Inlägg i kategorin Nojor och panik

Svennebrud

Nu har jag alltså varit på le semester i Sverige. Jag lyckades att hinna med nästan allt, förutom att träffa Emelie och Daniel, ena Stockholmsdagen, och umgås så mycket vi faktiskt ville med Fru A och Rickard (det blev två kvällar, men iallafall.)

Annars gick utresan bra. Problemet var ju att SAS inte har direktflyg Seattle-Köpenhamn längre (helvetes jävla skit), så vi fick flyga över Dulles i DC. Sju timmar extra, ny flygplats, ett extra byte… panikgodis för mig! Jag har alltså inte några problem med att flyga, jag har problem med att resa, med att hinna alla dessa deadlines där ingen bryr sig om man missar ett plan, saker försvinner, taxibilar är försenade, man får inga pengar tillbaka, och går minsta lilla sak fel går allt allt ALLT fel och man kan inte görs något åt det för flygbolag och flygplatser har regler mot allt och det kostar så fucking jävla mycket pengar.. Lägg till det då ett EXTRA steg, en flygplats jag inte hittar på. Det är ett under att jag inte panikgrät under hela resan dit (bara lite i början, när taxin var fem minuter sen. JAG SA JU ATT MAN INTE SKA LITA PÅ ANDRA MÄNNISKOR.)
Hemresan var sju resor värre – fucking United lät inte vare sig Skyways (Jkpg) eller SAS (Köpenhamn) checka in oss på Dulles-Seatac-flyget, vilket innebär att vi hade totalt fyrtio minuter att ta oss från planet, genom emigrationskontroll och bagagetull till någonstans där det fanns en Unitedrepresantant med en dator, innan sista incheckningstiden. Eh, kommer inte hända (särskilt som Dulles hade långsamma jävla bussar mellan terminalbyggnaderna). Jag är van vid att bara immigratonskön tar en timme. Vi hade tänkt dela på oss, så att Hanjaglevermed kunde kuta som en jävla gnu genom flygplatsen och kanskekanske hinna och iallafall kunna hämta vårt bagage så det inte försvann. Men det gick, på grund av en massa grejer; a) vi landade en halvtimme före schema, b) Dulles delar på immigration/tull för inresande och vidareresande, så det var grymt färre folk, c) jag fick så i den snabba kön för medborgare och folk med uppehållstillstånd och d) det fanns en United-representant i bageagetullhallen. Men shit. Vilket jävla spel. Jag panikgrät i princip i tolv timmar.

MEN SJÄLVA SEMESTER DÅ? Jorå. Den var mindre platsbaserad och mer person- och matbaserad. Iallafall. Vi bodde hos mamma i Jkpg, och planen var att bara småhandla lite (saker och kläder som var onödiga att packa) första dagarna, och sen använda semesterkassan i Stockholm måndag-tisdag. Fast tji på det; jag letade som en TOK, och trots att jag hade sex-sju butikskedjor att leta runt i (mot två i USA) hittade jag nästan ingenting att ha på mig först. Vilket inte var bra alls, eftersom jag bara hade två ombyten med mig. Annars var de första dagarna mest präglade av mindervärdeskomplex, då den svenska utseendestandarden ligger rätt mycket högre än den svenska. Tweet:

onomatopoetry: you know, at least American teenagers wear poorly composed, ugly makeup #hereIfeelinferior

Ja, det var ju det. Eftersom det finns större tillgång till snygga, rimligt moderiktiga kläder har ALLA dem, och även om jag ligger i framkant med amerikanska mått, såg jag otroligt småstadssvennebrud ut. Fast en grej var faktiskt värre i Sverige: alla dessa ungar som fått för sig att leggins är byxor. Leggings är inte byxor. Ta på er byxor om ni inte har klänning eller tunika. Bara leggings och tröja är inte okej. Okej? Iallafall fick jag tag på ett par jeans och en klänning och en tunika, och sen frös jag ihjäl för fuck vad kallt det var.

Mat. Eller, mat och mat. Mat och godis. Lösgodis åt jag, och maltesers och dajmchoklad och oköttbullar med snabbmakaroner och mammas potatismos och spagetti och sås enligt mammas recept (medan maken och mamman åt köttbullar och potatis och sås, falukorv och sen köttfärssås till sin spaghetti. Icahandlarnas veggopizza en dag, och utepizza (jag: africana med kebabsås iställer för tomat, maken kebabpizza) en annan. Falafel i Kalmar; dyr och inte jättegod jämfört med Lundafalafel, men till Lund kom vi inte. Typ arton chokladbollar. Så många ostmackor. I love ostfralla. Om nom ostfralla. Nu saknar jag dem, men att bara lika goda frallor = omöjligt.

Och så människor då; gravida Fru A och Rickard och rooiboste som jag kunde dricka, vi kollade på Äppelkriget och maken hängde med, sista kvällen spelade vi Trivial Pursuit på ettochetthalvt språk och det var så roligt att jag önskar att vi kommit på det tidigare, vi diskuterade sjukvård och familjepolitik i ganska högt tempo och volym (där hängde maken inte med) (fru A är som första människa jag talat med helt nöjd med sin gravidvård hittils.)
På söndagen åkte vi till Kalmar och Elise, lärde oss att sydöstra Sverige är kommunikationens u-land (varken riktig motorväg eller bra tågförbindelser fanns. Resan kunde tagit två timmar med tog fyra) och att kaffe helt enkelt inte funkar i Sverige jämfört med Seattle även om cafeet var världens mysigaste och Elise var jättetrevlig och så kollade vi på slottet och grejer. Sen åkte vi hem.

På måndagen skulle vi åkt till Stockholm, men pga strul, först med Molnet, och sen med min bank, hade vi inte kunnat boka biljetter eller hotell i förväg så det blev endagarsresa på tisdagen istället. Hanjaglevermed var dunderförkyld och vi letade efter kaffe till honom – ett generellt råd om du befinner dig i Jönköping är att undvika Waynes Coffee och Bernhards City – i båda fallen verkar utbildade baristas saknas, och Hanjaglevermed (som f.ö. har helt hyfsad baristaträning) kunde inte ens dricka sin spro, så besk var den (jag har fortfarande kaffeförbud, ytterst tyvärr).
Men! Men. I Stockholm hade vi en lista på okej ställen, och även om vi aldrig kom till ställena Micke rekommenderade över lunch hittade vi ett helt okej ställe vid götgatsbacken. Annars intressantast med dagen i Stockholm: Hjlms reaktion på Götgatan Stories-skylten (re: Fringe), nämnda lunchen med Micke, det faktum att jag inte köpte en enda grej trots lång lång lista på affärer där jag var i alla utom Acne medan Hjlm handlade jeans, och att vi åkte hem tidigare för att vi var utmattade. Och så kladdkaka då.

Det var väl typ det. Sen gjorde vi inte mycket mer än bara var, drev omkring, parkerade maken på kafeer, orsakade språkförvirring, var irriterade på kassörer som inte kunde sköta sina egna kortmaskiner (Cervera!) och underlät att besöka museer. Och det var ju också roligt.

I sammanfattning: roligast var TP med A&R, och chokladbollar. Vi kanske kommer tillbaks i jul.
(Jag ljög förresten när jag sa att jag inte har några problem med att flyga. Jag har inga mentala problem med att flyga. Rent fysiskt gör det skitont. När alla andra har “lite lock” har jag så ont i öronen att jag tror trumhinnan ska spricka. Maken var mycket oroad när jag satt och skakade och grät – vi har inte rest ordentligt tillsammans innan. Har någon annan samma problem eller vet vad det beror på? Specialöronpropparna gör nada. Men annars gillar jag själva flygprocessen.)

allt panik

Igår: ha panik på jobbet. Tillbringa timmar i SAS telefonköer eftersom jag upptäckte att vi inte ha fått reda på våra sittplatser. Telefonen dog. Hanjaglevermed fick göra om samma övning med United.  Skriva ut bokningsdokument. Plocka undan skräp, färga håret, läsa flygpackningsregler, ha panik, plocka upp väskor, laga handbagaget.

Idag: jobba, maila kontakter, ringa banken, ringa mamma, överväga att ringa Skyways, inte ringa Skyways, inte veta hur man reser utan pappersbiljetter eftersom jag reste hur många gånger om året som helst men nu inte har det sedan 2005, ha panik, skriva hyrescheck med lapp att de inte får lösa den innan den första maj inte inte INTE, ha panik.
Senare idag: ringa taxi, optiker, köpa sista presenterna, lämna tillbaka bibblanbok, köpa små genomskinliga flaskor, ha panik, ha panik.

Imorg0n kl 0500: checka in. Flyga i sexton timmar. Ingen panik once vi är på Köpenhamnsflyget.

Jag vill hälsa på mamma. Jag vill till Sverige. Men jag HATAR HATAR verkligen att resa.

Höstmästerskap

Jag är egentligen väldigt bra på höst. Jag ligger först i kofta och manchesterbyxor, jag kan hoppa i vattenpölar som ingen annan. Rödoranga löv kan jag sparka mer än vad man kanske skulle tro om någon som är uppvuxen in Smålands barrskogar (ett tips till alla som någon gång befinner sig i Jönköping runt oktober-november är att leta sig ut till Ekhagen, om det fortfarande finns något skogsbryn uppåt Bondberget där. Där är det närapå knädjupt i eklöv och otroligt vackert) och ingen kan halsduk bättre än jag. Men.

Men de sista fem åren har min höst blivit saboterad. Grej efter grej har satt käppar i hjulet, förhindrat mig från att njuta av mörker, kyla och hällregn. Hösten 2005 hade jag precis börjat plugga i Lund, jag bodde med tre knäppa tyskar och en juridiker från Kungälv ute i ett hus i Bjärred. Det i sig var kanske inget problem, men jag insåg snart att jag avskydde Filosofen, avskydde Lund, ogillade Bjärred, ogillade huset, avskydde min D-uppsats (avslutade aldrig),  knappt stod ut i Malmö och höll på att sakna ihjäl mig efter vänner, pojkvän och allt som fanns i Tacoma. Den artonde december skulle Hanjaglevermednumera komma och hälsa på, så hela hösten blev en enda lång nedräkning. Inga vattenpölar, inga pengar till manchesterbyxor, och även om löven föll i Skåne så vart jag inte vidare intresserad.

Hösten  2006 satt jag fast i Jönköping och väntade på visum. Jag hade att astråkigt jobb som personlig assistent och min pappa dog just som han och mamma var på väg att sälja huset, mamma fick precis tag på lägenhet inne i stan och sen bodde jag på en tältsäng  i hennes vardagsrum medan vi tömde ett helt hus och väntade och väntade. Jag långa promenader längst vätterstranden och försökte låta bli att gråta och det blev november och december innan något hände. Den tionde december hade jag visumet i handen och den tolfte landade jag mitt i Seattles största strömavbrott typ någonsin, men då hade det redan blivit vinter och även om hösten var lång och produktiv fanns det inte mycket glädje där.

Ett år senare skulle det bli hur bra som helst, tills vi insåg att vi missat en deadline från immigrationsmyndigheterna och shitshitshit jag kunde i princip bli deporterad närsomhselst och varje dag tvingade jag Hanjaglevermed att kolla posten first thing och ringa mig på jobbet, så kunde jag slappna av fyra-fem timmar om dagen. Den nittonde november fick jag permanent uppehållstillstånd, men det var fan att ta tid, och det var ju nästan Thanksgivings och alltså ingen höst mer.

Jag försöker minnas förra hösten men minns inget annat än getinginvasion med konstant ångest som följd, två översvämningar, en trasig torktumlade och gud vet vad lägenheten lyckades kasta över oss. Vi flyttade inte förren i januari, hur det gick till vet jag inte.

Men nu. Nu. Ska jag dricka varm choklad och te för fem år. Vattenpölstampa och halsduka och tycka om mörkret som inte tvingar mig att visa armarna och benen och massvis av svart smink runt ögonen. Idag bakade jag äppelcupcakes och äppelkanelkolakakor, i år firade jag kanelbullens dag som sig bör, i torsdags satt jag på bussen med Mareld i öronen och bara njöt av alla färgglada löv trots att klockan inte var åtta än. Jag väntar på ett immigrationsärende igen, men det ser lite bättre ut den här gången (jag var på biometri i onsdags och förhoppningsvis hör vi inget förren jag får nya papper, peppar peppar.) Jag har en ny kofta. Vi ska till Green Lake och promenera imorgon, vi har en Halloweenfest vi ska till som verkar rolig. Jag vinner i höst igen.

host

SLUTNOT: Jag har fått löjligt mycket spam på det här inlägget, därför är kommentaterna stängda. Sorry,

Après moi, le déluge

Sandra in Sweden skrev för ett tag sedan om saker hon upplever som frustrerande i svensk kultur; företrädesvis distanseringen från  andra människor. Själv är jag definitivt en ensamvarg tillochmed med skandinaviska mått mätt. Jag gillar inte folk, jag gillar inte att göra sociala saker i stora grupper eller med främlingar. Jag gör självklart undantag för vänner, bekanta och ibland kollegor, men min värld består till stor del av motmänniskor. Inte nog för att det ska räknas som social fobi, men jag räknas lätt som introvert.

När jag gick på PLU hade de så pass stor andel internationella studenter att de höl tre introduktionsdagar före de andra introdagarna bara för de som kom utlandsifrån. Då gick de igenom hur det amerikanska utbildningssystemet funkade i mer detalj, hur vi skulle välja kurser, vilka extra vaccinationer vi behövade (eller, inte skandinaverna då) osv. Sen var det en del diskussioner om kultur med. Eftersom vi var två tredjedelar nordeuropéer och en tredjedel asiater blev det en helt klart blandad kompott, men en sak som kom upp var personligt utrymme; personal space. Asiaterna (nu låter jag alldeles för generaliserade men jag umgicks mycket lite med andra internationals annat än under de här dagarna, jag tror det var mest koreaner och japaner, kan dock inte uttala mig säkert) fick veta att amerikaner gav varande större än de var vana vid, nordeuropéerna att det var i princip samma men kanske lite mindre,

Det har jag hållig i minnet, och till största delen har jag inte märkt någon uppenbar skillnad. Pacific Northwest har som jag kanske nämnt innan en stor befolkningsandel med skandinavisk härkomst, och  i princip samma rykte: folk är tysta, halvdeprimerade och lite otrevliga samt håller sig på sin kant. För en riktig svensk är det ändå skrattretande, med Sverige som mall ser jag öppna västkustamerikaner som inte tvekar inför att tilltala främlingar eller skratta högt och ta plats. (Visst ser jag skillnad på  bekanta från Kalifornien eller vänner från Arkansas, men det är en glidande skala.) Och det är det här jävla platstagandet som RETAR GALLFEBER PÅ MIG. När jag tar bussen på mornarna är vi inte jättemånga, och allt som oftast får jag ett eget säte, so far so good. Problemet kommer när jag inte får det, och när jag hamnar bredvid en amerikan som uppenbarligen inte har några problem med att NUDDA MIG. Min buss tar fyrtio minuter, jag blir mindre och mindre och kryper ihop mot min sida. Blänger.  SLUTA NUDDA MIG. Blir argare och argare. Normalviktiga personer utan bylsiga kläder på ett normalstort busssäte behöver inte ha fysiskt kontakt, men de verkar inte ens reflektera över det. Jag kokar över. Jag har försökt att i kulturassimileringens och feminismens namn (man ska inte förminska sig) ta upp hela mitt säte, men själva nuddandet är så jävla ångestskapande, jag kan inte tänka, inte läsa, inte lyssna på musik, inte fokusera på något annat än att den där jävla människan måste bort bort bort från mig.

Sen är Seattle för laid back för att folk ska veta hur man skyndar sig också. Varje gång jag hamnar bakom idioter som masar sig av tåget vill jag skrika. Jag är lättfrustrerad, jag vet.

Nu ler jag lite (Trekslash i DN)

Alltså. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har haft FYRA adrenalintoppar idag (ångest en masse, med andra ord) och är helt utmattad, men den här artikeln på DN Kultur fick mig att småle. De skriver om slash, bless their little cotton socks!

(den är nu ni faktiskt läser artikeln så att min kommentar faktiskt makes sense)

Och ärligt talat? Den är inte dålig heller. Jag vet massor av människor inom fandom som ryser nu, som lösenordskyddar sina konton och inte vet något värre än när mainstreamkulturen uppmärksammar fandom eller fannishness på något sätt. Men.. nä, jag tycker det är ganska kul. Själv har jag varit aktiv i någon form av fandom sedan 1999; skrivit har jag aldrig gjort eftersom jag inte kan, och jag är ganska övertygad om att uppluckringen av fandom (nya grupper kommer in tillfälligt, samtidigt som nördande och överentusiasm blir mer socialt accepterat) är oundviklig. Kul även att Linda Leopold verkar vara något insatt och inte bara tillbringat en halvtimme på ff.net. Dock. Problem: på frågan varför slash? svarar hon

Svaren är flera. Dels säger ­slasharna att de går i gång sexuellt på tanken om två män ihop, på ungefär samma sätt som en del hetero­sexuella män tänder på lesbiskt sex. Dels handlar det om en längtan efter jämlika relationer, vilket många av slasharna tycker enklare uppnås mellan två män än mellan en kvinna och en man. När genren uppstod på sjuttiotalet drömde de slashskrivande kvinnorna också om känslosammare män…

… och det känns ungefär lika välreasearchat och djupsinnigt som att påsta att Nya Testamentet handlar om fisk.Visst finns det jävligt mycket internaliserad misogyni och fetishiserande av bögar lite överallt i fandom (jag har aldrig varit ett Supernatural-fan, men tydligen är det speciellt särskilt illa där), men hon glömmer två otroligt viktiga anledningar: de av oss som ser en queer text för att vi vill det (jag har en vän som använde slash som dels en flykt från ett väldigt homofobiskt sammanhang, dels som en del av sitt eget identifierande som queer [vilket i sig ledde till att hon försvann från fandom när hon träffade sin fru]), dels för att den queera subtexten finns där. Kom igen! T’hy’la betyder visserligen broder, men även själsfrände*. Många vänskapsrelationer heteromän emellan är skrivna på ett sätt som skulle garantera att folk trodde att de knullade om en av parterna varit kvinna. å andra andra sidan tycker man ju att mansrollen borde vara så pass givande att den klarar av nära relationer utan att avheterosera… och om detta diskuterar fandom. Alltid, konstant, högljutt och ofta upprört. Sök på metafandom och ha läsmaterial (meta; texter om texter; teori och diskussioner alltså, inte fiction) i åååår.

Andra disclaimers: all slash är inte porr. Jag vet flera arkiv som inte har ratings över PG13; det handlar relationer snarare än sex. K/S/U är inte en kompromiss, det är ett helt eget hörn av Treksslash. “Fortfarande nästan uteslutande av straighta kvinnor” är inte sant; jag har stor erfarenheter av både lesbiska och bikvinnor och fandom, och en och annan bög, och då gräver jag inte runt utan skummar mest på ytan. Och låt bli ficen hon länkar till, ingen av dem är direkt stor konst.

och just det: var kommer illustrationen ifrån?

* nu var jag lite nördig ser jag. Just Fucking Google it.

Boendetriumf

Vi har inte letat lägenhet särskilt mycket; maken ville betala av sitt kreditkort 100% och vi ville inte flytta mitt i december. Men det blir bara jobbigare att bo här (förra veckan: myror) och i lägenheterna i snygga nybygget började ta slut, så i tisdags mailade jag om mer information. I torsdags ringde de och vi bokade visning till fredagen. I morse lämnade vi in intresseanmälan (vi hade ytterligare en tvättstugeöversvämning på fredagskvällen) och klockan fyra ringde de och sa att vi hade den.

YAY!

VI SKA FLYTTA!

Lägenheten är lite mindre än nuvarande, men välplanerad med garderober och bra skåp, stora fönster, trägolv, garage, diskmaskin(!), närmare downtown Ballard, KERAMISK SPIS!, ingen gas alls, femte våningen, balkong, byggnaden har passerkort istället för nyckar, har takrerass bla bla bla… Fantastiskt.

Packpanik nu. Siktar på att vara ute härifrån sista januari.

Om att enkla saker blir svåra (sedan, sedan, sedan)

Typ att betala CSN. Jag har pengarna, men för att föra över dem till mitt Swedbankonto (tack, fsb var tydligen inte tillräcklig störtlöjligt, nehej) krävs det att jag har åttiosju nummer, inklusive separata nummer och adresser till Chase Morgan Bank i NY, som Swedbank handlar igenom.

Sedan tog själva överföringen över en vecka.

Sedan, när jag ska logga in och skicka, har batteriet i dosan taget slut. Jag hatat dosan. Ingenstans på bankens hemsida finns batteriinfo. Panik; pengarna ska vara inne den 28:e. Till slut öppnar jag dosjäveln och kollar (där hittar jag även en trevlig liten varning att om man sätter i batteriet fel kan hela fanskapet explodera. Inte kortslutas; explodera.) Hittar batteri på första försöket, åker hem och lyckas logga in och sätta över pengarna. Puh.

Det kunde varit värre; i augusti hade PG/BG-funktionen av oklar anledning försvunnit, så jag var tvungen att sitte uppe tills klockan blev åtta i Sverige för att kunna ringa telefonbanken och få tillbaka tjänsten.

Tänk vad bra det skulle vara om man bara kunde knappa i sin kortkod på deras hemsida och vips! så hade man betalat. Men det skulle nog vara alldeles för enkelt.

This is my beloved autumn

Jag har lite svårt att ta till mig och njuta av hösten. Dels såklart för att höstfan aldrig kommer igång  -det var typ tjugofem grader i söndags cch jag trodde jag skulle avlida -, dels för att jag har så mkt negativa associationer vid det här laget. Hösten 2005 insåg jag att jag hatade Lund med var fast där i ett helt år. Hösten 2006 satt jag och väntade på visum; min pappa dog, vi sålde huset och mamma flyttade till lägenhet; jag bodde på hennes vardagsrumsgolv från oktober till Lucia (min rygg hämtade sig, det trodde jag aldrig.) Förra hösten fick jag besked att det blivit krångel med min ansökan om uppehållstillstånd. Nojjig som jag är var jag i tre månader övertygad om att jag skulle skickas hem, maken fick kolla posten och ringa mig varje dag klockan halv fyra. Magen hämtade sig, det trodde jag inte heller.

Den här hösten är det finanskris och Sarah Palin och gud vet vad, men jag försöker. Jag har köpt långkofta med polokrage och läderfilofax. Stickad turkos beanie. Böcker av Jeanette Winterson. På måndag ska vi börja sticka igen. Idag regnade det när jag var och köpte kaffe, man kan bli glad för mindre. Det har slutat regna nu, och det är fortfarande äckligt varmt, (det började igen!) men det tar sig. Lite, iallafall.

I vilket jag är ytterst irrationell

Jag orkar inte mera finanskris nu. Orkar inte. Orkar inte. Trots att företaget jag jobbar hos sitter stadigt och mitt jobb inte är i fara. Jag orkar inte.

Vilket är rätt roligt med tanke på att jag blev människa (nyhetsläsare, världsmedveten) mitt under början av nittiotalet, när Krisen var ett faktum mer än en fas. Det kanske är det som spökar?

Jag orkar inte. Jag vill bara hem och lägga mig under sängen och gråta, kanske käka upp en burk gamla värktablett så jag slipper vara med när världen går under.

Vår ekonomi är bättre en någonsin; vi har två helstidsinkomster och åker i princip inte bil längre. Men varje gång jag läser tidningarna är det JÄMMER OCH DÖD OCH ELÄNDE OCH ALLA FÖRETAG KOMMER ATT GÅ UNDER OCH ALLA KOMMER ATT BLI ARBETSLÖSA OCH DET KOMMER ATT BLI SOM I AFRIKA OCH SÅ DÖR VI ALLA YTTERST PLÅGSAMT.

När jag och maken precis blivit ihop hade vi planer på att flytta till Kanade. Jag ville inte bo i Sverige och han ville inte vara i USA när, som han sa “allt imploderar.” Imploderar det nu? Kommer jag får bo i en låda på gatan? Han får inte uppehållstillstånd i Kanade, de ändrade reglerna efter Vietnamkriget, när massvis av unga män som inte ville bli inkallade flyttade över gränsen.

Och trots att vi fortfarande har jobb osv funderar jag på om det kanske vore smartast att flytta tillbaks till Sverige medan vi fortfarande har råd med biljetter och lite sparade pengar. Hur pass långt tid skulle det ta för maken att få uppeållstillstånd? Man vill ju inte tvingas hora för att ha råd med mat.

Handlingsparanoia

Varje gång jag handlar mat blir jag milt schizofren. Jag får för mig att hemliga tevekameror dokumenterar mig och alla andra handlade för att sedan skapa ett program typ Du är vad du äter, där folk kan förfasa sig över vilka äckligheter andra människor betalar pengar för. Till viss del har det positiva effekter; jag undviker gärna godis och kakor, samma sak gäller mejeriprodukter, och jag övertalar helst maken att göra samma sak (han har begåvats med ett jobb där han bränner kalorier som fan, så han kan äta glass varje dag utan att det syns – fruktansvärt orättvist.) Det känns mindre obehagigt så – och jag kan unna mig att se ner på de av mina medshoppare som handlar påsvis av chips, flaskvis av coca cola, majonäs, vitt ris eller vadduvill.

Och så finns det dagar som igår. Vi delade upp handligen i två delar, eftersom vi hittat ett PCC bara en kvart bort, där jag kan handla till samma pris som på min vanliga Safeway fast lokalt, ekologiskt och oftast rättvisemärkt. Bäst av allt: de har i princip alla gryn (och då menar jag alla) i lösvikt. Alltså: grönsaker, gryn, och en del annat där. Sedan Safeway för det som är billigare där… vilket var mjölk, sour cream, glass, en storpack clementiner, ost och bröd (se makens energiförbränning ovan.) Jag tror alldrig jag har känt mig så olustig i en kö i hela mitt liv. Egentligen vill jag ställa mig upp och skrika att jag bara kompletterade min handling; jag hade redan köpt den riktiga maten. Lät dock bli.

Så om ni någonsin ser ett program med en dold shoppingkamera, och jag är med och handlar mest onyttiga fettgrejer  — not guilty, your honor.