Inlägg i kategorin Nörderier

Fanpire är ett sugigt ord eller: sluta sno mina vampyrer (varning: svengelska ahead)

Jag blir, som ni kanske märkt, väldig provocerad av Twilightböckerna. Vadan detta? Det handlar naturligtvis om en hel hög med grejer; att som feminist se en kvinnlig huvudkaraktär som helt saknar personlighet och som med författarens goda minne går upp helt upp i sin pojkvän och förlorar sin mänsklighet på kuppen; en chockande jobbig gruppmentalitet bland fansen*; sandlådenivån på debatten**. Men det handlar samtidigt om något mer: de själ mitt särintresse, de själ mina vampyrer, de gör mina vampyrer mainstream. Plötsligt förstår jag hur alla hardcore-Ringers kände sig när Peter Jacksons filmer kom; de gick och lade på kvällarna med ett någorlunda hemligt specialintresse, och vaknar en morgon i en värld där varenda trettonåring vill lära sig Sindarin. Fast fel. Större delen av nuRingers hade knappt läst böckerna, liksom s.k. fanpires (fult jävla ord förresten) inte kan sin vampyrhistoria bortom Twilight, utan tvingas ta hjälp av en skruttig artikel på DN-kultur.

Jag är en hyfsat välanpassad person. Tjugofyra, going on tjugofem, gift, boende i lägenhet i en stor stad, med make och katt. Heltidsjobb. Hel och ren. Högskoleutbildning med höga betyg. Läsande, lagom intresserad av ord och färger, men knappast besatt. Jag överlevde tonåren med minimala smärtor, jag rökte inte, drack inte, knullade inte runt (det senare önskar jag att jag hade gjort, men jag hade finnar och glasögon so there you go.) Överhuvudtaget skapade jag mycket lite ro hos min ömma moder annat än i mitt vampyrintresse.

Det började när jag var elva och läste Anne Rices En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire). Interview är knappast ett litterärt mästerverk, men den är långt mycket bättre en mycket som ligger och krälar på botten av vampyrgenren. Melodramatiskt? O ja. Båda huvudkaraktärerna, Louis och Lestat, är fruktansvärt melodramatiska, och Rice själv var redan då på gränsen till galen***. Men inte för dens skull av dålig kvalitet. Rice hade sensualiteten, färgerna och även ångesten om driver Vampyrkrönikan****, och de fångade mig redan som elvaåring. Rices vampyrer är mänsklighetens trasiga spegelbilder; de är allt vi är plus övernaturliga förmågor men minus förmågan att förändras. De har frysit fast, och blir mer och mer vilse ju mer deras omvärld förändras. Interview handlar egentligen inte alls om de vuxna vampyrerna, utan om Claudia, den lilla flickan som blir vampyr som femåring och vars tragedi är att hon aldrig kan bli vuxen på riktigt. Claudia är delvis Rices dotter som dog i leukemi, och Interview är delvis terapiarbete, och just därför kan boken upplevas väldigt stark. Sedan tog sensualismen mig. Vampyrer har den kanske starkaste erotiska symboliken av alla övernaturliga varelser: förhöjda sinnesfunktioner, outhärdlig törst, penetrerade av hud, nacken som erogen zon*****, drickande av blod…  Vampyrsexigheten är härligt androgyn; vemsomhelst kan dominera och penetrera vemsomhselst; det funkade på mig som det funkat på många andra. Dessutom kommer vampyrpaketet utan mycket att den mänskliga sexualitetens knöggel; ingen svett eller stön eller ben i kläm. Inga kroppsvätskor annat än blod. Visst, lite död kommer på köpet, men det får man ta.

Och jag behövde Lestat. Jag tog mig igenom tonåren tack vare mina vampyrer. De var lika självcentrerade, melodramariska, törstande och mörka till sinnes som jag var. De förstod mig; när Lestat var fast i Auvergne och ville till Paris var han jag och jag var honom. Men jag hade ingen att dela min fascination med förren en engelsklektion i oktober mitt första år på gymnasiet. Vi skulle diskutera vad vi gillade att läsa, och jag hamnade i samma grupp som A, som läste mycket av samma saker som jag inom fantasygenren; när vi upptäckte vår gemensamma fascination för Rice spontankramades vi, och fru A har varit min bästa vän sen dess. På fullt allvar, fast vi kanske inte hörs lika mycket som vi brukade nu när jag haft den dåliga smaken att flytta utomlands.

(Unnar jag då inte de s.k. fanpires samma sak? Visst gör jag det; det finns bra vampyrböcker på i princip alla bibblor i Sverige. Vuxenböckerna är oftast bättre än ungdomsböckerna. Men hur ska de växa med Twilight? Med Bella, som varken har personlighet eller mål i livet bortom sin pojkvän? Som förlorar sin mänsklighet utan att sörja den? Med Edward, som är kontrolllerande och manipulativ och snarast manodepressiv, som inte ens gillas av Robert Pattison (som spelar honom) och som är lika fast som någonsin Claudia, bara lite större? Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria (undantaget andra halvan av Breaking Dawn) utan kärleksromaner med lite huggtänder utspridda i handlingen. Inte alls samma sak, således.)

Efter Rice (vampyrkrönikan består av ett otal böcker, varav jag inte läst alla eftersom de blev så sanslöst dåliga med tiden (läs efter Queen of the Damned)) läste jag Chelsea Quinn Yarbros böcker om St. Germaine, som har en annorlunda tolkning av vampyrvarat (alla författare har naturligtvis en annan tolking av vampyrtemat) men har aldrig riktigt fastnat för någon annan serie. Jag lånade antologin  The Penguin Book of Vampire Stories och läste klassikerna (Carmilla är fantastisk, Dracula är bra och allt, bra men inte min grej) och nytolkningarna (en av mina favoritnoveller någonsin, Fleur de Feu or Bite-Me-Not av Tanith Lee, har vampyrtema.) Jag läste ungdomsböckerna och hittade inte vad jag letade efter (Meyer har klart inspirerats av L.J Smiths The Vampire Diaries-serie.) Jag älskar Joss Whedons Buffy, men inte så mycket för hans vampyrers skull utan för att Whedon är en så fantastisk historieberättare. Jag har spelat The Masquerade och läst de tillhörande böckerna****** (att franchiseböcker till ett rollspel har bättre kvalitet än Twilight säger väl något?)

De vampyrhistorier jag känner för räknas inte som skräcklitteratur utan som dark fantasy; mina vampyrer är inga monster. Mina vampyrer är etiska frågeställande om parasitism och sexualitet. Mina vampyrer är utanförskap och regelbrott, inre och yttre mörker, religion och blod, liv och död. Mina vampyrer är alla vackra tills man tittar närmare, de är miss Havishams ruttnande bröllopsfest. Mina vampyrer har inga sparkles.


* inom fandom generallt finns begreppet “harshing the squee”, betydande ungefär att förstöra det roliga. Problemet är att det kommit att användas om alla som inte okritiskt älskar, och det är lite den vibben jag får av Bokhora.
** Jag älskar sandlådedebatter. Så länge jag inte personligen bryr mig om ämnet.
*** Skäller ut recensenter på Amazons forum, förföljer fans, och bryter sedan med sin egen historia och blir knasreligiös, Yupp, galen.
**** Serien heter så. Interview with the Vampire, The Vampire Lestat, Queen of the Damned, The Tale of the Body Thief, Memnoch the Devil.… eh, sen vet jag inte. Skräp, som sagt.
***** Det begreppet har ni nog inte läst sedan sexspalterna på nittiotalet.
****** ♥ Theo Bell!

Je suis eine xerox-katt

Mem:

Årets vardagsglädje: Inredning.

Årets tacksamhet: Att jag fick jobb, och uppehållstillstånd.

Årets största förväntan och “hur kommer det kännas”: Jobbet? Men allvarligt, det tog halva året bara vänja sig vid livet.

Årets största besvikelse: Att maken inte lyckats skaffa bättre jobb; förseningarna i visumprocessen.

Årets största glädje: Arbetstillståndet och jobbet, igen. Och att vara här.

Årets största triumf: Se ovan.

Årets största “jag önskar det hade hänt mer under detta år”: Maken och jobbet igen. Att processen gått snabbare och att jag hade haft råd med mer kaffe.

Årets skönaste helg: Herregud, jag vet inte. Ngn. gång i augusti, när vi var lediga båda två och bara slappade.

Men fan vad tråkigt då. Mina egna:

Årets godaste kaffe: Sarahs, i November, Chai House.

Årets äckligaste kaffe: Starbucks en hel del vardagsmornar.

Årets mest överskattade fest: bröllopsfest med släkt i Helena, Montana.

Årets  mest lyssnade på nya skiva: delas lika mellan Winnerbäcks Gaudava och Suzanne Vegas Beauty and Crime

Årets  teve: Nu Who, men allvarlig, någon måste göra ngt åt Russel T. Davis mer misogyna (hjärndöda?) drag innan han pajar så mycket att det inte går att laga mer. Och Good Eats.

Årets  mat: burritos! Och linsgryta under potatistäcke. Och thai.

Årets  tidning: The Stranger. Dan Savage blir mer och mer bäst för varje dag.

Årets  tidskrift: Bitch Magazine

Årets museum: SAM. Det enda jag besökte :(

Årets  bok: The Eyre Affair

Årets tvspel: Katamari Damacy. Alltid alltid alltid.

Leopard

YAY!

leopard

Fulblogg

Jaha. Tiden går. I helgen var vi ute i Montana och firade bröllop en andra gång, men släktingar från båda hållen (hade jag tvingats umgås EN ENDA DAG till med makens bossiga förmiddagssåpetittande farmor hade jag exploderat), åskväder och fyrtiogradig värme. Det är inte dåligt här heller, tack och lov för air condition. Men torrt! jag saknade havsluft så jag kunde dö, speciellt när mitt ansikte började spricka trots trehundra insmörjningar. Min moster och morbror bjöd alla till Tyskland, som sig bör, och Kusin Vitamin kunde inte komma. Men hon kanske tittar förbi senare, när hon är klar med Nya Zeeland.

Nu får nu ursäkta fulbloggandet, men jag har ett par byxor liggande på stolen därborta, och lägger jag inte upp dem ikväll har jag inget att ha på mig i morgon.

PS. Inga Harry Potter-biljetter. Buhuu, mitt liv suger osv.

Tre plus två

Folk tog studenten, eh? Examenstjosan här med. I helgen var vi på fest hemma hos B och JIII då den senare precis blivit klar på PLU. Det innebär att det var över två år sedan för mig. Två år, och vad har jag gjort? Pluggat en termin filosofi utan att bli klar med en magister, hoppat av, pluggat etnologi. Jobbat lite på ett skitjobb som personlig assistent medan jag hjälpte mamma sälja huset och väntade på visum. Flyttat hit igen, gjort ingenting alldeles för länge medan jag väntat på arbetstillstånd. Suck. Fem år sedan jag tog studenten (jag var förresten tvungen att göra mig av med min egensydda smaragdgröna studentklänning innan jag flyttade, det var lite sorg.) Ja jisses.

Fast jag vet inte. Det finns säkert folk som gjort mindre. Jag är en elitist bitch och det är jag helt tillfreds med, jag finner tröst i det faktum att folk jag gick i mellanstadiet med har jobbat på samma vård/industrijobb sedan efter gymnasiet.

Jag är kanske fast just nu. Men jag flyttade. Jag pluggade. Jag har gjort något med mitt liv (bara det går i fortsättningen…) Så det så.

Nu, om ni ursäktar, har jag en analys av likheterna i barn/vuxen relationerna i Harry Potter-böckerna och Orson Scott Cards Enders Spel att skriva. Ety I don’t have a life. Men mitt icke-liv är smartare än deras liv.

Filmtreor fr Ms KYD

Filmpuddingar:
1. David Tennant
2. Hugh Jackman (så länge han låter bli att kamma sig)
3. David Krumholtz (numera, kan sägas.)
Filmpinglor:
1. Jeri Ryan! (Tyvärr fruktansvärt oanvänd talang; jag är kär i hennes Seven of Nine till denna dag. Men även to swoon for i dåliga Dracula 2000, för henne +  vampyrtänder= iiiiiiiiiii!
2. Famke Jansen? Fast låt mig inte höra människan prata, hon pajar min Jean Grey kthxbai.
3. Gillian Anderson. Minns ni Arkiv X? Ok, men har ni sett Glädjens Hus? GA är vacker!

Kärlekspar:
1. Eric och Shelly i Crow. När man återuppstår för att hämnas någons död, det är true love.
2. Jean och Scott i X-Men och X2 (Let’s not låtsas att X3 finns, jävla pajasfilm)
3. Zoe och Wash – Serenity ::teardrop::

(men gud vad hetero det blev nu då. Men det finns i princip inga lesbiska par jag gillar i filmer, och vad det gäller bögar… det skulle vara Ennis och Jack då, men trots stor kemi ogillar jag deras respektive personliga fel alldeles för mycket för någon listplacering. Fast om subtext gäller blev det nog inga heteopar kvar :) )

Favoritmonster:
1. Reavers – Serenity
2. The Sarlacc – Return of the Jedi
3. Nej, jag ger upp.

Plats/ställe du sett i en film och gärna skulle vilja bo på:
1. Minas Tirith
2. Mattisborgen
3. Serenity. ety jag är nörd

Filmer som kräver näsdukar:
1. Brokeback Mountain
2. Dragonheart
3. Milo & Otis (obs! pratande djurungar på äventyr! obs!)

Actionrullar för hårdkokta stunder:
1. Jag älskar explosioner, men förutom…
2. Die Hard
3. …kollar jag mest på äventyr med action och scifi och alltihop blandat.

Skrattframkallande filmer:
1. eh…
2. Shaun of the Dead
3. Monty Python and the Holy Grail

Tre rollfigurer du skulle vilja ha spelat själv:
1. Selene – Underworld
2. Evey – V för Vendetta
3. The Bride – Kill Bill

Absolut nonsens

SciFi Channel har Doctor Who-maraton idag. M.a.o. kommer jag inte få nåt vettigt gjort på hela dagen.

Fast jag köpte skor igår. Och examenspresent till svägerskan, som går ut High School i helgen. Vi får glädjen att åka ut till Montana, tjugoen timmars bilresa fram och tillbaka. Jippi. Eller inte.

Jag har Doctor Who-paus just nu, förresten. The Girl in the Fireplace är inte en favorit.

Suck. Blogsome låter mig inte lägga in videor. Woe is me.

Twue wuv

Sorry. Har inte haft tid att blogga.

Har kollat på Doctor Who.

Sen i onsdags.

So far: alla andra doktorer < Christopher Eccleston

Om jag var med i Jeopardy!

Micke dattade mig ang. ett särskilt intressant meme (jag vägar att försöka komma på ett svenskt ord): sju Jeopardy!-kategorier du skulle tävla i. Ja jisses. Egentligen borde det inte vara svårt alls – jag har en vad jag har valt att kalla obsessive personality, det funkar inte lika bra på svenska. Problemet är att jag fastnar i faser, och när de slutar glömmer jag allt. Jag kan inte längre ståta med kunskaper om Star Wars (orginaltrilogin.) Eller hästens anatomi (fast det var längre sedan.) Vad kan jag då?

Jag tänker INTE tagga sju pers, men Björnen, Lilla Duktig och Emelie kanske? Om ni vill.

1. Så funkar maten. Jag skulle kanske inte vinna, men efter månader av idogt tittande på How it’s made, Good Eats och Unwrapped, kan jag tala om vad det är för skillnad på bakpulver och baking soda, varför man inte ska ha kiwi på gräddtårta, varför en del marinader mörar kött och en del inte. Hur jordgubbskola tillverkas. Och isglass med vaniljfyllning. Och annat värdelöst.

Sen var det då frågan om film. Hmm. Jag skulle önska att jag kunde säga ‘vampyrfilm’, men jag skulle ljuga och förlora i mitt ämne. Men jag jobbar på det. Inte film, då.

2. Genus. Man kan inte plugga nåt i flera år utan att snappa upp lite kunskaper. Eller, jo, i sann pragmatistisk anda kan jag aldrig minnas någon detaljkunskap om filosofikurser past (jag minns dock slutsatetserna som drogs.) Vem är Adrienne Rich? Vad är upp till fyra? Vad är Hirjas? Vad är medeltiden?1

3. Lars Winnerbäck.  Det är inte utan att jag skäms lite här, men jag behöver mina sju kategorier. Personkunskaper känns så… fjorton. Lyckligtvis handlar det om en artist som inte pratar privatliv, så mina kunskaper är karriärrelaterade. Ännu en obsession jag inte aktivt tar in ny kunskap om, men så pass ny att jag minns det mesta.

4. Harry Potter (aka jävla gnällmåns till tonårig trollkarl.) Skulle önska att det handlade om finare litteratur, men nej. Jag läser fort, och Rowling gömmer ledtrådar i detaljerna, så det blir många omläsningar. Jag vet vad allas släktingar heter, namn på besvärjelser och ämnen, historia. Det finns de som kan mer, men inga ni känner (med ett undantag, förstås.) Try me.

5. Efterklassisk västerländsk modehistoria. När började man med empiremidja i norra England, vad kallades de stora armhålen i 1400-talets surcoter, varför fanns det ett religiöst motstånd mot byxor på kvinnor? Just den här kunskapen gör det ofta smärtfyllt att kolla på historisk film, och jag kan som sagt inget före c:a 1000 C.E.

6. Nordisk mytologi. Troligen mitt äldsta intresse, men det bästa är att det avancerat med min (och kompisen Rs arkeologiska) utbildning. Myterna själva är intressanta, men kritiska granskningar av Snorres urval och tolkningar lika kul.

7. Star Trek: Voyager. För två år sedan ville jag och KJ hitta ett speciellt (inspelat) avsnitt i en låda med c:a trettio band. Vi kom fram till att vi efter att ha sett tre ungefär sekunder av ett avsnitt kunde identifiera säsong och ibland avsnittsnamn, och att vi alltid kunde luska ut samma detaljer genom att se B’Elannas frisyr. Dessutom har jag en livslång crush på Seven.


1 – “Så heter forskaren och poeten som myntade begreppet “obligatorisk heterosexualitet” (“compulsory heterosexuality”.), “Namn på ett “tredje kön” med delvis rituell funktion i Indien, vars medlemmar antingen fötts intersexuella eller tagit bort penis genom kirurgiskt ingrepp.”, “En tidsperiod då rosa ansågs vara en mycket maskulin färg som kvinnor borde undvika.” Ursäkta den dåliga svenskan.

Saker jag inte står ut med i bloggar

Folk som inte kan använda stora bokstäver i namn och i början av meningar. Grammatik finns av en anledning, kids.

Folk som använder . Inte bara förstör det hela sidans semantik, det är fruktansvärt fult.

Bloggtemplates med dålig kod. Ska ni designa officiellt åt en bloggsite ska ni fan kunna koda ordentligt = layouter som inte pajar med för mycket text, som validerar som korrekt xhtml, som har någon form av struktur som går att läsa.

Java/php-knappar som pajar kod (min blogg klarade inte av att validera p.g.a blogsomes banner. Så jag tog bort den. Jag bryter förmodligen användaravtalet, men bryr mig inte riktigt.)

Bloggtemplates som är distraherande eller dåliga (Times? Ska ni använda serif-typsnitt, håller till Georgia etc.)

Dagens outfit. Behöver jag överhuvudtaget säga mer?

Folk som bara rapporterar DN-nyheter för att länkas, utan att ha något att säga.

Folk som kommenterar i bloggar bara för att säga “kolla min blogg”. Ni kan väl åtminstone låtsas var intresserade av det aktuella inlägget?

Folk som bloggar på Aftonbladet. Tidningen är inte bara Sveriges sämsta skvallerkvällstidning, den har en jävligt ful hemsida också. Och det smittar bloggdelen.

Beep.