Inlägg i kategorin Avdelningen puckade amerikanska grejer

Nu ni

Nu är det inte höst längre, har jag bestämt. Bestämmandet grundar sig på två saker: 1) det är Thanksgiving på torsdag och 2) vi har tillbringat de senaste två dagarna i s.k. snökaos. Det har iofs bara snöat några centimeter och ligger bara några grader under minus, men det blåste upp till 22 sekundmeter igår, i en stad utan dubbdäck, med någon miljon innevånare och lika många tillresta dagligen, byggd på kullar och utrustad med tjugotvå plogar totalt.. Det blir intressant. Och klaga inte på Seattle, fan, jag sticker ut ögonen ur dig och skriker trumhinnorna av dig, jag hatar alla som klagar på att vi inte har beredskap. Ja, Jönköping/Denver/Vladivostok klarar samma väder bättre. Jkpg har det här vädret fyra månader om året. Jag har bott hår i åtta år, det är tredje gången det snöat så mycket att det fastnat vid marken. Totalt. Inte tredje vintern, tredje gången.

Men. Men. Nu är det inte höst mer, nu är det vinter och katastrofer är fortfarande möjliga, om än inte lika garanterade. Har det inträffat någon i år? Inget stort personligt. Men protonazister i riksdagen och fyra till år av utförsäkrarligan i regeringen i Sverige och en tappad senat och en massa jävla konservativa teapartiers överallt och en jävla låtsaspresident som vägrar fixa DADT räcker väl. Fan vad jag är trött på högermänniskor, och inte blir det bättre av att t.o.m väntermänniskorna är högermänniskor här. Jag har slutar vara tålmodig och låtsas acceptera, jag bara skriker och hatar. Bry dig inte om andra människor då, dromedarjävel, fortsätt dyrka er jävla militärmaskin, men förvänta dig ingen jävla medkänsla.

Puh. Nu blev jag arg igen. Vad jag ville säga var: I’m back. Lite oftare nu. De närmaste dagarna ska jag blogga mer regelbundet, enligt den stora listan som så många andra bloggar, visad nedan:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Semmelhjälp

Nuni. Nu behöver jag assistans.

Snart är det som ni vet dags för semlor. Eller, snart och snart, i sverige verkar ni redan käka för fullt. Men hemma hos oss blir det inte förren helgen efter den kommande (då vi fått pengar tillbaka på skatten ska vi till IKEA på lördag och skaffa nya gardiner och ett nytt skrivbord. Intressesmurfen hoppar, jag vet). IALLAFALL: I sverige köpte jag mina , men här har jag inget val annat än att baka. Jag brukar baka enligt standardrecept: komjölk och smör samt kvarg (samma som kesella) osv (obs! recept utan hjorthonssalt, eftersom det knappt finns). Men det blir inte rätt. Semlorna jäser fint, både första och andra gången, men när de bakas i ugnen plattas de ihop och flyter ut. De blev även lite torra och spröda – inget som grädde och mandelmassa inte kunde fixa, men iallafall. Det blir ju fel. Hur ska jag fixa? Jag vill ju ha runda, saftiga, mastiga semmelbullar ju.

Amerikansk brist på estetik i små listor och bilder

Trollhare skriver om stilrent=sterilt och för en gångs skull håller jag inte med. Jag tvingas dagligen utsättas för den Dåliga Amerikanska Smaken, i former såsom volanger på sängkanter, män som tror att man automatiskt är bög om man använder hårprodukter eller byxor som på en enda punkt nuddar kroppen, gröna diskbänkar och the horror of horrors heltäckningsmattan, så jag hejar på helvita väggar och fulfritt varje dag. Men i jul. I jul har vi varit på bondvischan med Hanjaglevermeds familj och jag vet inte vad. Min svärmor har ett ohejdat sinne för kitch – inte kulkitch, utan hon tycker verkligen det hon åstadkommer med torkade blommor, landskapsakvareller och gamla westernstövlar är Stämningskapande och Snyggt (till hennes försvar är det otroligt konsekvent. Hela huset går i bruna jordtoner och har western/jakttema) . Lägg till det en svärfar som stoppar upp döda djur som hobby, och ni börjar hitta rätt. Men det är inte klart än, nejnej. Julkitch på det. Till slut vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Gästrum. Westernfiltar på westernställ och
barndomsbilder på Hjlm.

Stöveln!

Nedervåningen ska alltså se ut som en jakt-
stuga. Kamin, autentiska döda djur, snöskor
samt bokhylla av halv kanot. Hepp!

Nämnde jag att svärmor samlar på tallrikar?

Kviddevitt.

Julaftonskvällen var vi i kyrkan (jag vägrar egentligen, av respekt för de personer där som tror på allvar, men orka ta den fighten med svärföräldrar varannan jul. Hanjaglevermed sitter ju bara där som ett jävla mähä trots att han är uttalad ateist sedan sju år tillbaka, så det skulle vara jag som blev storskurken. Nöjer mig med att inte rabbla med i böner samt att sitta kvar i bänken under nattvarden.) och fick chansen att iakttaga de estetiskt rubbade sidorna av Helenas medelklass. Favoriterna är:

  • “The Christmas Sweater”, vanligast på kvinnor över fyrtio. Stickad tröja med julmotiv, såsom t.ex. tomte, julstjärna (blomman), eller i ett fantastiskt fall, älg. Julälg.
  • En annan variant: julvästen. Västkustamerikaner är de enda människorna på jorden som fortfarande har väst när det är kallt (armarna fryser de kanske inte om?), men det här är INOMHUSvästar som bärs över illasittande polotröjor. Quiltade eller i filt, ofta med applikationer; personlig favorit var diverse tomtmotiv samt en hel ljusstake på ryggen.
  • Alla dessa män i illasittande khakibyxor (“reglerna här är att om det inte är blåjeans är det finbyxor” säger Hanjaglevermed) med omatchande bälten. Och cowboyboots.
  • I Montana har personer av manskön cowboyhatt helt oironiskt. Samma sak med rutig flanellskjorta.

Så jag hoppas ni inte tar illa vid om jag sätter mig ner och drömmer om helvita rum med släta helvita väggar och tre helvita möbler. Kanske ett föremål på väggarna. Ett. Kanske. Inga saker. Inga saker alls. Bara rent vitt. Världens finaste.

Après moi, le déluge

Sandra in Sweden skrev för ett tag sedan om saker hon upplever som frustrerande i svensk kultur; företrädesvis distanseringen från  andra människor. Själv är jag definitivt en ensamvarg tillochmed med skandinaviska mått mätt. Jag gillar inte folk, jag gillar inte att göra sociala saker i stora grupper eller med främlingar. Jag gör självklart undantag för vänner, bekanta och ibland kollegor, men min värld består till stor del av motmänniskor. Inte nog för att det ska räknas som social fobi, men jag räknas lätt som introvert.

När jag gick på PLU hade de så pass stor andel internationella studenter att de höl tre introduktionsdagar före de andra introdagarna bara för de som kom utlandsifrån. Då gick de igenom hur det amerikanska utbildningssystemet funkade i mer detalj, hur vi skulle välja kurser, vilka extra vaccinationer vi behövade (eller, inte skandinaverna då) osv. Sen var det en del diskussioner om kultur med. Eftersom vi var två tredjedelar nordeuropéer och en tredjedel asiater blev det en helt klart blandad kompott, men en sak som kom upp var personligt utrymme; personal space. Asiaterna (nu låter jag alldeles för generaliserade men jag umgicks mycket lite med andra internationals annat än under de här dagarna, jag tror det var mest koreaner och japaner, kan dock inte uttala mig säkert) fick veta att amerikaner gav varande större än de var vana vid, nordeuropéerna att det var i princip samma men kanske lite mindre,

Det har jag hållig i minnet, och till största delen har jag inte märkt någon uppenbar skillnad. Pacific Northwest har som jag kanske nämnt innan en stor befolkningsandel med skandinavisk härkomst, och  i princip samma rykte: folk är tysta, halvdeprimerade och lite otrevliga samt håller sig på sin kant. För en riktig svensk är det ändå skrattretande, med Sverige som mall ser jag öppna västkustamerikaner som inte tvekar inför att tilltala främlingar eller skratta högt och ta plats. (Visst ser jag skillnad på  bekanta från Kalifornien eller vänner från Arkansas, men det är en glidande skala.) Och det är det här jävla platstagandet som RETAR GALLFEBER PÅ MIG. När jag tar bussen på mornarna är vi inte jättemånga, och allt som oftast får jag ett eget säte, so far so good. Problemet kommer när jag inte får det, och när jag hamnar bredvid en amerikan som uppenbarligen inte har några problem med att NUDDA MIG. Min buss tar fyrtio minuter, jag blir mindre och mindre och kryper ihop mot min sida. Blänger.  SLUTA NUDDA MIG. Blir argare och argare. Normalviktiga personer utan bylsiga kläder på ett normalstort busssäte behöver inte ha fysiskt kontakt, men de verkar inte ens reflektera över det. Jag kokar över. Jag har försökt att i kulturassimileringens och feminismens namn (man ska inte förminska sig) ta upp hela mitt säte, men själva nuddandet är så jävla ångestskapande, jag kan inte tänka, inte läsa, inte lyssna på musik, inte fokusera på något annat än att den där jävla människan måste bort bort bort från mig.

Sen är Seattle för laid back för att folk ska veta hur man skyndar sig också. Varje gång jag hamnar bakom idioter som masar sig av tåget vill jag skrika. Jag är lättfrustrerad, jag vet.

Valnattkväll

Jaha. Här sitter jag. Hemma. Tanken var att vi skulle till the Chai House efter middagen och följa resultaten och dricka alkohol med vänner. Men. Resultaten finns ju hemma med, och det ösregnar och jag har frusit hela dagen och från guvernörsvalet får vi inga (förmodligen dåliga) definitiva resultat idag iallafall.

Men hörrni?

SKULLE NI KUNNA SLUTA TA UT RESULTAT I FÖRSKOTT, VA? DET BLIR BARA TÅRAR. BARA TÅRAR.

SENARE:

Jamen okej. Yay då.

Om H&M (och semester)

I går öppnade den tredje och sista (iallafall av de som kommer i höst) av H&M-butikerna i Seattle, den i downtown (de övriga finns i Southcenter Mall och University Village; den senare är egentligen närmare mig, men dit äker jag aldrig.) Jag hade tänkt med att vara där, eftersom pressmedelandet lovade presentkort till de första 300. Nå, nu vet jag att öppnandet i Southcenter lockade 600 pers, men det var a) samtidigt som hela köpcentrat nyöppnade, b) som sagt, i ett köpcentrum, c) en fredagseftermiddag. Det här var en torsdagslunch i downtown, kunda jag komma undan med att komma en timme innan? Jag försökte. Det stod typ 400 skolkande high schoolers i kö, ungefär hälften av dem spinkiga asiatiska pojkar med färgat hår. Så jag gick och fikade, sen åkte jag tillbaks till jobbet.  Enligt Seattle PI hade någrade av dem suttit där sedan fem på morgonen, eller tidigare.

,,, nu, semester! Ledig idag, vi ska till Portland hela helgen. Baaaaaai!

Om flyttande

Idag ska vi prata om flyttande; Minst halva min bloggrulle har bytt fysiskt adress de senaste månaderna. åsa har flyttat, Ika har flyttat. Emelie har flyttat, Ms KYD har flyttat och Lilla Duktig och Onekligen-Lisa är på väg. Såklart man blir inspirerad. Nu är det min tur!

Något condoköp blir det inte, det har vi inte råd med än. Däremot ska vi upp ett snäpp till en 2-bedroom som änne inte finns annat än i vår fantasi. Eftersom vi trivs helt okej här har vi inte heller bråttom och kan lungt välja och vraka – hyresdelen av bostadsmarkaden här har jag aldrig riktigt fått grepp om, men brist verkar det iallafall inte vara.

Vår lägenhet måste, enligt sista uppdateringen, ha följande kvaliteter:

  • 2 brdm
  • i Ballard
  • tillåta katt
  • garage/carport/stängsel runt parkering
  • ingen heltäckningsmatta (sovrum ok)
  • snygga färger eller tillåta ommålning
  • elspis/ugn – ingen gas*
  • separat kyl/frys
  • okej storlek på köket

Det är ju egentligen ingen särskilt pretentiös lista, men det kan bli krångligt nog att hitta något som passar. Amerikaner är ju som sagt svårt lagda åt heltäckningsmattor; t.o.m. de annars underbara Canal Station-condosarna har drabbats av detta hemska öde. Amerikaner verkar även leva i villfarelsen att man endast kan hyra ut lägenheter som passar vemsomhelst, och därmed är USAs alla hyreslägenheter anpassade till ingen smak allt, och målade i samma blekbeiga/smutsvita färg. Lov att måla om krävs alltså, oftast mot skriftligt löfte att måla tillbaka innan man flyttar. Det är också vanligt att förbjuda husdjur, mindre med tanke på allergier och mer p.g.a deras potential för förstörelse. Vanligtvis kan man krångla sig in i alla fall, med en s.k. non-refundable deposit, alltså en avgift som täcker ev. skador. Skitdumt, men så är det. Man kan ju undra varför folk föredrar att köpa här. Eller inte.

Letar gör vi iallafall, och tror vi flyttar efter jul. Nu blir det tittande och letande och grejer, jag lovar att raportera regelbundet.

Byxkriget

Maken och jag har i vid vilken tidpunkt som helst åtminstone tre mindre krig på gång*. Det är köksbordskriget (jag vill ha ett nytt, mindre), plocka-undran-kriget, placering-av-tygkassar-kriget… you name it. Och så byxkriget. Byxkriget ser ut ungefär så här:

Maken är amerikan. Jag är svensk.

eller:

Maken tycker att byxor är för små, och fruktansvärt obekväma, om de råkar nudda hans hud. Han är dessutom ganska spinkig (om fr. A i Malmö läser det här och ställer sig undrande: han har, utan att försöka, gått ner säkert femton kilo sen han var i Sverige sist.) Jag tycker att han är fin och att det borde synas, och är nu tajta byxor modernt ska man för fan passa på. Han tycker att tajta byxor är för emopojkar med svartfärgat hår, konformistiska tatueringar och My Chemical Romance i ipoden. Jag tycker att han borde bry sig mer om hur han ser ut.  Han tycker att det är för pretantiöst. Jag tycker att han uppenbart redan bryr sig genom att vara anti. Han ser sur ut. Vi bråkar egentligen inte om det, men vi går omkring och irriterar oss (till saken hör att han verkligen behöver nya kläder av alla sorter – se ovan ang. viktnedgång.)

Två gånger har jag vunnit. Sist han var i Sverige botaniserade vi på H&M i Lund och skaffande bl.a. två par jeans. Då gnällde han också om obekvämt och litet och bla bla – två månader senare var det de enda jeans som passade. Idag var vi på Urban Outfitters och kollade på jeansrea, och det slutade med att han fick (jag är snäll) ett par – som passar, om än inte i stuprörsformatet.

Problemet är naturligtvis delvis i den amerikanska maskulitetsestetiken. I alla västerländska nutida mainstreamklädkulturer är vidd och storlek kodat maskulint och tajthet feminint, men ingenstans så mycket som i den amerikanska. Man skulle kunna tro att varannan man man träffar har hiphopambitioner, åtminstone om det inte varit för skärpet som håller byxorna uppe. Och shorsten! Ingen, och jag menar ingen, strejt amerikansk man skulle ta på sig caprishorts. Det signalerar bög klarare än en regnbågsflagga. Att hitta snygga herrbyxor suger helt enkelt. I Loose fit får man plats med sina ben tre gånger, i Casual fit bara två. Same shit, different name. Och hur bra han än är på andra saker är maken uppvuxen i enlighet med den kulturen. Därav krig.

Men jag vinner. Jag vinner alltid. Ety jag är envisast.

Namn

Saker platser heter i Montana:

Ten Mile Creek (vatten)
Elliston (stad)
Last Chance Gulch (gata)
Silver Creek (vatten)
Deer Lodge (stad)
Three Forks (stad)
Wolf Point (stad)
White Sulphur Springs (stad och vatten)

Platser i (västra) Washington heter t.ex:

Seattle
Tukwila
Enumclaw
Snohomish
Tacoma
Spanaway
Mukilteo
Puyallup (Pyoo-all-oop)
Vashon*

 

Det är lite som om de som reste västerut kom till Kaskadbergen, sen satte de sig kollektivt ner och sa “Nej, nu fan ger vi upp. Nu blir det inga nya namn, nu behåller vi dem som redan finns. Med förbehållen rätt till vissa korrigeringar, naturligtvis.”

Eller som en vän till mig påpekade: “America – where we kill the natives and name cities after them.”

 


* – Okej, det finns platser som heter saker som Edmonds och Kent och Olympia, men iallafall.

Om hår och estetik

Jag tog bussen ned till downtown idag (ja, igen. Jag har med andra ord varit i downtown varje dag den här veckan.) och klippte av en sisådär tjugofem centimeter hår. Nu har jag en trevlig uppklippt sak i haklängd, knasig lugg igen (men vad i helvete? “Du har en virvel där,” sade hon “så det blir inte rakt även om jag klipper det rakt.” Jamen klipp snett då, så att det ser rakt ut. Det har funkat för mig alla dessa år.)

Men det påminde mig om en sak: vill man ha en “style”, alltså en riktig frisyr och inte bara toppat/kortklippt kostar det mer (eller,  nej, det kostar mindre om man i princip säger “jag vill vara ful.”) Inte konstigt att folk, speciellt män, har så fula frisyrer; oviljan att göra något med håret sitter djupt rotad i den amerikanska maskuliniteten. Maken, t.ex., som målade naglarna regelbundet, har 99% tjejkompisar, var geisha på Halloween enligt egen begäran och helt seriöst etc, vägrar ha “äckliga grejer” (= alla former av hårprodukter) i håret. Världens roligaste Demetri Martin har ett skämt som går “I think hair gel was invented to make it easier to spot assholes from a distance.”

Det säger något om hur lite estetik värderas. Suck. Och nej, helt nöjd är jag inte med håret. Men det går att fixa med en massa styling och lite sax.