oss, det låter inte konstigt längre. Mer relevant är kanske att vi har något slags autenticitetskrav på efternamn som inte gäller för förnamn. Visst, kvällstidningskommentatorerna, den stora felstavande massan*, rasar när någon vill döpa sin dotter till Metallica, men man som Engla och Wilma blev vanliga på mindre än fem år och ungar döps utan tvekan till Kevin och Melvin, knappast autentiskt svenska namn med tradition. Och logiskt sett borde förnamn vara mer identitetsförknippade än efternamn, så är det något mer det handlar om? Klassidentitet? Arbetarklass, bliv vid ditt Andersson? Jag vet inte. Men intressant är det.

Svåra bok-ABC, del S

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig?
Ganska solklart Jeanette Winterson. Hon skriver både vackert och effektivt, och även om jag vanligtvis anser att de bästa språket är det som inte märks så får hon vinna. Jag har citerat henne r, här och här. Till och med de av hennes böcker där jag inte är 100procentigt fångad av handlingen (Art and Lies, The Passion) är språket asbra. Andra bara språkinsatser: Neil Gaiman in American Gods (ja, ja vet), för hur skickligt han går mellan Shadows karga, känslokyliga språkvärld och de skiftande kulturerna och språken i coming to America-delarna, och Katharine Kerr för att hon lyckas visa att folk i Deverry faktiskt pratar ett annat språk (i det här fallet ett delvis uppfunnet keltiskt språk med rötter i bretonska) utan att svamla till det.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter?
Djeez. Uhm. Egentligen är jag fruktansvär fascinerad av syskonrelationer, men nu kan jag inte komma på ett enda. Istället nämner jag en faktiskt mycket gripande scen i en annars ytterst banal bok, “My Name is Will” av Jess Winfield. Där är det en tonårig William Shakespeare (!) det handlar om. Han har just fått reda på att Anne är gravid och att han kommer att tvingas gifta sig, vilken han absolut inte vill. Som sista utväg har han lyckats få tag på ngn form av fosterfördrivande medel, men natten innan han beger sig till Annes hem kommer hans lillasyster hem och berättar att hon är gravid. Hon är kanske tretton år. Pappan är den lokale makthavarens son, som naturligtvis inte har en tanke på att gifta sig med henne. Will ger flaskan till sin syster och hon får chansen till ett normal liv igen, men finast är att han faktiskt gör något osjälviskt, eftersom han blajat sig igenom hela boken dittils.

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu?
Jag älskade Sagan om kronan, ur Kungliga sagoboken när jag var liten. Den började “I höga norden fanns i gamla tider ett vackert sagoland. Men landet hade stor sorg, ty den älskade gamla konungen var död…” Och sen vart det nåtgmed en ond typ och en god som hade ett fånigt namn och en tjej som var blond och hette Corona och, tja, ni ser ju hur det gick med mig rent litteraturmässigt. Oops. Annars gillade jag inte folksagor och HC Anderson och annat sagigt man läste för barn, mest för att jag allergisk mot de moralkakor som serverades. Men uppenbarligen har jag fastnat för kungar-och-svärd-grejen, även om min High Fantasy-konsumtion är ganska låg idag (ja läste precis ut Anna Högbergs Fredens pris, och innan dess var det ngn gång förra året jag läste om Guy Gavriel Kays Fionavars vävnad.)

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler.
Men Lilla O!  Jag ser dig som ett föredöme rent språkligt , och se var du gjorde med de första två meningarna ovan. Skulle det inte vara bättre med ett komma mellan “den” och “en spotifylista”? Eller “Den listan kan..”? Hmm.
Sen har ju jag inte Spotify heller dårå, men utlandsboendet och allt. Så ingen lista.

Nu är hon arg igen

I DN finns en liten artikel, eh “artikel” med den ganska lockande titeln “Bristande kunskaper om mat“. Eftersom Landet Brunsås nu alldeles nyligen skrivit oss på vår kollektiva näsa för att vi hellre vill ha intressen och fritid än laga långkok och inte vill skicka våra barn till sängs utan middag (hej femtiotal!) när de har matpreferenser som inte liknar våra, undrar jag vad det kan handla om. Ska vi matmobba svenska folket igen? Ja, det ska vi! Hurra.

I den rasande ointelligenta texten kommer det fram att organisationen Middagsfrid (kan ni gissa vad de håller på med, och vad de tycker?) beställt en undersökning om svenskars kunskap om halvfabrikat. De kommer fram till att:

a) Folk vet inte vad halvfabrikat är
b) Det finns ingen bra definition (på vad halvfabrikat är)
med den underförstådda slutsatsen att vi är dumma i huvudet, alternativt gravt underutbildade

Läs igen. Vi kan inte definiera något som saknar definition. Jättepucko vi är, verkligen. Att VDn för Middagsfrid har en åsikt om hur halvfabrikat borde definieras hör liksom inte hit; hela texten är ett enda stort cirkelresonemang. Dessutom är jag inte säker på hennes definition. Helfabrikat är rätt lätt: bara att äta, eller bara att värma och äta (frusen lunch, frukostflingor). Men redan vid råvaror blir det svårare: är blandfärs en råvara? Well, den är mald och blandad. Vad är mjöl? Korv räknas som halvfabrikat (det stora scoopet var att att 52% inte trodde falukorv var halvfabrikat, vad som eventuellt skulle skilja på falu- och annan korv vet jag inte.) Tortellini nämndes i artikeln, men i konsekvensens namn borde det väl gälla all pasta? Och all ost!

Så här är det: halvfabrikat i den vidaste meningen är nödvändiga för att något liknande en civilisation ska kunna fungera. Jag tänker inte baka pasta, kärna smör eller mala mjöl, det har jag varken tid, lust, ork eller plats för i vår minitvåa. När vi får Seattlekontor och jag begåvas med tre timmar mindre restid om dagen kanske jag kan tänka mig att blanda pesto hemma, men i ärlighetens namn tror jag inte det kommer att hända ofta eftersom jag hittat en pesto som smakar bra, innehåller bra råvaror och säljs i burk i lämplig storlek. Jämför med att köpa färsk basilika, pinjenötter, olja (okej, det har väl de flesta), viktlök och parmesanost, gegga med en matberedare som måste diskas, få alldeles för mycket pesto som blir dålig på mindre än en vecka… ni fattar. Vi, ett universellt vi, har inte tid med allt. En av de absolut första sakerna som förändrades när människor började bo i städer var att de slutade vara självförsörjande; man specialiserade sig på en uppgift och förhandlade med andra stadsinnevånare om varor och tjänster. Halvfabrikat är inte onda. Skitnödiga Middagsfridsmuppar är onda, eftersom de skuldbelägger där ingen skuld finns. Istället för att gnälla om ickeproblem kanske de ska lägga sin energi på att träna folk i att läsa innehållsförteckningar så att de lär sig hitta den mest näringsrika korven, de bästa peston, och får reda på att e-koder faktiskt inte kommer ta livet av dem.

Namnsmart den här gången

I tva olika fall har regeringsrätten gjort en betydligt mildare (och smartare, imo) tolkning av namnlagen än vad som tidigare varit praxis: Madeline får heta Madeleine utan att ändra sitt juridiska kön, efter tjugo år, och Q får heta Q, efter tjugo månader.

Får vi säga jippie? I båda fallen har ordvalet “valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde” används, och det kan man bara kalla sunt förnuft. Hurra för sunt förnuft.

Om namn man har

Idag ska vi prata om vad jag heter. Det var kanske dags; jag hittade någon annans sökning på “tätortstimotej”, vilket såklart ledde dem hit, och det känns… inte rätt. Det är ju faktiskt inte mitt ord alls, och att jag usurperat (jo, jag kollade, det finns på svenska) det så totalt är a) något jag aldrig räknat med, b) orättvist, eftersom det inte är mig de letar efter och c) något som får mig att känna mig lite lätt… eh, tonårigt fånig. onödigt fangirlig, påträngande tryhard. Halva problemet kommer att försvinna när jag orkat överföra alla gamla inlägg och kan ta bort blogsome-bloggen helt, men halva blir ju kvar.

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

Bok tjugofem till trettiotre

25: Letter by Letter, Laurent Pflughaupt
Delvis fantastisk källa till annars svåråtkomlig information om bokstävers ursprung i förlatinska alfabet osv, historia, skript och typer. Delvis svammel om chakran tonrelationer som jag definitivt inte behövt. Fin. Inspirerande. Lite jobbig.

26: The Summer Tree, Guy Gavriel Kay (Offerträdet, bok ett i Fionavars vävnad)
Egentlgen lästa jag hela Fjonavars vävnad när jag var runt fjorton, men eftersom jag minns tre saker (det var sekundärvärldsfantasy med fem kanadensiska studenter, det fanns ett berg som hette Banir Lök (heee!), och en rollkaraktär är en dvärg) tycker jag att det inte riktiigt räknas som en omläsning. Jag hade tillexempel glömt hur bra serien faktiskt är. Yes, lite mycket tolkieninspirerat kanske, men alla de lånade elementer är faktiskt omvandlade; den förlorade kungen återkommer i första boken och utan drama, hästfolket är mer som indianer än vikingar. Folk spelar schack. Jag har alltid gillat fantasy där folk spelar schack under andra namn. Nä, ska jag kritisera ska det nog snarare handla om Kays svårighet att skildra kvinnor; det blir en hel massa tell istället för show, och som resultat blir Jennifer helt utan personligen, och resten, speciellt Jaelle, förblir endimensionella och därför ganska ointressanta. Men ändå bra och otroligt fastsugande böcker.

27: The Wandering Fire, Guy Gavriel Kay (Den brinnande stenen, del två)
Min favoritdel.

28: The Darkest Road, Guy Gavriel Kay (Son av ljus och mörker)
Sista delen. Sorglig och vacker.

29: Nerds: Who They Are and Why We Need More of Them, David Anderegg
Anderegg är psykoterapeut och arbetar med barn, och hans grundtes i den här (ganska jobbpeppigt populärvetenskapliga) boken är att nördsterotypen såsom den ser ut i USA just nu är a) skadlig rent generellt och b) MER skadlig för ickedrabbade ungar, eftersom de går så långt för att undvika nördstempeln att hela deras livslånga utbildningskurva blir lidande. Det märks att Anderegg har en gedigen forskarbakgrund, men det blir trots det lite väl predikande. Jag hade dessutom gärna sett lite mer nördhistorik a la Ben Nugents American Nerd (extragnäll: A. verkar tro att att alla barn som gillar matte är potentiella jocks, och som supernörd som helt enkelt har otroligt svårt för abstrakt symbolism blir jag skitsur.)

30: A Wind in the Door, Madeleine L’Engle
Fortsättning på Ett veck i tiden, som iallafall den finns på svenska. Och jag VET att det är barnlitt och allt, men om huvudpersonen Meg hade skrikit istället för att säga något en enda gång till hade bokjäveln åkt in i väggen. Dessutom har jag svårt med universella kärleksbudskap, jag är liiite för bitter. Eller åtminstone lite besk.

31: A Swiftly Tilting Planet, Madeleine L’Engle
Å andra sidan, TIDSRESOR? Där folk kommer från Wales? OH HELLS YEAH.

32: Lonely Werewolf Girl, Martin Millar
Nu är jag lite osäker igen. Det finns så mycket potential här (en modedesigner som är varulv, hennes elddemonsdrottningskund, dekadenta tonårsvarulvar som spelar i ett punkband vid namn Yum Yum Sugary Snacks, två helt vanliga studenter vid namn Daniel och Moonglow… och allt mitt en mer klassikt varulvhistoria med skottska slott och allehanda magi och tronföljdskrig), men språket är konstant lättsamt, på något slags wannabe-Pratchett sätt. Men det landar aldrig. Det blir bara tillgjort, och den lättsamma tonen känns när den krockar med huvudpersonen Kalix (ja, jag vet) depression och självskadeebeteende otroligt vulgärt.

33: Weight: The Myth of Atlas and Heracles, Jeanette Winterson
Your first parent was a star.
Jag älskar Winterson. Helt och hållet. Och hennes version av Atlasmyten är väldigt Winterson just eftersom hon skriver Atlas är en grubblare, han tänker på gränser, på begär. Herakles är en idrottare, en soldat, en jägare. Tanklös som bäst och ganska ovanlig som Wintersonkaraktär. Trots det gillar jag delarna utanför mytologin bäst; Winterson metaskriver, Winterson är halvsjälvbiografiskt och helt autentisk. Och som alltid helt fantastisk.

Modebloggarsvenska

Jag antar att det här är lite av en uppföljning av Emelies text om svenskar som pratar engelska.

Kära modebloggare,

Eftersom ni verkar ha lite problem med svenska språket, har jag här satt ihop en liten guide åt er:

Det heter inte heels. Det heter höga klackar.

Det heter inte wrap, det heter omlott-. (Je ne suis pas un taco.)

Det heter inte outfit, man kan säga t.ex. utstyrsel eller varför inte kläder. Funkar i de flesta sammanhang.

Det heter inte tote, vete fan vad det heter, men jag kan lova att det finns ett svenskt namn.

Det heter inte tee, jag bryr mig inte om att t-shirt är lika importerat; det är etablerat och det finns ingen lingvististisk lucka som ytterligare en import fyller.

Det heter inte over-knee socks, och ni låter otroligt fåniga när ni använder en massa engelska uttryck på svenska.

Namn

Saker platser heter i Montana:

Ten Mile Creek (vatten)
Elliston (stad)
Last Chance Gulch (gata)
Silver Creek (vatten)
Deer Lodge (stad)
Three Forks (stad)
Wolf Point (stad)
White Sulphur Springs (stad och vatten)

Platser i (västra) Washington heter t.ex:

Seattle
Tukwila
Enumclaw
Snohomish
Tacoma
Spanaway
Mukilteo
Puyallup (Pyoo-all-oop)
Vashon*

 

Det är lite som om de som reste västerut kom till Kaskadbergen, sen satte de sig kollektivt ner och sa “Nej, nu fan ger vi upp. Nu blir det inga nya namn, nu behåller vi dem som redan finns. Med förbehållen rätt till vissa korrigeringar, naturligtvis.”

Eller som en vän till mig påpekade: “America – where we kill the natives and name cities after them.”

 


* – Okej, det finns platser som heter saker som Edmonds och Kent och Olympia, men iallafall.

De visste hut!

Är jag sen eller är jag sen?

Hon får heta Metallica! Yay!

(tidigare inlägg: Namnidioti på högsta nivå, Look at them weirdos, Mer om namn och konformitet )