Inlägg i kategorin Nörderier

DC, Cap, och jag

En intressant grej med att “bo utomlands” (ett konstigt, konstigt begrepp som jag får bena ut någon annan gång; jag bor ju hemma) är de trehundra brinnande ringarna man måste hoppa igenom för att göra något så vardagligt som att förnya sitt pass. Sedan de biometriska passen infördes måste de förnyas antingen i Sverige eller på ambassaden i DC (innan det kunde man förnya på konsulaten) = sju timmars flygresa tvärs över den nordamerikanska kontinenten för mig, men det kan inte undvikas – när passet har gått ut är det ÄNDÅ svårare att förnya. Hepp. Så jag skulle förnya i maj, eftersom mitt pass går ut i juni. Trodde jag. Men när jag skulle boka tid (i början av april) för maj var alla tider slut. Alla. tider. slut. Tills i juli. När mitt pass gått ut.

Cue panic.

Lyckligtvis fick de ett återbud nästa morgon,  lyckligtvis har jag en förstående chef (som inte heller är amerikansk medborgare) som lät mig ta tre dagar ledigt med extremt kort varsel, lyckligtvis har jag en vän som bor i DC som inte jobbar just nu, som jag fick bo hos, och lyckligtvis skulle det bli fint väder. Så tisdagen efter satt jag på ett flyg till DC.

Det var inte fint väder.

Det hade varit uppemot trettio grader veckan innan, men första kvällen, när jag och Debbie tog oss till en liten vegansk restaurang i en annan del av staden än där hon bodde (överhuvudtaget åt jag sjukt mycket god mat i DC), snöade det. Snöade. Och vi frågade oss hur vi skulle sysselsätta oss i tre dagar, eftersom mitt möte på ambassaden var beräknat på 15 minuter. Turisting, såklart, Debbie har bott i DC hela sitt liv och skulle således fungera utmärkt som guide. Men. Alltså. Jag har ganska låg koll på USAs politik och historia bortom det mest primära, så jävla roligt skulle det kanske inte bli. Förren vi började prata om film istället. Den andra Captain America-filmen, The Winter Soldier, kom ut den fjärde april, och vid det här laget hade jag sett den… tre gången (allvarligt. Bästa marvelfilmen. ) Den utspelar sig, och hade till viss del spelats in, i och runt DC. Alternativ-sightseeing! Aww, yiss. Resten av inlägget innehåller spoilers, om ni nu är såna fåntrattar att ni bryr er om sånt.

cap1
Ovan ser ni korsningen i Dupont Circle som skulle föreställa Steves lägenhet. I själva verket är “gränden” han svänger in i (den ni ser med ett övergångsställe) en återvändsgata. Åt andra hållet. Och fönstret där lägenheten rent logiskt borde vara tillhör en indisk restaurang.

 

cap2
Lincoln Memorial. Screw US historical significance, det har på ett hörn här som Natasha hämtade Steve med asfräsig bil.

cap3
Washington Monument + reflecting pool. Vid det här hörnet varvade Steve Sam för tredje gången. Ni ser. Jag har helt korrekta prioriteringar.

cap4
Bakom mig står svenska ambassaden. Framför mig ligger Potomacfloden och Theodore Roosevelt Island. Ön finns inte med i filmen, den har cg:ats bort och ersatts med SHIELDs högkvarter The Triskelion. M.a.o var det ungefär här som alla hamnade i plurret. Hepp.

cap5
Rakt…. norrut? Ligger stället där Bucky rimligtvis borde dragit Steve i land. Naturligtvis inte filmat där, men rätt geografisk plats iallafall.

Hade jag roligt på min minisemester? Jag hade roligt på min minisemester. Vi gick på museum efteråt (men INTE Air & Space), träffade andra vänner, och åt mer god mat.

Hepp.

(mitt pass är nu förnyat, så jag klarar mig i fyra år.)

Designproblem med litteraturmagazinet

För ett tag sedan flyttade Enligt O över till Litteraturmagazinet. Jag tänkte följa efter och fortsätta läsa henne där, men det . gick. fan. inte. Ju mer jag försökte ju mer irriterad blev jag, och igår jag satt i min indignation och listade upp alla designfel (både varegäller grafisk design och informationdesign). Sen fixade de två! Yay. Men större delen av listan kvarstår, och eftersom jag chockar mig själv varje gång jag inser att jag faktiskt kan webbdesign (-steori iallafall) blir det i en liten minilektion.

1) Namnigenkänning

Problem: Googlar jag på vad jag tror sajten heter kommer jag inte fram. Varför? Well, ordet magasin stavas så på svenska. Med s. Inte z. Inget fel med det, men att först heta ett felstavat ord och sen inte poängtera det på något sätt är inte jättesmart.

Lösning: Jag tänker mig ett stort z i logot, ett z in ikonen… eller ett logo öht som inte bara är sajtnamnet.

2) Tidningslayouten passar inte en sajt som inte är en nyhetstidningssajt

Litteraturmagazinets design och layout vill uppenbarligen se ut som en tidningssajt. Med relativt smala kolumner med svart text på vit botten, tredubbla menyrader, bylines på bloggar och sparsam typografi är det uppenbart att man försökt efterlikna en tidningsajt. Problemet? Innehållet passar inte. Tidningssajtslayouter ser ut som de gör för att de är baserade på papperstidningar begränsande format, och för att de måste innehålla örtitusen konstant uppdaterade nyhetsartiklar. Det finns ingen anledning att bergränsa en tidskrifssajt, och eftersom innehållet inte cirkulerar varje dygn drabbas alla sidor av innehållsöverskott och tröttar ut användaren.

Lösning: Det finns ingen lätt lösning, men i nästa omdesign, leta efter tidskriftssajter ni gillar, hyr in en bra AI (information architecture) designer och använd tidningslayout som en designmetafor istället för en mall (alltså: ha små grejer som får en att tänka på tidningar istället för att försöka se ut som en tidning.) Och in med ännu mera whitespace!

3) Hemsidan lider av MYCKET svår information bloat

hemsidanJag orkade först inte räkna hur många innehållsområden (artiklar, bildlänkar och faktarutor), men när jag försökte hamnar jag över femtio. Femtio. Sidan för alltså inte bara över fold (fold är termen för gränsen nedåt efter den första hela skärmen, alltså allt man inte måste scrolla för att se) utan är c:a tjugo skärmar lång. Tjugo. Det är inte rimligt på ett enda ställe. Man får ingen överblick alls. Mycket är gammalt. Inte ens dn.se har en hemsida så lång, och de uppdaterar varje kvart minst. Det gäller förresten varje sida; ta bort allt irrelevant tjafs. Det bara stökar till, alla sidorna är alldeles för långa, det gör dem dessutom tungladdade. Rensa både i innehållet och layoutmallarna.

Lösning: ta bort, ta bort, ta bort! 70% veck! Behåll de femton, max! viktigaste. Färre än fem skulle se för lite ut. Mer än femton med nuvarande layouten och användaren tappar bort sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4) Layouten är statisk och anpassad för en lite för stor skärm.

width

Jag sitter på en 13-tum macbook pro med skärmupplösningen 1280×800 px – knappast jättestor, men inte pytteliten heller, och ganska vanlig – och 100 pixlar hamnar utanför min skärm. En 1024 px ipad kan inte vara jättekul?

Lösning: responsiv layout! Yay! Det bästa som hänt webbdesign sedan den uppfanns, cirka. Det innebär att man kan ha exakt samma innehåll (alltså inte separata sajter) och olika layout beroende på skärmstorlek. En femkolumnare på en stor skärm, tre kolumner på en ipad och en ensam kolumn på mobil. Som magi. Användarvänlig magi. Smashing Magazine är ett ypperligt exempel.

5) Otydlig informationshierarki

information Och vad betyder det? Att det är otydligt vilket innehåll som är viktigare än annat innehåll. Se t.ex. hemsidan igen. Om vi suddar vad som faktiskt står, kan vi ens se vad som är viktigt? Ibland. Bra bruk av rubriker och bilder i artiklar, applåd på det! Men sedan tar det stopp, mest för att det är för mycket innehåll. Igen. Men också för att reklamen och serien är det mest utstående materialet på sidan. Serien kan bli en thumbnail, men reklamen kan man såklart inte göra något åt. Istället borde det finnas en tydligen färgpalett att använda för att indikera vikt och featureområden. Som det är nu är finns det ett gäng röriga gråa, rosa, röda och gröna områden där färgen verkar betyda… inget?

Lösning: Tre huvudfärger och fem kontrastfärger som alla är komplimentära, featureområden som faktiskt används, thumnails där det behövs istället för hela serier på hemsidan. Mindre innehåll. På hemsidan ska det finnas översikt. Skilj på nytt och äldre innehåll. Skilj på bloggar och nyheter och intervjuer. Plocka bort gammalt. Städa städa städa!

 

Filmer 2012

Jag tror jag sett fler biofilmer, eller iallafall varit på bio, mer 2012 än jag har något år. Delvis beror det på att jag bor nära en bio, men det har jag gjort i fem år nu. Mest antar jag att det beror på att filmer jag ville se faktiskt fanns? Jag visste iofs redan innan året började att det skulle bli ett bra filmår, men riktigt hur bra hade jag inte räknat med.  Med det ska naturligtvis tas med i räkningen att jag inte nödvändigtvis gillar bra filmer. Jag gillar snygga filmer, eventuellt med explosioner i. Fåsenu. Filmerna jag sett, i ordningen jag sett dem:

1) John Carter
Filmatisering av Edgar Rice Burroughs A Princess of Mars fick urdålig kritik och urdåligt tittaromdöme, men fan, dålig var den inte. Skulle jag se om den? Nä. Men jag satt inte heller och ville ut ur biografen. Helt okej sätt att spendera två timmar, okej med adrenalin, och naturligtvis inte i närheten av boken rättvisa.

2) The Hunger Games
Bra såklart, missade mycket av bokens nyanser, men var å andra sidan otroligt snygg. Fortfarande sur på rollbesättningen, även om Jennifer Lawrence var mycket bra som Katniss. Har inte sett om den sedan dess, vet inte om jag vill pga obehaglig. Kanske innan Catching Fire kommer iallafall?

3-5) The Avengers
Sedd själv, med hanjaglevermed, med KJ. Separat. Älsk. Joss kan hantera ensembler så väl, alla är bra, det blir lite tråkigt i längre actionscener men det finns liksom ingenting jag fangirlat mer i år. Alls. Älsk.

6-8) Snow White and the Huntsman
Sett många gånger mest för att jag hade tråkigt, men endå: tjej i huvudrollen, hästar, snygg, så snygg scenografi. Dåliga repliker, ja, men helt ok skådespeleri (Theron och Hemsworth är imponerande och roliga, och alla som hatar på Stewart hade varit tystare om hon varit blond, bystig och leende istället för s.k. “surande”. Hon är inte oscarsmaterial, nej, men hatet säger med om hur kvinnor har lov att bete sig än om henne.)  Emma Gray Munthe fattade också.

9-10) The Dark Knight Rises
Eh. Jag förväntade mig, liksom de flesta andra mer, önskade mig ett mästerverk enligt prestige-logik . Och såg twisten tidigt. Men såg på imax den andra gången: mycket bättre.

11. The Bourne Legacy
Sett ensam med en vän en måndasgeftermiddag i en småstad i en sydstat… knappast toppen, men vi bestämde oss för att se den som en origin story åt Hawkeye och då funkar den, trots att det är en Bournefilm helt utan Bourne. Men mest vill jag fortfarande veta hur länge Cross satt i tjejens köksskåp.

12. The Hobbit: An Unexpected Journey
Fungerar konstigt pga konstigt: tramsig, för boken är tramsig, men med alldeles för mycket LOTR-esque pampighet inklämt där det går eller inte går. Och Martin Freeman spelar precis samma person han ALLTID spelar: en lagom smart men inte imponerande typ som pga omständigheter utanför sin egen kontroll hamnar i konstiga situationer och därmed ser konstant konfunderad/frusterad ut. Jag är ganska trött på hans popularitet.

13-14) Les Misérables
Den enda av filmerna på listan som sågs i Seattle men inte på vår hemmabiograf då jag fick frispel på delas skitdåliga kundservice på juldagen och övertalade hanjaglevermed att komma med mig upp till Alderwood och se den där. Och han gillade den! Själv hade jag lite svårt med Crowes (brist på) röstförmåga, men annars tycker jag den lyckades bra. Melodramen! Melodramen! (Enjolras!)

Tretton! det är mellan tio och tolv gånger mer än vanligt, mina vänner.

Dierdre

macbook pro 13 tum

Jag har alltså, efter ca hundra år (eller fyra) skaffat ny dator. Det är bra. Det tog ett tag att ha råd; ejenklen skulle det blivit tidigare, men minsta katten behövde dyr tandläkarbehandling, så jag fick vänta. Egentligen har jag svårt för apple, skulle aldrig skaffa iphone eller padda, spyr på applefanboys av typen de jag jobbade med innan, osv. Men. Men. Jag har inte haft en bärbar dator med lika bra hållbarhet som min förra. Visst, efter fyra år var den slö och hade så sakteligen börjat avlida, men den gick. Varenda bärbara dator jag haft innan den har dött värmedöden efter mindre än två år.

Så nu kanske jag kommer blogga mer, hoppas jag. När jag kan ha mer än tre flikar uppe samtidigt, och köra spotify OCH ha ett kodredigeringsprogram OCH photoshop öppet. SAMTIDIGT. Utan att hela rasket stannar. Det tar tid att vänja sig, jag märker att jag stänger ner grejer automatiskt, men det blir nog folk av mig igen.

Dierdre heter hon som sagt. Vi har döpt våra datorer efter Roger Zelaznys Amber-karaktärer i ett helt decennium nu. Lucas gigantiska speldator heter Gerard, min förra laptop hette Fiona, den innan det Random. Lucas förra hette Corwin, jag har haft en som hette Florimel och en ipod som heter Vinta Bayle. *nördar*.

(jag har två texter på gång, ett om kändigtillgång och den måttfulla medelklassfemininiteten och ett om hur provocerande kvinnor som bestämmer över sin egen fruktbarhet är. Kika in och kolla efter dem vettja.)

Höstbokspepp

Jag har kört på någon slags utilitarietsprincip under sommaren. Eller, tja, jag körde reread-June och läste om en massa bra, men det kommer man inte jättelångt med, så jag har läst jobbböcker. Böcker om design, användarvänlighet, psykologi och beteendevetskap och fan och hans moster och ja, det är sjukt intressant och bra på alla vis. Men det har blivit lite gammalt nu. Jag känner mig, för första gången på länge, sugen på skönlitteratur. I lagom mängd, naturligtvis. För roligt ska vi inte ha det.

Förra helgen hade jag semester. Jag var och hälsade på mycket saknade vänner i Arkansas och när vi inte pratade halva natten, tittade på superhjältefilmer, bakade, eller bildgooglade vackra engelsmän i tweedkavajer, var vi i bokhandlar. Jag hittade äntligen en kopia av Umberto Ecos Foucaults pendel som går att läsa (alla tidigare försök har dödats av att bokjäveln vanligtvis väger två kilo) och har beställt hem en kultromman från sextiotalet. Mycket nöjd. Jag ser fram emot att läsa båda.

hostbocker

Jeanette Wintersons nya roman, som redan finns i Sverige p.g.a. Storbritannien ligger närmre, kommer den tjugofemte september här. Winterson var i Seattle när hennes självbiografiska kom ut, jag fick reda på detta TVÅ TIMMAR EFTER att det inträffat. Jag var bitter. Jag är fortfarande bitter. Men ska läsa The Daylight Gate och förhoppningsvis bli glad igen. Men alltså fan.

Nu hyser jag inga som helst illusioner om hur denna så kallade läshöst ska se ut. Jag var att jag inte kommer att sitta med filt och en kopp te, eftersom jag inte gillar te och eftersom filtar är kattmagneter och katter gillar te och ja, jag har aldrig tid. Men jag vet att med mörker kommer lite lägre krav på att ta mig utomhus, så ett gäng böcker borde jag väl klara. Kanske. Annars får jag väl se fram emot det berg av svenska böcker jag tänker plocka hem i jul.

(fanfanfan jag tror jag tappat bort Alien Phenomenology)

Fredag eller cosplayers som inte är som andra människor

Saker som hänt på twitter:

För ett par veckor sedan beklagar sig Elin Grelsson över att inte gilla “overkliga” böcker nu när fantasy är sååååå trendigt (eh. en teveserie) och tillochmed har egna fester (här åsyftas Johanna Koljonens fantastiska  Nalen-fest-inititiv, som en gång, en gång, hade Game of Thrones-tema.)

Alltså förlåt men jag orkar inte med människor som inte kan med “overkliga”, aka övernaturliga eller scifiliknande, inslag. Hur jävla dålig förmåga till willful suspension of disbelief har man då, kan man inte kolla på teve eller film för man vet ju att det där är ingen riktig polis, det är Brad Pitt, det där är ingen riktig seriemördare, det är Kevin Bacon. Va, va?

Sen i lördags twittar någon Hanna Jedvik att vuxna som sysslar med Halloween är underliga, och när Hanna Friden svarar lite halvirriterat att det är väl roligt om man gillar att klä ut sig får hon svaret “Som sagt…” med en blinkade jävla smilie på slutet.

Men det är egentligen inte så konstigt. Lajvare och cosplayers (lajvare spelar rollspel i dräkter, cosplayers kan nöja sig med att tillverka och ha dem på sig) anses fortfarande vara the weirdest of weird, även i en värld där vi tror vi beundrar nördar, där en fantasyroman blir en hitserie och miljontals människor sörjer en död utvecklare. Jag vet inte om det är värre i Sverige pga den svenska besattheten vid autenticitet eller bara pga bristande mångfald man FAN vad det blir tröttsamt. Det är åkej att säga att “din hobby är mindre värd och den borde bara barn ägna sig åt” om man är cosplayer, men inte om man spelar fucking fotboll. Folk i Star Trek-uniformer på cons anser fotfarande vara höjden av losernörd, och när det hölls nordiskt fantasy- och scificon för ett par månader sedan klädde de flesta inte ens ut sig. Vad är det för jävla roligt att gå på con om man inte klär ut sig eller kan kolla på folks dräkter?

Fin text om cosplaying och psykologi.

Om ett par månader är det ECCC. Jag ska gå som Idris:

Idris

De fyra roligaste filmerna

Fäör några år sedan satt jag och Hanjaglevermed i bilen på väg hem från Montana. Jag antar att det varit jul – vi reser inte dit så ofta – och VH1 hade visat ett sådan där träligt nedräkningsprogram, The 50 Funniest Movies. Jag var gravt besviken – listan saknade nästan helt roliga filmer, och toppades av den nästan brutalt asjobbigtråliga National Lampoons Animal House. Så vi skrev en egen, kortare, lista. Så här ser den ut:

4: Dogma


Kevin Smiths film om två fallna änglar, och Linda Florentino som en avlägsen släkting till Jesus, Alan Rickman som Guds Röst, George Carlin som en golfande kardinal? Jag är egenligen inte störtförtjust i Smith, men att driva med katolska kyrkan är alltid kul.
Citat: “Mass genocide is the most exhausting activity one can engage in, outside of soccer.”

3: The Princess Bride

Egentligen inte en komedi utan en saga med tillräckligt många absurditeter för att en vuxen tittare ska vrida sig av skratt.

2. Shaun of the Dead

Zombiekomedi! Jag var mycket, mycket anti att se den överhuduvtaget; Hanjaglevermed har sett i princip alla zombiefilmer som finns, är mkt kunnig i ämnet och hade redan sett den en gång. Jag ville INTE. Sen dog jag av lycka, och förstår inte riktigt hur jag kunde negga en film som har Simon Pegg och Dylan Moran och Jessica Hynes (och typ alla andra fantastiska brittiska komediskådespelare förutom Tamsin Greig och det är synd) i sig. Aja.

1. Monty Python and the Holy Grail

Ja, vad säger man. Alla nördar älskar den här filmen. Den har ingen egentlig handling. Den blev musikal. Jag har citera HELA. Största älsket, och största älsket till min vän A som tvingade mig att kolla på den när jag var sexton.

Bara boksaker

Jag har inte läst särskilt mycket på senaste tiden. I våras flyttade mitt jobb upp till Seattle, då sparade jag in c:a tre timmar om dagen som ägnats åt pendlingsläsande. Sen skaffade jag smartphone. Sen blev jag av med jobbet. På mitt nya har jag ännu mindre pendligsavstånd (en kvarts buss på morgonen, runt halvtimmen på eftermiddagen) vilket är svinstrevlig, särskilt jämfört med två timmar i vardera riktningen. Men. Betydligt mindre läsande blire. Sen lyckades jag på något sätt vara mitt i c:a artonhundra, eller fem, böcker samtiding, såhär:

bild på böcker på golvet

Det syns inte på bilden, men jag håller på med att läsa om The Trouble With Normal också. Samtidigt. Jag läser ALDRIG böcker samtidigt numera, inte efter college. Men. Men mest av allt finns det alldeles för många VILL HA NU-böcker, alla på svenska, därmed utkomna endast i Sverige, därmed skitsvåra att få tag på (bara ett fåtal bokhandlar skickar, och Amerikanska tullen har en tendens att sitta på paket i månader.)
Vill just nu läsa:

  • Peppes Livet och barnet, som inte kommit ut än
  • Liv Strömquists nya, Ja till Liv som kommer ut närsomhelst
  • John Aivide Lindqusts Lilla stjärna, som inte fanns i pocket sist i var i Sverige
  • Lisa Bjärbos Det är så logiskt, alla fattar utom du, se punkten ovan
  • Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö
  • Elin Grelssons Du hasar av trygghet som inte heller riktigt har kommit ut tror jag
  • JAHMEN HERREGUD JAG GLÖMDE. MEST vill jag ha Fara vill av Elin Ruuth.

Ja, ni ser ju. Sen jag började inlägget har jag läst ut Firefly-boken och glömt The Trouble With normal på jobbet. Nu ska jag skita i det och sy ett lapptäckeskuddfodral istället.

Nämen om vi skulle blir lite förbannade

Saker som gör mig vansinning, del 872: veteskapsdissare.

Eller, det handlar inte ens om det, det handlar om grundlösa hippieantagande människor som slentriannixar allt, vare sig det handlar om s.k. kommersialism eller läkarvetenskap. T.ex.:

– När underbaraclara slutade färga håret när hon blev med barn. Trots att det inte finns några belagda kopplingar mellan hårfärg (använd på rätt sätt då, jag antar att det skulle vara skadligt att t.ex. äta den) och, well, några som helst effekter på foster. För ni vet de farliga kemmmekaaaarlieeerna.

– På samma tema: no-pooarna. Alltså, att inte använda shampo funkar för en del människor. Men jepparna nöjer sig inte. De ska prångt ge sig på att frälsa världen. Newsflash: det funkar inte för alla. Vi har olika biologi, och en del människors hår och kropp luktar illa och blir smutsig utan tvål (hur mycket kroppen än “vänjer sig”; Mary Roachs Packing for Mars har ett intressant kapitel om hygien.)
Två bloggare som skriver skitbra om sk. naturliga metoder och kemikalier: Finslipad (som iofs verkar ha lite lustiga åsikter om självförtroende vs. skönhetsvård) och Fifty Scents.

– Lite annat tema: en text jag läste för hundra år sedan av Stefan Sundström om när hans partner skulle föda deras första barn och det verkade som hennes bäcken var för smalt. Läkarna ville röntga och kanske kejsarsnitta om det behövdes. Men nej, de hade hört att det här med röntgen vart inge bra (full disclosure: röntgen av foster är inget bra alls, det är förknippat med mycktet högre cancerrisk än motsvarande på vuxna, det är bla därför man ultraljudar, men det handlade alltså om EN röntgenbild på färdigbakad bäbis) och allt gick bra. Av det drog han slutsatsen att man ska inte pilla så mycket på naturliga processer.
…Sen kom spökena av de miljontals kvinnor och barn som skulle klarar livhanken med adekvat läkarvård och spöade honom gul och blå. VAD I HELVETE. GUBBJÄVEL. Jag hatar anekdotiska bevis.

– Antivaxxers i allmänhet. Älskar att man på min nya arbetsplats kräver årligt influensavaccinering och bevis på MPR-vaccinering och vattkoppsskydd (en del av en sjukhusorganisation.)

– Folk (en bekant till oss) som tycker att man ska vara snällare i debatten med de hjärnlösa, livsfarliga idioterna i den amerikanska religiösa högern. “För annars lyssnar de inte.” Eh, de kommer aldrig lyssna, men jag vill att andra människor fattar hur farliga och verklighetsfrånvända de här människorna är.

Den jobbiga sortens pappersbokfetishism

Jag är bokfetishist. Det erkännes gärna. Jag tycker om inte bara själva texten, utan böckerna som objekt. Detta är förstås en av anledningarna till att jag inte har en läsplatta, och till att jag blir sjukt irro när författare släpper texter som eböcker enbart (jamen skit i om jag vill läsa dig då, rövhuvud.)

Men. Men.

Så finns det människor som Bo Westmar. Företrädesvis old people, som  fetisherar bokobjektet lång mer än jag klarar av. Som gnälltjatande babblar om hur böcker luktar, hur det låter när man bläddrar, hur bokens tyngd känns i handen…  Det är klart att ingen eboksföreträdare tar en på allvar när man inte har någon vettigt att komma med.

Hanjaglevermed pluggade Publishing and Printing, jag vet inte riktigt vad det heter på svenska. Han kan hantera en gammaldags tryckpress och vika papper på rätt sätt för att skära till en bok. Det är trevligt, ett hantverk, och det har lärt mig att uppskatta saker som papperskvalitet och de små avtrycken typerna gör i bladet – de vet jag inte inte heller var de heter på svenska. Trevligt. Men inte med några direkta konsekvenser för mitt läsande annat än valet av utgåvor (och därmed dyrare böcker.)

Vad som är av vikt: typografi. I varenda pappersbok som ges ut, iallafall de första utgåvorna, ges någorlunda eftertanke åt typografi – och det handlar inte bara om vilket typsnitt som används. Det handlar om textstorlek, radavstånd, marginaler, val av sidnumrering och fotnoter och sidhuvuden och… ett helt gäng grejer. Som inte har något “bäst” eller “sämst” utan anpassas efter texten i fråga – dess komposition, genre, syfte, ämne osv. Kants Kritik av det rena förnuftet typsätta inte likadant som en chicklitroman (ang. dålig typsättning vet alla som pluggar något teoretisk och haft billiga textböcker med komplexa texter vad jag pratar om. Det försvårar läsandet avsevärt.) och en novellsamling om Ukraina inte likadant som bibeln. Och någonstans där landar läsplattor som the great equalizer. Som rätar ut marginaler och håller samma typsnitt “för största läsbarhet”1. Om som dessutom ibland låter folk plottra med typografin som de vill, och därmed omyndigförklarar typografer, typsnittsdesigner och grafiker som yrkesgrupper. Det är djupt sorgligt att Robert Bringhursts ikoniska The Elements of Typographic Style, den kanske mest omsorgsfullt designade boken på den här sidan 1900, kan slätstykas på det sättet.

Sen tycker jag rent personligen att böcker är bruksföremål2. Jag köper inte billiga pocketar eftersom a) jag inte har plats för böcker jag inte redan gillar jättemycket och därmed b) förväntar mig att de ska hålla hela mitt liv och överleva omild behandling. Jag viker mina böcker åt alla håll och kanter, jag spiller smulor och vatten i dem, jag knölar ner dem i väskor, tappar dem på bussgolv och slänger dem i väggen om jag blir arg 3 och det ska de hålla för. Jag skriver i marginalen och stryker under och grälar och jag hatar folk som tjatar om bokmärken (de ramlar ju bara ur) och hundörar hundörar hundörar. Alltid. (Jag får ofta höra att “amen pappersböcker förstörs också av vatten” och ja, det gör de. En bok i taget. En bekant till mig hade en läckade vattenflaska i väskan och förlorade sin Nook och alla böcker på den. För att en annan bekant skulle förlora lika många pappersböcker förra året krävdes en helt översvämmad lägenhet pga trasig vattenledning. Just saying.)


1 – ja, jag veet att man kan behålla en stor del av de riktiga inställningarna i de flesta läsare. Men de uppmuntrar knappast till det.
2 – Här skrev jag “brukstelefon” först. Varför skrev jag det och vad är det för något?
3 – Reckas EJ med amerikanska väggar då de är skit och går sönder för ingenting. MVH erfaren.