Inlägg i kategorin Nojor och panik

Jinxed

Skulle inte sagt det där, va?

 

Håll tummarna för mig, är ni snälla.

Jag vill vara medvetslös nu, tack.

Jaha

Jaha.

Jag börjar jobba imorgon. Bara sådär. Bussa ner till Tacoma, hur kul är det? (Bok, bok, jag måste ha en bok.)

Livet.

Paniiiiiiik.

Mera ugh

Ugh. Jag betalade just 25 dollar för att ett brev till Skattemyndigheten i Jönköping skulle komma fram två till tre dagar tidigare. Saken är nämligen den att dumma dumma jag har skjutit upp att anmäla vigsel till svenska staten. Sen januari. Nu vill amerikanerna ha ytterligare ett personbevis från mig, och skulle det stå fel civilstånd…

Fråga: varför tar det, enligt damen på folkbokföringens telefon, (jo, jag satt uppe halva natten och ringde skatteverket) fjorton dagar att registrera en vigsel som skett utomlands? Från typ Japan förstår jag, men ska det ta två veckor att fatta ett vigselbevis på engelska? Paniiik!

Skit etc. Nu ska jag städa, ty det är fredag.

3: Turister och cred. Och Space Needle

En annan sak jag är ibland (det är svårt att avgöra om det är ett personlighetsdrag eller bara svenskhet) är otroligt pretto. Det låter kanske konstigt när det kommer från någon som erkännerligen tycker om The Ark och döpt din blogg efter en rad i en Winnerbäck-låt, så vi kan ju vara överens om att det inte är i musiken det ligger. Inte i film heller, jag gillar inte bra filmer alls. Jag gillar kassa filmer, men vi får återkomma till det.

Jag står inte ut med tanken på att vara turist. Själva iden är så fruktansvärd, att placera mig – mig! –  i samma grupp som tjocka tyskar och kameragalna japaner. Jag ryyyser. Vilket naturligtvis innebär att jag missar en massa grejer eftersom jag konsekvent håller blicken rakt framåt för inte verka intresserad eller imponerad. Självfallet gick jag vilse i Stockholm sist jag var där för att besöka Amerikanska ambassaden, och naturligtvis kan jag inte kolla på en karta när folk ser mig, alternativt fråga om vägen. För att inte tala om att hala upp en kamera! I Jönköping hade jag aldrig samma problem, eftersom jag hittar så väl som mitt (ytterst begränsade) lokalsinne tillåter – att turista i sin hemstad är mer okej.

Men inte här. Inte än. Jag hittar inte bra nog att inte bli tagen för turist (en kompis som bott här i över ett år blev turisttrakasserad av en galen tant på ett kafé. Det kan iochförsig ha att göra med att hon satt på Seattle’s Best, dit ingen vettig seattleite går, eftersom de har jävligt äckligt skitkaffe) och jag skulle gärna ta fina kort, men min cred! Min cred!

Men. Igår var makens mor och artonåriga syster här, då nämda syster är och tittar på olika college. De ville se Space Needle. Space Needle är, för er som inte orkar klicka, ett typ tvåhundra meter högt ufoliknande torn som alla turister av någon anleding åker upp i. Nå, svärmor ville upp, och när hon hörde att varken jag eller maken varit uppe, trots fyra år i området, skulle vi prompt upp, vi med. Hon betalade som tur var, och sen sprang de omkring och tog kort medan jag och maken frös, så vi gick in och försökte få tag på vettigt kaffe. I hissen upp frågade den lätt speedade guiden om det var första gången jag var där, men hon fick bara ett lätt ansträngt leende till svar.

Men alltså. Okej utsikt. Dyrt kaffe. Kallt. Stort, runt torn. Japanska turister. Varför?

Jaja. Nu kan jag åtminstone säga att jag varit där om någon frågar.

Hatkaka igen

Ååååh nu är jag sur. Hatkaka till alla!

Jag  vet att jag inte borde dissa folk jag känner här, men de kan ju inte läsa det! Dessutom tror jag maken tröttnade på mitt gnäll någon gång igår.

Situation:

Jag står inte ut med flaky människor. Jag står inte ut med folk som blandar svenska och engelska heller, men just nu kommer jag inte på nåt bra ord på svenska, så ni får fan stå ut. Typ folk som sa ’vi ska åka och shoppa’ i fredags och ställde in samtidigt som hon skulle komma och hämta mig (rimligtvis borde hon vetat åtminstone en halvtimme tidigare, då detta är tiden det tar att ta sig från hennes hem till mitt) vilket ledde till att jag kastat i mig mat och panikduschat helt i fucking onödan. Sen ändrade tiden till början av förra veckan, sen till “torsdag eller fredag”. Men mest hatar jag folk som inte svarar i sina mobiler, och sen inte svarar på meddelanden, då kan man slänga mobiljäveln i närmsta dike iställer för att lura folk att de kan få tag på en

I min värld gör man så här: man diskar på kvällen, man städar ordentligt en gång i veckan, helst på fredagar, man kommer i tid, helst c:a 30 sekunder efter utsatt tid (satellitklocka i mobilen, inte så jävla svårt), man ställer in dagen innan eller åtminstone minst två timmar innan, bestämmer tider flera dagar innan så den andra personen har tid att planera sitt liv och inte behöver sitta och undra om hon borde städa en torsdag VILKET JAG INTE KOMMER ATT GÖRA EFTERSOM JAG HATAR ATT STÄDA och maken jobbar typ tio timmar och ååååååååååååååh hatkaka. Jävla idioooot.

Ringfobi

Jag har telefobi. Och nej, det betyder inte att jag är rädd för saker som är långt borta, det är ett i mitt tycke smart sätt att förklara att jag är rädd för att ringa folk. Paniskt. Det är så mycket som kan gå fel – jag kan slå fel nummer, inte höra vad de svarar, råka säga mitt namn fel, sluddra på något annat sätt, bli tillsagt att vänta och sedan bli glömd, vadsomhelt. Det går inte att ringa. Jag får kräkkänningar och börjar gråta. Någon gång har det funkat, när paniken över att inte veta överröstar ringpaniken, men annars är det tvärstopp.

Konstigt nog är det bara privat som jag har den här fobin – de gånger jag ringt (eller svarat i telefon) i jobbet har det bara varit lite nervöst. Jag har t.o.m. arbetat som telefonförsäljare i några veckor utan att panikavlida, även om jag var lättad när det var över (kan i och för sig ha något att göra med idiotisk arbetsplats och bli pratskriken på1. )
Då är det på något sätt Arbetsplatsen som ringer, och det värsta som kan hända är att någon tycker Arbetsplatsen är lite dålig i telefon2. Jag står inte ut med att folk tycker att jag är dum.

Nå. För ett antal veckor sedan skickade jag en jobbansökan till ett ställe jag verkligen, verkligen vill jobba på. Flera gamla kollegor och en chef från min arbetsplats under studenttiden jobbar där, så jag har en väldigt reell chans. Säger alla. Nu var det dags att ringa och följa upp.

Ni anar vartåt det lutar?  I fredags lät telefonplanerna helt realistiska, och sen förträngde jag dem hela helgen. Framåt tio-tiden (jag skulle ringa vid elva, hade jag planerar) började jag kallsvettas. Vid tio över elva ringer jag maken: jag kan inte, det går inte. Maken säger att jag borde ringa iallafall. Hmpf. Mailar exkollegan: Det går inte, jag kan inte, kan jag inte maila? Han svarar: Faktiskt är X inte inne idag, så du är nog tvungen att maila iallafall.

Jaha. Snopet. All panik i onödan.


1 – Snälla ni som får telemarketingsamtal, det räcker att säga nej och lägga på, det finns inget krav på att spränga trumhinnan på person i andra ändan.
2 Jag inser naturligtvis att det inte heller är bra, men det framkallar inte kräkkänningar.