Idag ska vi prata om vad Peppe skrev, om att folk inte har det så snyggt hemma i SoCal/LA eftersom man inte tillbringar så mycket tid i hemmet, och att man i varmare klimat helt enkelt bryr sig mindre om inredning om man är varmare = lyckligare.

Jag tror inte jag håller med.

Eller, nu sticker jag inte under stol med att folk generellt lägger mindre tid på hemmets utseende om de inte är hemma så mycket, vare sig det beror på klimat, sociala mönster eller vad som helst. Generellt. Och om man bara såg till inredning, och bara till Kalifornien, skulle det kanske kunna stämma.

Men grejen är att det inte är unikt för Kalifornien, amerikaner är rätt jävla kass på estetik överlag, vare sig det är personlig, utomhusmiljömässig, eller inredningsmässig. Och då menar jag inte “amerikansk estetik suger”, även om jag skrivit lite om det innan, utan “amerikaner bryr sig inte.” De sitter i sina recliners, på sina heltäckningsmattor i sina beigevitomålade rum och bryr sig inte. Seattle har inte lika överjävligt klimat som Skandinavien (ingen av den lilla snön som kom i år låg kvar i mer än någon timme, yay), men det är kallt och regnigt och dant från oktober till mars, så hemma är man. Mycket. Ändå har ingen av mina jämnåriga vänner lagt ner särskilt mycket energi på att deras hem ska vara snygga eller funktionella. De ooar och aaahar när de är hemma hos oss, men varken väljer inte egna lägenheter inredning i åtanke eller fixa till dem… alls.

Grejen är att i skandinavien, eller iallfall Sverige, har en nu ganska långtgående tradition av smakfostran. Sedan efterkrigstidens folkhemsbygge påbörjades har betoningen legat på effektivisering och och ren, rak estetik till skillad från fattigsveriges ineffektiva smutsiga stugor; Hemmets forskningsinstitut mätte bänkar och jämförde arbetspositioner, kom fram till standardstorlekar och klampade rakt in i det så kallade privata med sin effektiviseringsiver. Ungefär samtidigt hakade den kommersiella världen på, jag rekommenderar alla att läsa Cecilia Fredrikssons Ett paradis för alla: EPA mellan folkhem och förförelse om varuhuset EPA och hur det förändrade Sveriges konsumtionsmönster för alltid. Samspelet mellan staten och kapitalet innebar, i det här fallet, en nation som blev mycket medveten om hur de bodde, hur andra bodde, om hygien, estetik och effektivitet. Det är lätt att skämta om ljust och fräscht, men jag saknar ett helkaklat badrum med golvbrunn, som bara kan spolar ur med duschslangen, jag saknar en rostfri diskbänk som inte drar åt sig smuts, jag saknar kakel i köket. I sverige kan man köpa hemtextilier på Åhléns, i USA måste man ta sig till en craft store för att köpa tyg, det nittionio procent är asfula åttiotalsbrokader och satin. I Sverige finns Designtorget numera överallt, i USA finns ingen liknande nästan någonstans.

Man skulle också kunna amerikanernas relativa korta boenden påverkar; eftersom det är relativt lätt att hitta lägenheter, bor få kvar i hyrboende längre än 2-3 år i taget. Man flyttar kanske för att bo närmare jobbet eller ihop eller isär med diverse rumskompisar. Husägandet presenteras i princip alltid som målet; även om huset är pyttelitet är det bättre än en stor lägenhet (som det för övrigt finns få av, vill man ha en trea får man leta länge och större än det finns inte om man inte är riking och köper en hel våning.) Men grejen är att husägande amerikaner inte verkar bry sig mer än marginellt mer. Att lägenheter alltid är målade i en smaklös beigevit förklaras med att ingen ska ogilla det (men ingen gillar det heller), men att många målar sitt hus i liknande färger, eller lägger in samma brunbeiga heltäckningsmatta, kan jag enbart förklara med vana. Det är liksom ingen som givit mig en förklaring när jag frågat, ingen som  faktiskt försvarat sitt val. “Det blev bara så.” Den asfula stolen är ju så bekväm när man inte orkar skaffa en fotpall. Ingen förstår varför man skulle vilja lägga energi på att bo fint.

Jag avslutar med skrytbild på hur bra det blev i sovrummet med ny garderob och nya vägggrejer. Pga kan.