Inlägg i kategorin Avdelningen puckade amerikanska grejer

Amerikaner bryr sig bara inte: om inredning

Idag ska vi prata om vad Peppe skrev, om att folk inte har det så snyggt hemma i SoCal/LA eftersom man inte tillbringar så mycket tid i hemmet, och att man i varmare klimat helt enkelt bryr sig mindre om inredning om man är varmare = lyckligare.

Jag tror inte jag håller med.

Eller, nu sticker jag inte under stol med att folk generellt lägger mindre tid på hemmets utseende om de inte är hemma så mycket, vare sig det beror på klimat, sociala mönster eller vad som helst. Generellt. Och om man bara såg till inredning, och bara till Kalifornien, skulle det kanske kunna stämma.

Men grejen är att det inte är unikt för Kalifornien, amerikaner är rätt jävla kass på estetik överlag, vare sig det är personlig, utomhusmiljömässig, eller inredningsmässig. Och då menar jag inte “amerikansk estetik suger”, även om jag skrivit lite om det innan, utan “amerikaner bryr sig inte.” De sitter i sina recliners, på sina heltäckningsmattor i sina beigevitomålade rum och bryr sig inte. Seattle har inte lika överjävligt klimat som Skandinavien (ingen av den lilla snön som kom i år låg kvar i mer än någon timme, yay), men det är kallt och regnigt och dant från oktober till mars, så hemma är man. Mycket. Ändå har ingen av mina jämnåriga vänner lagt ner särskilt mycket energi på att deras hem ska vara snygga eller funktionella. De ooar och aaahar när de är hemma hos oss, men varken väljer inte egna lägenheter inredning i åtanke eller fixa till dem… alls.

Grejen är att i skandinavien, eller iallfall Sverige, har en nu ganska långtgående tradition av smakfostran. Sedan efterkrigstidens folkhemsbygge påbörjades har betoningen legat på effektivisering och och ren, rak estetik till skillad från fattigsveriges ineffektiva smutsiga stugor; Hemmets forskningsinstitut mätte bänkar och jämförde arbetspositioner, kom fram till standardstorlekar och klampade rakt in i det så kallade privata med sin effektiviseringsiver. Ungefär samtidigt hakade den kommersiella världen på, jag rekommenderar alla att läsa Cecilia Fredrikssons Ett paradis för alla: EPA mellan folkhem och förförelse om varuhuset EPA och hur det förändrade Sveriges konsumtionsmönster för alltid. Samspelet mellan staten och kapitalet innebar, i det här fallet, en nation som blev mycket medveten om hur de bodde, hur andra bodde, om hygien, estetik och effektivitet. Det är lätt att skämta om ljust och fräscht, men jag saknar ett helkaklat badrum med golvbrunn, som bara kan spolar ur med duschslangen, jag saknar en rostfri diskbänk som inte drar åt sig smuts, jag saknar kakel i köket. I sverige kan man köpa hemtextilier på Åhléns, i USA måste man ta sig till en craft store för att köpa tyg, det nittionio procent är asfula åttiotalsbrokader och satin. I Sverige finns Designtorget numera överallt, i USA finns ingen liknande nästan någonstans.

Man skulle också kunna amerikanernas relativa korta boenden påverkar; eftersom det är relativt lätt att hitta lägenheter, bor få kvar i hyrboende längre än 2-3 år i taget. Man flyttar kanske för att bo närmare jobbet eller ihop eller isär med diverse rumskompisar. Husägandet presenteras i princip alltid som målet; även om huset är pyttelitet är det bättre än en stor lägenhet (som det för övrigt finns få av, vill man ha en trea får man leta länge och större än det finns inte om man inte är riking och köper en hel våning.) Men grejen är att husägande amerikaner inte verkar bry sig mer än marginellt mer. Att lägenheter alltid är målade i en smaklös beigevit förklaras med att ingen ska ogilla det (men ingen gillar det heller), men att många målar sitt hus i liknande färger, eller lägger in samma brunbeiga heltäckningsmatta, kan jag enbart förklara med vana. Det är liksom ingen som givit mig en förklaring när jag frågat, ingen som  faktiskt försvarat sitt val. “Det blev bara så.” Den asfula stolen är ju så bekväm när man inte orkar skaffa en fotpall. Ingen förstår varför man skulle vilja lägga energi på att bo fint.

Jag avslutar med skrytbild på hur bra det blev i sovrummet med ny garderob och nya vägggrejer. Pga kan.

sovrum

Bokslut (haha I slay me) för 2011

Nitton böcker, varav två omläs. Det är dåligt. Men det har jag sagt innan.

1) Orientalism, av Edward Said
Påbörjades egentligen förra året, men tappades bort vid flytt.

2) Doctor Who and Philosophy, red. Courtland Lewis
Som alla …and philosophy-böcker, oändligt hit-or-miss. Ett par bra stycken, ett par som kunde varit dubbletter, och ett par usla, samt tveksam redigering.

3) Incarceron, av Catherine Fischer
Ungdomsfantasyscifigrej. Snabbläst, inte dålig men inte superb heller.

4) Sapphique, av Catherine Fisher
Fortsättningen. Lite mindre spännande.

5) The Lord of the Rings and Philosophy, red. Eric Bronson
se #2, väldigt enformig.

6) Sub Rosa, av Amber Dawn
Alltså nej. Magiska horor? Skulle vara allegoriskt, men jag blev mest arg.

7) The Way We Never Were: American Families and the Nostalgia Trap, av Stephanie Coontz
Bra ammo om folk pratar om Könsroller Från Förr (det var inte som de flesta tror), dock mkt amerikanskt.

8) Monstrous Regiments, av Terry Prattchett
En mindre rolig Discworld. Mkt lite fniss.

9) The Forest of Hands and Teeth, av Carrie Ryan
Men NEJ. Ungdomszombielitt. Så tråkigt. Läste på inrådan av bokhora. Dock: bryr mig om zombies, bryr mig INTE om huvudpersonens kärlekstrassel.

10) Rikets vid vägens slut, av Jan Guilliou
Omläs, för att kolla översättningen åt min svärmor. Den vart åkej.

11) Responsive Web Design, av Ethan Marcotte
Fin liten bok. Hade kunnit hitta samma info online, men inte allt på ett ställe.

12) The Dead-tossed Waves, av Carrie Ryan
Nejmen VARFÖR läste jag tvåan med? Tråkig. Skippade trean helt.

13) Harry Potter and the Deathly Hallows, av J.K Rowling
Omläs. För att jag köpte en fin upplaga, för att sista filmen kom och för att. Gråter alltid över Snapes minnen. Oh, Severus.

14) Don’t Make Me Think: A Common Sense Approach to Web Usability, av Steve Krug
Jorå. Inte mycket nytt, men bra påminnelser. Skulle vara ypperlig introbok även om exemplen behöver uppdateras.

15) Nerd Do Well, av Simon Pegg
Peggs självbiografi. Fin, även om extrastoryn om den hemliga agenten hade kunnat skippas. Rolig. Jag hade velat ha mer nutid, men fattas varför han inte vill skiva för mycket om sin familj.

16) One of Our Thursdays Is Missing, av Jasper Fforde
Men alltså NEJ. En Thursday Next-bok man inte fnissar åt? Nej tack.

17) Harry Potter and History, red. Nancy Reagin
Stort steg upp från …and Philosophy-grejen. Inte dum alls. Flera intressant synpunkter jag inte hört innan, och historiska fakta jag inte kände till. Första essän var dock lite fånig.

18) Costume and Fashion: A Concise History, av James Laver
(…of the British Isles and sometimes a bit of France), hade den kunnat heta. Men ingen säger någonsin det, det bara antas. Efter Amerikas eurifiering skildes sig dess mode ganska mycket ett tag, men inget sägs om det. Vidare får senviktorianska kläder lika mycket utrymme som hela medeltiden (ca 700-1500 i boken), och alldeles för lite krut läggs på samhälle och politik och dess påverkan på modet. Annars bra. Svarade på en del frågor jag hade.

19) Science Ink, av Carl Zimmer
Fina bilder av folks vetenskapsnördiga tatueringar. Kanske inte borde läst rakt igenom, utan mer bläddrat i, men gillade.

Till pyssel är jag nödd och tvungen

Jag skämtar ganska ofta, både här, på twitter, och med hanjaglevermed, att jag håller på att förvandlas till en hemkunskapsmänniska a la Underbaraclara. Vilket är konstigt, jag gillar egentligen inte pysslande alls, jag ogillade både trä- och syslöjden, jag betonar ofta livsmedelsindustrins roll i kvinnors frigörelse från hemmet och jag gillar halvfabrikat (i den mån de alls kan defineras).

Men. Men.

Sen flyttade jag till det här jävla u-landet. Alltså, säga vad man vill om USA, men de gånger jag letar ihjäl mig efter en mojäng, manick eller livsförenklande pryl och sen hittat den, har de påfallande ofta tillverkats i Sverige. Plåthållare, balansbrädor, såna grejer. Och så är saker fula. Väggar är beigevita, möbler bruna eller blommönstrande, sängar har s.k. bedkskirts. Så jag målar väggar och möbler, jag syr madrassöverdrag och gardiner, inte för att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag är tvungen. Rätt mat finns såklart inte heller, men det är väl ganska självklart. Fy fan vad jag saknar smaksatt creme fraiche.

När jag bodde i Sverige klarade jag mig på att göra knäck och kanske goda biten till jul. Man kan köpa lussebullar och pepparkakor och glögg. Och resten. Den här julen tänker jag göra: egen nougat (pga finns inte), pepparkakor, lussebullar, mozartbollar, peppermint bark (pga jättegott, recept kommer), chokladkakor med mint, chokladtryffel, glögg, osv. För här är så mycket av julgodiset äckligt. Och då har man som vettig människa inget val. Godis måste ätas.

Och dör står jag. Målandes. Syendes. Bakandes. Förvilla mig dock inte med Clara, ty jag ser icke egenvärdet.

Om hur mitt jobbs vaccinpolicy gjorde mig sjuk – utan antivaxx!

Mitt jobb har som policy att influensavaccin är obligatoriskt. Inte mig emot – typ 90% av de anställda jobbar i sjukvården och nio av de resterande procenten är biologer eller statistiker som jobbar med immunologi (jag är IT-anställd, användargränssnittsutvecklare, och tillhör därmed den sista procenten) Jag gillar initiativet. Jag gillade inte utförandet innan det, er, utfördes.

En smart metod skulle kunna se ut så här: dela upp personalstyrkan i fem grupper. Dela upp varje grupp i två, skicka ut mail till varje grupp att infinna sig på jobbhälsan fm eller em under en vecka,

En metod de valde att använda sig av: säga åt alla (ALLA) att komma till en aula den fjärde oktober mellan elva och två. Där finns snacks, där finns stadens vedervärdiga fotbollslags maskot, där finns… ALLA dina kollegor. Jag stod i kö i en timme.

Det här händer om man står i kö bland hundratals människor som jobbar med sjuka människor: man blir sjuk. Jag slipper influensa, men har i gengäld varit sjuk i tre veckor nu. Så om ni undrar varför jag inte bloggar, varför jag inte twittrar, och om ni av någon stalkerish anledning har koll på mitt TV-tropeskonto och undrar varför jag inte tropat: jag har sovit. Och hostat. Och snutit mig. Och sovit. Nu är jag frisk, och fick då genast mensvärk.

Jippi.

Nämen om vi skulle blir lite förbannade

Saker som gör mig vansinning, del 872: veteskapsdissare.

Eller, det handlar inte ens om det, det handlar om grundlösa hippieantagande människor som slentriannixar allt, vare sig det handlar om s.k. kommersialism eller läkarvetenskap. T.ex.:

– När underbaraclara slutade färga håret när hon blev med barn. Trots att det inte finns några belagda kopplingar mellan hårfärg (använd på rätt sätt då, jag antar att det skulle vara skadligt att t.ex. äta den) och, well, några som helst effekter på foster. För ni vet de farliga kemmmekaaaarlieeerna.

– På samma tema: no-pooarna. Alltså, att inte använda shampo funkar för en del människor. Men jepparna nöjer sig inte. De ska prångt ge sig på att frälsa världen. Newsflash: det funkar inte för alla. Vi har olika biologi, och en del människors hår och kropp luktar illa och blir smutsig utan tvål (hur mycket kroppen än “vänjer sig”; Mary Roachs Packing for Mars har ett intressant kapitel om hygien.)
Två bloggare som skriver skitbra om sk. naturliga metoder och kemikalier: Finslipad (som iofs verkar ha lite lustiga åsikter om självförtroende vs. skönhetsvård) och Fifty Scents.

– Lite annat tema: en text jag läste för hundra år sedan av Stefan Sundström om när hans partner skulle föda deras första barn och det verkade som hennes bäcken var för smalt. Läkarna ville röntga och kanske kejsarsnitta om det behövdes. Men nej, de hade hört att det här med röntgen vart inge bra (full disclosure: röntgen av foster är inget bra alls, det är förknippat med mycktet högre cancerrisk än motsvarande på vuxna, det är bla därför man ultraljudar, men det handlade alltså om EN röntgenbild på färdigbakad bäbis) och allt gick bra. Av det drog han slutsatsen att man ska inte pilla så mycket på naturliga processer.
…Sen kom spökena av de miljontals kvinnor och barn som skulle klarar livhanken med adekvat läkarvård och spöade honom gul och blå. VAD I HELVETE. GUBBJÄVEL. Jag hatar anekdotiska bevis.

– Antivaxxers i allmänhet. Älskar att man på min nya arbetsplats kräver årligt influensavaccinering och bevis på MPR-vaccinering och vattkoppsskydd (en del av en sjukhusorganisation.)

– Folk (en bekant till oss) som tycker att man ska vara snällare i debatten med de hjärnlösa, livsfarliga idioterna i den amerikanska religiösa högern. “För annars lyssnar de inte.” Eh, de kommer aldrig lyssna, men jag vill att andra människor fattar hur farliga och verklighetsfrånvända de här människorna är.

Inkompetens

Micke skrev om svårigheten att få reda på hur T-Mobiles abonnemang fungerande när han var i New York, vilket påminde mig om den avgrundsdjupa inkompetens som råder på många ställen, speciellt i handeln, i det här landet. Anställda som inte vet var saker finns, som inte vet vad saker är, som inte vet om saker finns, var de är, hur mycket de skulle kosta och var de skulle finnas om de fanns… Eftersom just inkompetens är en mina absolut rödaste skynken blir det mycket ilska; den första bloggexplosionen kom 2007, om en mataffärsanställd som inte visste vad chutney var. Inte så att svenska Icatanter är kryddguruer och kundkontaktsexperter, men de brukar iallafall kunna peka en till kryddhyllan om man frågar efter persilja.

Annars är de värsta ställena byggvaruhusen och Fred Meyer. Fred Meyer är lite som Ica Maxi eller Coop Forum; de har mat och elektronik och textil och lite möbler och växter och pappersmaterial och målarfärg och… mycket. Även: personal som inte vet någonting. Alls. En gång hittade vi en repkrok att hänga gardinersnörena i så att katterna inte har ihjäl sig/varandra medelst hängning, och när vi några veckor senare ville ha en till hade de möblerat om. Personalen? Personalen på färg- och byggavdelningen? Visste inte ens vad en repkrok var. Vi fick köpa på internet.

Grejen är att man alltid drar sig för att fråga personalen, eftersom man vet att de är dummare än en död get, så man letar som en galning på alla möjliga ställen. Sen ger man upp och måste fråga, och var gör de? Vet de vad som finns? Nej. Letar de i datorn då? Nej. Istället utspelar sig följande:

På Fred Meyer:
Jag: Ursäkta, har nu en tapetborse?
Färgansvarig personal: Vad är det?
Jag: (förklarar)
Personalkuk: Det vet jag inte, har du tittat vid målarverktygen?

På Home Depot, ett byggvaruhus:
Jag: ursäkta, har ni tapetklister?
Färgansvarig personal: Jag vet inte, du menar sånt man sätter upp tapeter med?
Jag: …ja.
Dumfittan: Nej, men vi ska titta härborta.
Jag: (dödar mig själv)
Kukfitthuvud: Nuskavise… här borde det vara.
Jag: Jo, jag har letat i hela den här hyllan. Och den och den här och, tja, överallt.
Pissidioten: Men här är ju något.
Jag: Det är lösningsmedel för tapetborttagning.
Grissfittan: Ojdå.
Jag: Jo.
Kärringjäveln: Men den här då. Nej, det var visst färg.
Jag: (sepukku)

Grejen är att det här ALLTID händer. Gångerna jag hittar det jag ville ha med hjälp av en kunnig personen är så få att jag minns dem direkt. Ofta består deras enda hjälp av att de luskar ut vilken avdelning grejen borde vara i och med lite tur, och om ingen har möblerat om de senaste veckorna, pekar i rätt riktning.

Jag fattar att det inte är roligt att jobba i handeln. Jag gör det. Men fan, jag prauade på varuhus i högstadiet och lärde mig mer om sortimentet på två veckor än vad de här människorna kan om sin egen avdelning. Visst har jag varit med om personal som inte hittat saker i Sverige med, men aldrig har ointresset och inkompetensen varit i avgrundsdjup. Man har hittar en annan personal, eller en avdelningschef, eller letat i datorn. Vete fan vad det beror på (personalgenomströmning? Dålig lön?) med det är fan helt olidligt. Och jag blir lika trött varje gång. Men det går ju fan inte att undvika butikspersonal i all evighet.

LOLforever eller svenskamerikanskdokusåpa

Enligt myballard letar Meter TV (av allehanda dokusåpefejm) efter amerikaner med svensk härkomst för kommande dokusåpa om… well, amrisar i Sverige. Verkar helfestligt, jag tänker mig en tjock Texan som springer runt i Stockholm och undrar varför alla män kör barnvagnar,  varför man måste känna till viktregler för släp man aldrig tänk använda, varför man inte kan få tag på en ordentlig bagel (if it ain’t boiled, it ain’t a bagel, som de säger på The Bagel Company), varför affärerna stänger så tidigt eller varför alla har leggings eller tajta jeans istället för illasittande manchesterbyxor och chinos. Det känns som jag skulle kolla på det här programmet.

I brist på existerande dylikt läser jag dock bloggar tillhörande amerikanska expats i Sverige, såsom Antropologa, Surviving Life in Sweden, Sandra Carpenter, und so weiter. Helfestligt, tycker jag som sagt det är.

Mera klag

Alltså den amerikanska typen av dammsugare, den upprättstående typen, FINNS DET överhuvudtaget något mera värdelöst? Jag var tvungen (och kommer att vara tvungen igen) att använda en igår och fan, jag tror att klockorna stannade, så jävla värdelös var den. Låter som två normala dammsugare och suger inte upp ett jävla skit.

När jag var nybliven universitetstudent fann det bara den sortens dammsugare att tillgå i korridoren. Jag trodde att de var söndriga, gamla eller vandaliserade, och att var därför de inte funkade. Nu var de kanske det med, men nä, INGA jävla jänkardammsugare fungerar. Inte ens kontorets nyinköpta. De har nämligen en jävla borste som sitter FÖR uppsuget, vilket innebär att man måste köra över allt synligt smuts tre-fyra gånger innan det sugs upp, och är något större än 1,5 x 1,5cm sugs det inte up alls. JÄVLIGT EFFEKTIV TEKNIK HÖRNI, KUKHJÄRNOR.

Vi har lite krig ang dammsugare hemma. När hanjaglevermed flyttade ut fick han en gammal dammsugare, den värdelösa sorten, av sin mamma, och när jag väl kom hit efter mycket visumtjafs skaffade vi en ny. Bara en billig normal Hoover, men iallafall. Hanjaglevermed avskyr den, men viss rätta då den är lite feldimensionerad och välter lätt, inte kan hängas upp på sig själv längre eftersom knappen gått sönder, och sladden har fastnat. Han vill ha en ny värdelös maskin. Jag vill ha en ny normal maskin – men fy fan vad normala dammsugare kostar här! Jag tänker mig några hundra i Sverige för en hyfsad? Här? Billigaste Mielen för motsvarande tretusen. TRETUSEN. VAD I HELVETE? Dock kommer ingen jävla värdosugare över vår tröskel, eftersom jag gjort klart att jag hellre flyttar än köper en sådan. Alt. dödar maken. Så vi sparar till en tretusenMiele. Jävla skitland ibland, är det.

Jakten på den icke-existerande hyllan

hylla(nej, det är inte mina bröst vi pratar om. Hyllbristen där stör mig inte alls.)

För två månader sen flyttade vi. Typ tjugo meter. Vi har ett till rum och mer utrymme i de rum som finns, och dessutom chansen att göra det lite snyggare. Mer fönster, mer ljus, dock fortfarande samma gröna jävla diskbänk (den dagen vi köper eget är det för att jag avlidit av brist på rostfri diskbänk och kökskakel.) Och det har vi ju. Vi har skaffat köksbord och ny teve, målar väggat och en massa bokhyllor och tapetserat och åkt till IKEA (alla ni som skriker svennebanan nu, försök leva det småblommiga duschdraperiets och sängkjolarnas förlovade land en jävla månad utan att vilja skrika) och, tja. Fixat. Men vi har ett väggutrymme, en yta som inte fanns i den gamla lägenheten och därför inte har något syfte annat än att vi behöver någonstans att ställa vinglas. Cue silence. I två månader. Till jag kom på det: en stringhylla med tre hyllplan, i mörkt trä med vita gavlar och tre hyllplan, ett till glas och två till snygga saker. Bra, eller hur? Inte så svår amirite?

FEL.

FEL FEL OCH DUBBELFEL.

Problem: stringhyllor finns inte att få tag på i USA. ALLS. Visst finns de hyllade i diverse inredningsbloggar men att köpa? INGENSTANS. Men köp från Sverige då, säger du. Visst. Problem: de säljer bara äkta stringhyllor och jag har ingen lust att betala tvåtusenfemhundra i dollar, och hade jag det skulle jag inte ha lust att betala frakten för något så tungt och hade jag den spelar det ändå ingen roll, för den enda affären som skickar till USA har inte den stora hyllan, bara en miniversion och FAN FAN FAN.

Visst. Det finns DYI. Men jag vill inte ha DYI, ALLT i vårt hem är DYI och jag är fan trött på det. Jag vill ha riktiga möbler som man köper i en affär. Men jag har verkligen inga lösningar. Jag kan inte blockethandla, för ingen bor nära min mamma och hon har iallafall ingen lust att skicka jättestort paket. Fan. Fanfanfan. Några ideer?

Dag 01: Presentera dig

Hej! Jag heter Anna.

Eller, ja, det gör jag egentligen inte alls. Eller, jo, det gör jag. Delvis. En komplicerad sak med att bo utomlands är att man börjar misshandla sitt namn på samma sätt som lokalbefolkningen. Så jag heter Anna. Vi säger det. Vi försöker inte uttala mitt efternamn, det blir bäst så.

Jag bor i Seattle. Jag är arg nästan jämt, delvis beroende på att jag är en sån lättirriterad surfitta, delvis pga att världen och människorna är så jävla dumma i huvudet. Sen övergår jag i squeeglad – jag har i princip inga mellanlägen. Squeeglad, ångestfylld, irro, arg, jättearg.

Jag har hipsterglasögon och rakt mörkt hår som ska bli rött om Heather ringer mig någon gång. Jag är före detta gothhippie som gick estet-teater och blev filosofistudent och blev webbutvecklare. Jag vet inte vad jag blir härnäst – jag är för folkilsk för bibliotikarieskrået. När jag blir gammal ska jag bli kulturtant, om jag bara lär mig att stå ut med konstmuseer. Jag har svårt för konstmuseer. Rymde från en klassutflykt till Tate Modern. Men försöker hela tiden, för kulturtantsambitioner har jag.

Jag är gift. Jag gillar det inte. Hanjaglevermed är toppen, men äktenskapsinstutitionen är en kvarleva från ett för länge sedan utdaterat system (jag har skrivit mycket om det) och vi gifte oss enbart för att immigrationsmyndigheterna krävde det. Jag avundas människor som får lov att vara vara sambor.

Jag är väldigt egocentiskt, ångestfylld, entusiastisk, lat, lättrörd av rätt saker, lite för tjock just nu pga sjukdom, har trettiosju i skor, pretto, lite för bekräftelsesökande, lite för beroende, har kort tålamod men är också kortvarigt arg. När jag håller konflikter vid liv i mer än några veckor är det oftare av princip än av känsla.

Jag blir uttråkad av historier om Mänskliga Relationer. The Human Condition tråkar ut mig. Jag gillar historier om ideer, och i brist på ideer, explosioner. Helst båda.

Ingen varnade mig att teorierna och teoretikerna jag läste på kandidatnivå i USA skulle anser så irrelevanta och ovärdiga i Lund. Jag hatade Lund lite, sen träffade jag en kursare på etnologen som kunde upplysa mig om att många, många andra också hatade filosofen i Lund. Sen flyttade jag hem.

Jag tror inte på att skilja på konstnär och verk. Jag tror det finns bra och dålig kultur. Jag tror inte på singulariteten. Jag tror inte på någon variant av gud, men ibland tror jag att universum är ute efter mig,  och jag tror inte på massa jävla tjafs om positivt tänkande. När jag var barn utvecklade jag en förmåga att skylla ifrån mig. Då var den mest i vägen , som vuxen är jag övertygad om att det hjälpt mig slippa att från både ätstörningar och internalised bifobi. Det är faktiskt samhället, inte mig, det är fel på.

Jag är bisexuell, även om det numera är ganska irrelevant i mitt liv då jag lever i en monorelation med en man. Jag är mono men mot mononormativitet – hur andra människors relationer ska se ut ska enbart de, inte jag, få bestämma. Folk fungerar olika. Deal with it. Jag märkte att jag var bi när jag sexton år gammal blev småkär i Seven of Nine.

Annars är jag inte alls attraherad av blonda tjejer.

Jag är nörd. Det har jag haft klart för mig sedan jag var i början av tonåren. Det enda område jag inte nördar loss på är spel. Eller, jag spelade lite onlinerollspel ett tag för många år sedan, men fan. Nej. Och jag gillar inte BSG. Men annars, typ allt. Lite serialt, det där, är just nu insnöad på Doctor Who. Det varierar, som sagt.

Jag har ganska kass musiksmak. Definerad, men dålig. Saker riktiga musiknördar och kritiker fnyser åt. Folk-och visinspirerad pop. Största skämsartisten är förmodligen Winnerbäck (tänk, jag gillade faktiskt honom innan han blev skämsvärdig) eller, jo, det finns musikaler i min ipod med, men jag försöker aktivt sluta. Det minst skämsiga är nog Regina Spektor. Eller kanske Sargasso Trio.

Jag är inte subtil. Alls. Tyvärr. Jag vill så gärna vara subtil och ha bra smak. Men det är min lättja igen. Jag skulle vara världsdiktator utan min lättja.