Inlägg i kategorin Nu med foto

Efter: kattrummet

Vi är klara med kattrummet/arbetsrummet nu.





Väggarna ommålade, dubbelskrivbordet byggt (och hylla med inbyggt ljus), ny bokhylla (det ryms DUBBELT så många böcker :) :) :) ), skrivbordsprylar från Poppin, gardiner som inte ur som galna färgbutiksavlagda epilepsiattacker, och allra sist en plexiglasform runt kattlådan. Lilla katten kissar nämligen sidriktning, så det rinner ut. Hela tiden. Vi har fixat sen september. Men nu är det fixat!

Kattrummet, del 1: Bokhyllan

När vi flyttade in i nuvarande lägenheten hade vi ett helt rum mer än i förra. Inte ett jättestort rum, men efter att ha haft skrivbordet i vardagsrummet var det ett stort steg upp. I det rummet hamnade dock mest grejer som inte fick plats i resten av lägenheten: kattlådan, kattsovtornet, speldatorn, mitt sybord. Facklitteraturen, eftersom vi delade upp böckerna i skönlitt (som kan färgsorteras eftersom ingen (=jag) minns vad författaren heter i efternamn eller var det ligger i alfabetet iallafall) och facklitt (som sorteras efter ämnesområde.) I förrförra lägenheten var det lågt som satan i taket, så en mer klassisk avlång bokhylla passade inte. Vi köpte en en Expedit. När vi senare flyttade vidare målade vi den vit.

Men.

Men. Den rymmer inte så jävla många böcker, så den fick åka. Förrförra veckan sålde vi den på craigslist, och köpte två och en halv billyhylla med extrahylla upptill. Det är första steget i en projektet “göra kattrummet bättre”.

Före:

1

“Efter” (det är fortfarande en jävla massa som måste fixas i rummet, och böckerna ska sorteras ut):

7

Pioneer Square

Jag var nere och snurrade i Pioneer Square häromdagen. Pioneer Square var den andra platsen vitingar slog sig ner på i Seattle (den första var Alki Point, men där svalt de nästan ihjäl innan en av de lokala indianstammarna förbarmade sig över dem och påpekade att om de förflyttade sig längre in i bukten fanns det grejer man kan ha nytta av, t.ex. ätbara växter och djur) för ungefär hundrafemtio år sedan. Inte så gammalt alltså, men lätt snyggast i stan; det är sånt underskott på gammalt här. Tog bilder på fina Grand Central Bakery och ett par hus mittemot Occidental Park*.

pioneersquare1

pioneersquare3

*Spoiler: Occidental Park är ingen park, det är ett torg. Eventuellt kommer jag explodera av ilska över det felnamningsvanvett en dag, men tills dess är det iaf fint.

DC, Cap, och jag

En intressant grej med att “bo utomlands” (ett konstigt, konstigt begrepp som jag får bena ut någon annan gång; jag bor ju hemma) är de trehundra brinnande ringarna man måste hoppa igenom för att göra något så vardagligt som att förnya sitt pass. Sedan de biometriska passen infördes måste de förnyas antingen i Sverige eller på ambassaden i DC (innan det kunde man förnya på konsulaten) = sju timmars flygresa tvärs över den nordamerikanska kontinenten för mig, men det kan inte undvikas – när passet har gått ut är det ÄNDÅ svårare att förnya. Hepp. Så jag skulle förnya i maj, eftersom mitt pass går ut i juni. Trodde jag. Men när jag skulle boka tid (i början av april) för maj var alla tider slut. Alla. tider. slut. Tills i juli. När mitt pass gått ut.

Cue panic.

Lyckligtvis fick de ett återbud nästa morgon,  lyckligtvis har jag en förstående chef (som inte heller är amerikansk medborgare) som lät mig ta tre dagar ledigt med extremt kort varsel, lyckligtvis har jag en vän som bor i DC som inte jobbar just nu, som jag fick bo hos, och lyckligtvis skulle det bli fint väder. Så tisdagen efter satt jag på ett flyg till DC.

Det var inte fint väder.

Det hade varit uppemot trettio grader veckan innan, men första kvällen, när jag och Debbie tog oss till en liten vegansk restaurang i en annan del av staden än där hon bodde (överhuvudtaget åt jag sjukt mycket god mat i DC), snöade det. Snöade. Och vi frågade oss hur vi skulle sysselsätta oss i tre dagar, eftersom mitt möte på ambassaden var beräknat på 15 minuter. Turisting, såklart, Debbie har bott i DC hela sitt liv och skulle således fungera utmärkt som guide. Men. Alltså. Jag har ganska låg koll på USAs politik och historia bortom det mest primära, så jävla roligt skulle det kanske inte bli. Förren vi började prata om film istället. Den andra Captain America-filmen, The Winter Soldier, kom ut den fjärde april, och vid det här laget hade jag sett den… tre gången (allvarligt. Bästa marvelfilmen. ) Den utspelar sig, och hade till viss del spelats in, i och runt DC. Alternativ-sightseeing! Aww, yiss. Resten av inlägget innehåller spoilers, om ni nu är såna fåntrattar att ni bryr er om sånt.

cap1
Ovan ser ni korsningen i Dupont Circle som skulle föreställa Steves lägenhet. I själva verket är “gränden” han svänger in i (den ni ser med ett övergångsställe) en återvändsgata. Åt andra hållet. Och fönstret där lägenheten rent logiskt borde vara tillhör en indisk restaurang.

 

cap2
Lincoln Memorial. Screw US historical significance, det har på ett hörn här som Natasha hämtade Steve med asfräsig bil.

cap3
Washington Monument + reflecting pool. Vid det här hörnet varvade Steve Sam för tredje gången. Ni ser. Jag har helt korrekta prioriteringar.

cap4
Bakom mig står svenska ambassaden. Framför mig ligger Potomacfloden och Theodore Roosevelt Island. Ön finns inte med i filmen, den har cg:ats bort och ersatts med SHIELDs högkvarter The Triskelion. M.a.o var det ungefär här som alla hamnade i plurret. Hepp.

cap5
Rakt…. norrut? Ligger stället där Bucky rimligtvis borde dragit Steve i land. Naturligtvis inte filmat där, men rätt geografisk plats iallafall.

Hade jag roligt på min minisemester? Jag hade roligt på min minisemester. Vi gick på museum efteråt (men INTE Air & Space), träffade andra vänner, och åt mer god mat.

Hepp.

(mitt pass är nu förnyat, så jag klarar mig i fyra år.)

Amerikaner bryr sig bara inte: om inredning

Idag ska vi prata om vad Peppe skrev, om att folk inte har det så snyggt hemma i SoCal/LA eftersom man inte tillbringar så mycket tid i hemmet, och att man i varmare klimat helt enkelt bryr sig mindre om inredning om man är varmare = lyckligare.

Jag tror inte jag håller med.

Eller, nu sticker jag inte under stol med att folk generellt lägger mindre tid på hemmets utseende om de inte är hemma så mycket, vare sig det beror på klimat, sociala mönster eller vad som helst. Generellt. Och om man bara såg till inredning, och bara till Kalifornien, skulle det kanske kunna stämma.

Men grejen är att det inte är unikt för Kalifornien, amerikaner är rätt jävla kass på estetik överlag, vare sig det är personlig, utomhusmiljömässig, eller inredningsmässig. Och då menar jag inte “amerikansk estetik suger”, även om jag skrivit lite om det innan, utan “amerikaner bryr sig inte.” De sitter i sina recliners, på sina heltäckningsmattor i sina beigevitomålade rum och bryr sig inte. Seattle har inte lika överjävligt klimat som Skandinavien (ingen av den lilla snön som kom i år låg kvar i mer än någon timme, yay), men det är kallt och regnigt och dant från oktober till mars, så hemma är man. Mycket. Ändå har ingen av mina jämnåriga vänner lagt ner särskilt mycket energi på att deras hem ska vara snygga eller funktionella. De ooar och aaahar när de är hemma hos oss, men varken väljer inte egna lägenheter inredning i åtanke eller fixa till dem… alls.

Grejen är att i skandinavien, eller iallfall Sverige, har en nu ganska långtgående tradition av smakfostran. Sedan efterkrigstidens folkhemsbygge påbörjades har betoningen legat på effektivisering och och ren, rak estetik till skillad från fattigsveriges ineffektiva smutsiga stugor; Hemmets forskningsinstitut mätte bänkar och jämförde arbetspositioner, kom fram till standardstorlekar och klampade rakt in i det så kallade privata med sin effektiviseringsiver. Ungefär samtidigt hakade den kommersiella världen på, jag rekommenderar alla att läsa Cecilia Fredrikssons Ett paradis för alla: EPA mellan folkhem och förförelse om varuhuset EPA och hur det förändrade Sveriges konsumtionsmönster för alltid. Samspelet mellan staten och kapitalet innebar, i det här fallet, en nation som blev mycket medveten om hur de bodde, hur andra bodde, om hygien, estetik och effektivitet. Det är lätt att skämta om ljust och fräscht, men jag saknar ett helkaklat badrum med golvbrunn, som bara kan spolar ur med duschslangen, jag saknar en rostfri diskbänk som inte drar åt sig smuts, jag saknar kakel i köket. I sverige kan man köpa hemtextilier på Åhléns, i USA måste man ta sig till en craft store för att köpa tyg, det nittionio procent är asfula åttiotalsbrokader och satin. I Sverige finns Designtorget numera överallt, i USA finns ingen liknande nästan någonstans.

Man skulle också kunna amerikanernas relativa korta boenden påverkar; eftersom det är relativt lätt att hitta lägenheter, bor få kvar i hyrboende längre än 2-3 år i taget. Man flyttar kanske för att bo närmare jobbet eller ihop eller isär med diverse rumskompisar. Husägandet presenteras i princip alltid som målet; även om huset är pyttelitet är det bättre än en stor lägenhet (som det för övrigt finns få av, vill man ha en trea får man leta länge och större än det finns inte om man inte är riking och köper en hel våning.) Men grejen är att husägande amerikaner inte verkar bry sig mer än marginellt mer. Att lägenheter alltid är målade i en smaklös beigevit förklaras med att ingen ska ogilla det (men ingen gillar det heller), men att många målar sitt hus i liknande färger, eller lägger in samma brunbeiga heltäckningsmatta, kan jag enbart förklara med vana. Det är liksom ingen som givit mig en förklaring när jag frågat, ingen som  faktiskt försvarat sitt val. “Det blev bara så.” Den asfula stolen är ju så bekväm när man inte orkar skaffa en fotpall. Ingen förstår varför man skulle vilja lägga energi på att bo fint.

Jag avslutar med skrytbild på hur bra det blev i sovrummet med ny garderob och nya vägggrejer. Pga kan.

sovrum

EFIT torsdagen den tjugosjunde februari

Det var iochförsig tur att det inte var onsdagen som var EFIT-dag, pga då hade ni fått en massa bilder på mitt nattduksbord, halvtagna med feberdarriga händer. Ety jag var dunderförkyld. Eller, jag är fortfarande förkyld med ej längre febrig och var tillochmed på jobbet idag. Eller, tja, halva idag.

Först vaknade jag. Men det fick ni inte se, ej heller de två alvedon jag svepte innan jag duschade och tvättade håret.

0653

Istället illustrerade jag att det var ljust ute.

Sen gjorde jag frukostsmoothie.

 

0714

Sen skulle jag tagit en bild på min buss när den körde fram till hållplatsen, men tji fick jag, för när jag skulle gå upptäckte jag att mitt busskort fattades. Vände ut och in på väskan, påsen, och väskan ingen. Inget busskort. Så det var bara att knalla ner till Walgreens och köpa något för att få busskontanter tillbaka (jag behövde nya alvedon, så det funkade bra.)
Bilden kom istället när jag kommit fram till downtown och köpt en frukostbagel. Pga sjuk. Man får köpa frukost när man är sjuk. Det har kungen sagt.

0842

Sen jobbade jag.

0952

Klockan elva hade jag ett möte, själva anledningen till att jag släpat mig dit. Då tänkte jag kladda lite metaforiskt läppstift (puder) på den lika metaforiska grisen (min rödsnutna näsan). Och där! I pudergrej låg…

1056

…mitt busskort.

Sen satt jag i möte.

1155

Nog jobbat! Med endast snor i hjärnan släpade jag till bussen genom Freeway Park.

 

1239

Det går inte jättemånga bussar mitt på dagen, så jag kom hem nästan en timma senare.

1330

.. där jag somnade och missade tvåtimmen.

 

1557

När jag vaknade åt jag persika och kokosglass, för det får man när man är sjuk, det har kungen sagt. Men vanligt glass får man inte äta när man har hosta.

1650

Mycket kort handlalista:

1740

Mediciner. Jag tog ingen av dem, nässprayen inte för att den är Lucas, hostmedicinen inte för att den gick ut förra våren.

 

1844

Efter middagen lade jag mig ner och kollade på film.

1938

Men det var det här med hostan. Den kommer att omöjliggöra sovandet. Så jag pallrade mig till Walgreens och köpte ny, och tog sen en promenad runt kvarteret. Normal kvällspromenad = några km, 45 minuter. Kvällens: runt kvarteret, 20 min. Piggare, men min hals har svullnat upp och eftersom jag inte får äta ibuprofen pga magen så finns inget att göra. Bara undvika ansträngning.

Försökte behandla min halvdöda hy så gott det går. Först den här masken, sen fuktmask.

2139

Nu: Thursday Next medan hostmedicinen verkar, sedan sömn.

2241

Vinter, sa ni?

Vi har haft en ganska varm vinter – hela julen var det runt tiostrecket, och sen har det bara pendlat upp och ner ett par grader. Risken för snö försvinner i februari, när alla andra surar och jag drar en suck av lättnar pga hatar snöhelvete. Men i mars blir det bara varmare. Trodde vi. Men så plötsligt slog det till och blev askallt (relativt sett – lugna er nu) förra veckan, med nollgradigt på nätterna. Att krokusarna överlevde är lite miraklöst. Men sen vände det igen; fr.o.m. tisdag har jag haft vårjacka, och i torsdag eftermiddags var det bara att vackert plocka av den med, med femton grader i skuggan och vårsol och fan och hans mormor.

Torsdagskväll:

spring12

Idag hade jag tagit ledigt, och när tog mig ut på jakt efter den croissant jag bestämt mig för att äta till frukost (note to self: kolla utbudet innan du bestämmer dylikt i fortsättningen, pucko) var det utan jacka och efter att tag utan långärmat. Det fanns folk som tog det ändå längre och satt och plirade mot solen i korta sommarklänningar, men riktigt så roligt ska vi inte ha det. än.

Det är lite svårt att fånga på bild; träden har inte hängt med i utvecklingen och är antingen knoppiga eller kala, men maskrosorna växer redan i  vårgräs:

spring2

Imorgon ska det här beteendet tydligen fortsätta, så vi planerar picknick i Gasworks Park. Lovar att fotodokumentera om  det går vägen.

Det här inlägget tillägnas Katta Kvack

Ang. den här diskussionen. La voila!broccoli

Om det är broccoli i en kopp kaffe? Jajamänsan.

Häpp.

 

Julklappsböcker 2012

books

Jag fuskar lite här och tar med mina föllseblöcker, annars hade det knappt blivit något. Enligt O var vänlig nog att skicka mig Cirkeln precis lagom till föllse (dessutom med chocklad, helt fantastiskt) eftersom svenska internetbokhandlar vägrar skicka till USA och jag inte har läst den än pga detta. Till det fick jag dessutom Elegantissima, om typografern och designern Louise Fili, av hanjaglevermed.

På julafton kör vi traditionellt med julklappsbok på morgonen med frukosten – mamma började den traditionen när jag var liten, en bok och en marsipangris på morgonen att hålla mig upptagen med så jag inte störde så förbannat. Jag fick Chicks Unravel Time (också av hanjaglevermed) en bok ett gäng kvinnliga fanns skrivit essäer om varje existerande säsong av Doctor Who (34, på deras sätt att räkna) vilket jag var särskilt glad åt då jag halvkänner två av essäisterna. Mina sväron gav mig The Smitten Kitchen Cookbook, en kokbok skriven av bloggaren bakom Smitten Kitchen. Finfint. Ska baka ricottascones med pärson först! *flail*.

Hepp.

Min svärmor och hennes pryttlar

Alltså.

Ibland vet man inte riktigt var man ska börja, och då kan man ju börja med att länka tillbaka till ett julinlägg från för ett par år sedan. Här gör man det.

Sen andas man lite.

I år var vi där över Thanksgiving, det var lite lagom med två dagar. Mer än det blir lätt hjärnblödningsframkallande hur snälla alla än är, eftersom de bor i ett hus på landet långt från allt, man kan inte komma bort, och ja. Familj. Iallallall roade jag mig återigen med att föreviga min svärmors mer excentriska inredningsdetaljer.

Stöveln! Har nu fått sällskap av en pytteliten cowboy:

stoveln

Ute i hallen står det numera en bokhylla. Jag antar att det är min svärfar som placerat prydnaderna där:

skallarna

…men att det är svärmor som ordnat dem i storleksordning.

Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen. Man sitter och skakar på huvudet och mer kan man inte, för vad kan man göra med en samling gnagarskallar i bokhyllan och en cowboy på fönsterkarmen?

Förrän man får ett paket på posten. Då kan man ta bilder. På sin nya fina blinkande porslinstomte.

Häpp.

tomte

Vi fick även ett väggord. Ett väggord. Det är inte ens ett juligt väggord, bara en skylt med ordet “relax” skrivna med vad jag antar är stora vänliga bokstäver. Först spontanskrattade vi, sen skrattade jag igen lite senare, när jag kom att associera fritt till Frankie Goes to Hollywood, vilket kanske inte var svärmors mening riktigt. Sen “tappade vi bort” skylten.

Så kan det gå.