Inlägg i kategorin Seattle

Pioneer Square

Jag var nere och snurrade i Pioneer Square häromdagen. Pioneer Square var den andra platsen vitingar slog sig ner på i Seattle (den första var Alki Point, men där svalt de nästan ihjäl innan en av de lokala indianstammarna förbarmade sig över dem och påpekade att om de förflyttade sig längre in i bukten fanns det grejer man kan ha nytta av, t.ex. ätbara växter och djur) för ungefär hundrafemtio år sedan. Inte så gammalt alltså, men lätt snyggast i stan; det är sånt underskott på gammalt här. Tog bilder på fina Grand Central Bakery och ett par hus mittemot Occidental Park*.

pioneersquare1

pioneersquare3

*Spoiler: Occidental Park är ingen park, det är ett torg. Eventuellt kommer jag explodera av ilska över det felnamningsvanvett en dag, men tills dess är det iaf fint.

Vinter, sa ni?

Vi har haft en ganska varm vinter – hela julen var det runt tiostrecket, och sen har det bara pendlat upp och ner ett par grader. Risken för snö försvinner i februari, när alla andra surar och jag drar en suck av lättnar pga hatar snöhelvete. Men i mars blir det bara varmare. Trodde vi. Men så plötsligt slog det till och blev askallt (relativt sett – lugna er nu) förra veckan, med nollgradigt på nätterna. Att krokusarna överlevde är lite miraklöst. Men sen vände det igen; fr.o.m. tisdag har jag haft vårjacka, och i torsdag eftermiddags var det bara att vackert plocka av den med, med femton grader i skuggan och vårsol och fan och hans mormor.

Torsdagskväll:

spring12

Idag hade jag tagit ledigt, och när tog mig ut på jakt efter den croissant jag bestämt mig för att äta till frukost (note to self: kolla utbudet innan du bestämmer dylikt i fortsättningen, pucko) var det utan jacka och efter att tag utan långärmat. Det fanns folk som tog det ändå längre och satt och plirade mot solen i korta sommarklänningar, men riktigt så roligt ska vi inte ha det. än.

Det är lite svårt att fånga på bild; träden har inte hängt med i utvecklingen och är antingen knoppiga eller kala, men maskrosorna växer redan i  vårgräs:

spring2

Imorgon ska det här beteendet tydligen fortsätta, så vi planerar picknick i Gasworks Park. Lovar att fotodokumentera om  det går vägen.

Seattle för turister

Nu har jag bott här, i Washington, i tie år! I Seattle… femochetthalvt? Något sådant. Så jag tänkte att jag skulle dela med mig lite av min oändliga visdom och erfarenhet. Vad ska man, som turist i Seattle, göra, och vad ska man unvika? HEPP!

Standardgrejerna

Pike Place Market

Marknaden är bra och inte bara ett turistmål. Missa den för allt i världen inte när du är här.
Gör rätt: Kom hit en veckodag, innan eller efter lunch om det är måndag-torsdag, ej efter lunch på fredagarna, speciellt under sommarhalvåret. ParkenMarknaden är öppen dagtid hela året, men på helgerna är det sjukt fullpackat, i inomhusdelen kan man knappt ta sig fram. Ha med dig kontanter, en hel del ställen är riktiga marknaddstånd och tar inte kort. Var hungrig. Köp ett barkverk eller en bit cheesecake, eller köp en frukt till mellanmål på Corner Market pga NOM. Ät åtminstone en lunch på Piroshky Piroshky (ungefär två kvarter ner och på andra sigdan gatan från marknadens huvudingång.) Är det fint väder kan man sitta i parken vid slutet av Pike Place och titta på vattnet tvärs över motorvägsviadukten; det kan jag inte säga om några år (de ska riva den, viadukten alltså.)

Undvik: Alla våningarna i inomhusmarknaden har rätt mycket krimskrams. Lägg inte för mycket tid på dem när det finns saker att äta annorstädes. Alla turister verkar vilja titta på de som kastar fiskar. Varför? Nej, jag vet inte heller. Och så The Gum Wall. En vägg. Med tusentals tuggummi på. Mkt äckligt och helt jävla meningslöst.

Space Needle

Ett torn som ser futuristiskt ut och är högt. Byggdes till en världsutställning och firar 50årsjubileum i år. Hepp.
Gör rätt: Om du nu nödvändigtvis ska upp, ha en reservation i restaurangen där upp, Sky City, till lunch eller middag. Det kostar inte gratis, men maten ska tydligen vara bra, och hela eländet roterar 360 grader medan du äter, och det hör ju till det ovanligare. Du slipper betala för resan upp om du har reservation.

Undvik: att bara lösa hissbiljett. Dyrt, tråkigt, kallt och blåsigt, kaffet är äckligt och även om man ser hamnen kan man inte se mitt hus, och det tycker jag känns väldigt relevant för alla.

Ride The Ducks

Amfibiefordon från andra världskriget som numera är turistbussar.
Undvik: dem snälla, för allt i världen. De är fula, trafikfarliga, skräniga och alla som bor här (förutom min kollega Dave) hatar dem. De snabbbyggdes 1943, de är inte gjorda för stadstrafik, de kör över folk, de är fula, guiden är förare samtidigt, vi vill inte höra er skräna Queen eller tjoa vid varje Starbucks snälla bara låt de här jävla belätena självdö.

The Fremont Troll

Undvik: denna brist på tid och energi. En sten”skulptur” under en bro föreställande en jätte hållandes en folka i naturlig storlek. Här kan du se en bild. Nu har du sett den. Hepp.
Istället kan du: om det är klart väder åka över Aurora Bridge (som egentligen heter George Washington Memorial Bridge men ingen säger det) i t.ex. buss eller taxi, och se berg åt båda hållen (Cascades åt ena hållet, bergen ute på Olympiska halvön åt det andra) plus hyfsat mycket vatten nedåt.

The Waterfront

Vid det faktiska vattnet då, på andra sidan markaden och Alaska Way Viaduct, ligger det c:a en miljon kajer och turistattraktioner, däribland Seattle Aquarium. Om det är fint väder bör man nog ta sig hit bara för att köpa en glass eller lunch och sitta vid på en uteservering och gilla livet.
Tips: Ta en entimmeskryssning runt hamnen om vädret är hyfsat. Galet mycket info, fin utsikt, eventuellt sjölejon osv. En lite längre (2h? Minns ej) båtresa innefattar Ballars slussar och Green Lake och Lake Washington. Eller så kan man ta färjan till Bainbridge Island eller en båt ut till San Juan Islands och där finns det valsafari, men då får man nog sätta av lite mer tid.

EMP/SFM

Experience Music Project/Science Fiction Museum är, speciellt den senare delen, är en bra tanke som kanske inte alltid är jätteroligt i utförandet. De flesta lokalbor jag pratat med är JETEPEPPADE innan de besöke SFM, och ganska besvikna på små utställningar, dålig design och generell torft. EMPs rolighet beror kanske på hur intresserad man är av populärmusikshistoria 1960-1990? Eller av att gitarrplinga?

Mer generella tips

Parker

Seattle är en konstig stad med nordeuropeiska mått. Den kallas The Emerald City, men inne i stan finns det egentligen ganska få träd eller småparker. Det finns dock ett helt gäng stora parker, av dessa rekommenderar jag följande: Gasworks Park i Fremont (för att det ligger ett gammalt gasverk där och rostar och är fint, och man ser sjukt mycket vatten typ överalltifrån) och Olympic Sculpture Park som är både park och utomhusmuseum som hör ihop med SAM (Seattle Art Museum.) Mer info.

Kaffe

Seattle är bra på kaffe. Undvik dock Starbucks, Tully’s och allra mest Seattle’s Best pga mkt äckligt. Gott kaffe kan hittas på nästan alla små lokalägda kafeer, men speciellt gillar vi: Seattle Coffee Works (precis vid marknaden samt i Ballard), Cafe d’Arte (Belltown), Zoka (Green Lake), Monorail Espresso (bara lucka i väggen i downtown, tar endast kontanter, cykelbuden älskar det), Stumptown (minikedja från Portland. Capitol Hill), Bauhaus (som sitter fint på gränsen mellan Capitol Hill och downtown) och Victrola (Capitol Hill). Bland annat.

Toaletter

Insidertips: bäst toa i downtown hittas på Pacific Place, en inomhusgalleri vid Pike och 7th Ave. Är man nere vid markaden funkar toaletterna där okej, men är man i övre downtown går man till Pacific Place.

Mat

Bekanta som bott i andra stora städer säger att Seattle kan mäta sig med New York och LA på matfronten, inte för att det finns bättre mat (det gör det inte), utan för att priserna ligger på en mycket mänskligare nivå utan att kvaliteten offrats. Bäst är Seattle på fisk och skaldjur och på asiatisk mat av diverse nationaliteter. Pho kan fås för allt från $2.99 i en håliväggenrestaurang till gourmetvarianten på BaBar. I International District finns mest varianter på kinesiskt, men inte bara. Det finns hur många bra thairestauranger som helst. Vill man käka havets läckerheter vid vattnet kan kan antingen ta sig till the waterfront, någon av restaurangerna vid Pike Place Market, eller någon av de tre Anthony’s-ställena eller Ray’s (tips: Ray’s Cafe kostar mindre än Ray’s Boathouse, har inte lika snazzig mat men lika bra utsikt.)
Ett helt gäng bättre restauranger i Seattle ägs av kocken Tom Douglas, däribland Serious Pie (pizza) och Dahlia Lounge. Vi har hela listan.
Pizza föredrar folk här generellt från Pagliacci, de brukar vinna någon tidnings omröstning årligen. Liten kedja med kanske tio restauranger?
(mina personliga favoriter: thai från Jhanjay i Ballard, indiskt från Saffron Grill i Northgate, Anita’s Crepes i Ballard/Fremont, nr 6 utan majonäs från mackstället Jimmy John’s som finns lite varstans.)

Att ta sig fram

Seattles lokaltrafisksystem är baserat på bussar, ett idiotiskt och långsamt tilltag i en stad av den här storleken. Det finns dock en sk lightrail (snabblokaltåg? typ pendel) mellan flygplatsen och downtown numera, och i South Lake Union går en spårvagn med det olyckliga namnet South Lake Union Trolley (de bytte ut det när de upptäckte förkortningen, men då var det redan för sent). Man kan köpa ett Orca Card vid lightrailstationerna och ladda det med pengar, buss inom Seattle kostar $2.25/$2.50 beroende på om det är rusningstid eller inte, och ett visst, ganska litet område runt downtown är ett s.k. free ride area som ska tas bort pga komplicerat men i korthet: om man går på där framme i bussen och möts av en grön skylt, alt om föraren öppnar bakre dörren för påstigning, betala när du går av. Annars betalar du när du går ombord. Har man android eller iphone och dataplan man kan använda utomlands rekommenderar jag appen One Bus Away, some synkar med tidtabell och bussar och kan tala om för en när bussen kommer.
Taxi är inte billigt men inte orimligt dyrt heller. Yellow Cab och Orange Cab är de två största taxibolagen. Sen finns det Green Cab med, de har bara hybridbilar.

Kläder

Riktiga seattleinnevånare, sägs det, har inte paraply. Det beror isåfall på att riktiga seattleinnevånare inte kan klä sig som folk, utan har regntäta friluftsjackor av North Face-typ på sig i stan året runt. Till det programmerarbyxor eller dräkt med gympaskor och jag önskade jag skojade. Ha paraply eller regnjacka, ingen kommer orka bry sig, och du kommer att vara snyggare klädd än 90% bara genom att vara svensk. Och ja, det regnar här. Inte orimligt mycket, men utspritt över stora tidsperioder. Det blir inte jättekallt, men kan bli rått av regnet.

Dricks and moms

Som annars i USA är det standard att dricksa 15-20 procent, lite beroende på hur nöjd man är. Det brukar finns två sätt att dricksa, kontant eller på kvittot. Betalar man kontant i kassa finns det en burk att lägga dricksen i, om man betalas från bordet med nota får man tillbaka sin växel, lägger i bruklig mängd dricks i den lilla boken igen, och går sin väg. Dricksar man på kvittot får man två extra rader, en rad där det står “tip” eller “gratuitiy” och sedan en där det står “total”. Då får man huvudräkna snabbt, eller skaffa en dricksräknarapp till sin smartphone (jag kör på det senare.) Dricksar gör man i matsammanhang annars så fort någon utfört arbete med ens mat: man dricksar baristan som fixat kaffet, kafejeppen som värmt bullen, serveringspersonal som gått ut med ens beställning till ens bord. Om man däremot bara köpt, säg, en kaka som man fått i direkt i en påse utan merarbete, finns ingen anledning att dricksa. Man dricksar också taxichaffen (om de inte varit kompletta idioter, kört fel utan att be om ursäkt, pratat i telefon, uttalat sig förolämpande osv. Det gäller ju alltid – genomrutten service är lika med minskad eller uteblivet), och hotellservicepersonal innan man checkar ut (hur mycket de sistnämnda får finns info om här.)
Man bör nog se till att ha några dollar och lite mynt på sig ifall man inte kan dricksa på kvittot (häromdagen dricksade jag bara 10% trots bra service pga dålig planering – jag hade helt enkelt inte mer på mig. Sugigt.)

Washington har, till skillnad från en del andra stater, moms (sales tax.) Den är sällan inräknad på prislappen i affärer (den gäller, tror jag inte, alls i restauranger) och ligger på 8-9 procent beroende på postnummerområde. En tykort för 1.50 kostar alltså 1.63 när det är dags att betala. Försök håll det i minnet.

Lite annat

Folk kan inte skynda sig här. Men de är, trots ryktet i resten av USA, trevligare än vad skandinaver är vana vid. Det är fint här. Jag har missat massor, kommer att utöka så småningom.

Nu ni

Nu är det inte höst längre, har jag bestämt. Bestämmandet grundar sig på två saker: 1) det är Thanksgiving på torsdag och 2) vi har tillbringat de senaste två dagarna i s.k. snökaos. Det har iofs bara snöat några centimeter och ligger bara några grader under minus, men det blåste upp till 22 sekundmeter igår, i en stad utan dubbdäck, med någon miljon innevånare och lika många tillresta dagligen, byggd på kullar och utrustad med tjugotvå plogar totalt.. Det blir intressant. Och klaga inte på Seattle, fan, jag sticker ut ögonen ur dig och skriker trumhinnorna av dig, jag hatar alla som klagar på att vi inte har beredskap. Ja, Jönköping/Denver/Vladivostok klarar samma väder bättre. Jkpg har det här vädret fyra månader om året. Jag har bott hår i åtta år, det är tredje gången det snöat så mycket att det fastnat vid marken. Totalt. Inte tredje vintern, tredje gången.

Men. Men. Nu är det inte höst mer, nu är det vinter och katastrofer är fortfarande möjliga, om än inte lika garanterade. Har det inträffat någon i år? Inget stort personligt. Men protonazister i riksdagen och fyra till år av utförsäkrarligan i regeringen i Sverige och en tappad senat och en massa jävla konservativa teapartiers överallt och en jävla låtsaspresident som vägrar fixa DADT räcker väl. Fan vad jag är trött på högermänniskor, och inte blir det bättre av att t.o.m väntermänniskorna är högermänniskor här. Jag har slutar vara tålmodig och låtsas acceptera, jag bara skriker och hatar. Bry dig inte om andra människor då, dromedarjävel, fortsätt dyrka er jävla militärmaskin, men förvänta dig ingen jävla medkänsla.

Puh. Nu blev jag arg igen. Vad jag ville säga var: I’m back. Lite oftare nu. De närmaste dagarna ska jag blogga mer regelbundet, enligt den stora listan som så många andra bloggar, visad nedan:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Lördagsbrunch

Igår var det varmt. Vi har takterass. Ni förstår ju själva.

Scones, ägg, smoothie och vatten
Scones med marmelad, smoothie, vatten och ägg.

Lucas
Hanjaglevermed i pyjamas. Kul ord, det där, pyjamas.

Utsikten
Utsikten söderut. Ballard Bridge över Salmon Bay.

Höstmästerskap

Jag är egentligen väldigt bra på höst. Jag ligger först i kofta och manchesterbyxor, jag kan hoppa i vattenpölar som ingen annan. Rödoranga löv kan jag sparka mer än vad man kanske skulle tro om någon som är uppvuxen in Smålands barrskogar (ett tips till alla som någon gång befinner sig i Jönköping runt oktober-november är att leta sig ut till Ekhagen, om det fortfarande finns något skogsbryn uppåt Bondberget där. Där är det närapå knädjupt i eklöv och otroligt vackert) och ingen kan halsduk bättre än jag. Men.

Men de sista fem åren har min höst blivit saboterad. Grej efter grej har satt käppar i hjulet, förhindrat mig från att njuta av mörker, kyla och hällregn. Hösten 2005 hade jag precis börjat plugga i Lund, jag bodde med tre knäppa tyskar och en juridiker från Kungälv ute i ett hus i Bjärred. Det i sig var kanske inget problem, men jag insåg snart att jag avskydde Filosofen, avskydde Lund, ogillade Bjärred, ogillade huset, avskydde min D-uppsats (avslutade aldrig),  knappt stod ut i Malmö och höll på att sakna ihjäl mig efter vänner, pojkvän och allt som fanns i Tacoma. Den artonde december skulle Hanjaglevermednumera komma och hälsa på, så hela hösten blev en enda lång nedräkning. Inga vattenpölar, inga pengar till manchesterbyxor, och även om löven föll i Skåne så vart jag inte vidare intresserad.

Hösten  2006 satt jag fast i Jönköping och väntade på visum. Jag hade att astråkigt jobb som personlig assistent och min pappa dog just som han och mamma var på väg att sälja huset, mamma fick precis tag på lägenhet inne i stan och sen bodde jag på en tältsäng  i hennes vardagsrum medan vi tömde ett helt hus och väntade och väntade. Jag långa promenader längst vätterstranden och försökte låta bli att gråta och det blev november och december innan något hände. Den tionde december hade jag visumet i handen och den tolfte landade jag mitt i Seattles största strömavbrott typ någonsin, men då hade det redan blivit vinter och även om hösten var lång och produktiv fanns det inte mycket glädje där.

Ett år senare skulle det bli hur bra som helst, tills vi insåg att vi missat en deadline från immigrationsmyndigheterna och shitshitshit jag kunde i princip bli deporterad närsomhselst och varje dag tvingade jag Hanjaglevermed att kolla posten first thing och ringa mig på jobbet, så kunde jag slappna av fyra-fem timmar om dagen. Den nittonde november fick jag permanent uppehållstillstånd, men det var fan att ta tid, och det var ju nästan Thanksgivings och alltså ingen höst mer.

Jag försöker minnas förra hösten men minns inget annat än getinginvasion med konstant ångest som följd, två översvämningar, en trasig torktumlade och gud vet vad lägenheten lyckades kasta över oss. Vi flyttade inte förren i januari, hur det gick till vet jag inte.

Men nu. Nu. Ska jag dricka varm choklad och te för fem år. Vattenpölstampa och halsduka och tycka om mörkret som inte tvingar mig att visa armarna och benen och massvis av svart smink runt ögonen. Idag bakade jag äppelcupcakes och äppelkanelkolakakor, i år firade jag kanelbullens dag som sig bör, i torsdags satt jag på bussen med Mareld i öronen och bara njöt av alla färgglada löv trots att klockan inte var åtta än. Jag väntar på ett immigrationsärende igen, men det ser lite bättre ut den här gången (jag var på biometri i onsdags och förhoppningsvis hör vi inget förren jag får nya papper, peppar peppar.) Jag har en ny kofta. Vi ska till Green Lake och promenera imorgon, vi har en Halloweenfest vi ska till som verkar rolig. Jag vinner i höst igen.

host

SLUTNOT: Jag har fått löjligt mycket spam på det här inlägget, därför är kommentaterna stängda. Sorry,

Après moi, le déluge

Sandra in Sweden skrev för ett tag sedan om saker hon upplever som frustrerande i svensk kultur; företrädesvis distanseringen från  andra människor. Själv är jag definitivt en ensamvarg tillochmed med skandinaviska mått mätt. Jag gillar inte folk, jag gillar inte att göra sociala saker i stora grupper eller med främlingar. Jag gör självklart undantag för vänner, bekanta och ibland kollegor, men min värld består till stor del av motmänniskor. Inte nog för att det ska räknas som social fobi, men jag räknas lätt som introvert.

När jag gick på PLU hade de så pass stor andel internationella studenter att de höl tre introduktionsdagar före de andra introdagarna bara för de som kom utlandsifrån. Då gick de igenom hur det amerikanska utbildningssystemet funkade i mer detalj, hur vi skulle välja kurser, vilka extra vaccinationer vi behövade (eller, inte skandinaverna då) osv. Sen var det en del diskussioner om kultur med. Eftersom vi var två tredjedelar nordeuropéer och en tredjedel asiater blev det en helt klart blandad kompott, men en sak som kom upp var personligt utrymme; personal space. Asiaterna (nu låter jag alldeles för generaliserade men jag umgicks mycket lite med andra internationals annat än under de här dagarna, jag tror det var mest koreaner och japaner, kan dock inte uttala mig säkert) fick veta att amerikaner gav varande större än de var vana vid, nordeuropéerna att det var i princip samma men kanske lite mindre,

Det har jag hållig i minnet, och till största delen har jag inte märkt någon uppenbar skillnad. Pacific Northwest har som jag kanske nämnt innan en stor befolkningsandel med skandinavisk härkomst, och  i princip samma rykte: folk är tysta, halvdeprimerade och lite otrevliga samt håller sig på sin kant. För en riktig svensk är det ändå skrattretande, med Sverige som mall ser jag öppna västkustamerikaner som inte tvekar inför att tilltala främlingar eller skratta högt och ta plats. (Visst ser jag skillnad på  bekanta från Kalifornien eller vänner från Arkansas, men det är en glidande skala.) Och det är det här jävla platstagandet som RETAR GALLFEBER PÅ MIG. När jag tar bussen på mornarna är vi inte jättemånga, och allt som oftast får jag ett eget säte, so far so good. Problemet kommer när jag inte får det, och när jag hamnar bredvid en amerikan som uppenbarligen inte har några problem med att NUDDA MIG. Min buss tar fyrtio minuter, jag blir mindre och mindre och kryper ihop mot min sida. Blänger.  SLUTA NUDDA MIG. Blir argare och argare. Normalviktiga personer utan bylsiga kläder på ett normalstort busssäte behöver inte ha fysiskt kontakt, men de verkar inte ens reflektera över det. Jag kokar över. Jag har försökt att i kulturassimileringens och feminismens namn (man ska inte förminska sig) ta upp hela mitt säte, men själva nuddandet är så jävla ångestskapande, jag kan inte tänka, inte läsa, inte lyssna på musik, inte fokusera på något annat än att den där jävla människan måste bort bort bort från mig.

Sen är Seattle för laid back för att folk ska veta hur man skyndar sig också. Varje gång jag hamnar bakom idioter som masar sig av tåget vill jag skrika. Jag är lättfrustrerad, jag vet.

Platser där jag inte befinner mig

Jag hade inte insett att Hultsfred har börjat. Om ni hör ett droppande ljud är det inte er vattenkran, det är bara jag som sitter här och dreglar (och kanske fäller en tår) framför rockfoto.nu.

Mantra:
Bumbershoot i september. Bumbershoot i september. I can do this.

Anledningen till inlägget kommer i slutet

Livet vareja.

Jag sitter och kodar på onomatoblogs nya design; går allt vägen ska jag uppdatera den lite mer, var det tänkt, och på ett helt kontraintuitivt sätt kommer det förmodligen betyda att jag skriver mer här med (i.e. inte bara bokblogg och fotospam.) Var det tänkt. Nu blir det lista istället:

För ett år sedan hade vi:

  • Källarlägenhet
  • Spindlar
  • Jättestort sovrum
  • Pyttesmå fönster
  • Livsfarlig gas och ingen nödutgång
  • Gratis tvätt
  • Betonggolv i ena rummet
  • Heltäckningsmatta i det andra
  • Pengar över i slutet på månaden
  • … att betala av en kreditkortsskuld på 3000 dollar med
  • Mögel* en masse
  • En kvarts promenad till affären och apoteket,  en halvtimme till Chai House
  • En Honda Accord från  1995 som gått 240 000 miles (~38624 mil)

Nu har vi:

  • Lägenhet på femte våningen
  • Balkong
  • Utsikt
  • Tillgång till takterass
  • Inga spindlar över 2mm
  • Sovrum som har plats för en säng + en byrå. Knappt.
  • Jättestora fönster
  • Hällspis! Ingen gas i byggnaden!
  • Parkettgolv
  • Tvätt/tork som kostar $1.25 per maskin
  • Antimögelventilationssystem
  • Inga pengar någonsin. typ.
  • Ingen kreditkortsskuld
  • Apotekt och mataffär över gatan, Chai House tio minuter bort
  • En ny Toyota Corolla som gått c:a 200 miles från Portland, där AAW hittade den åt oss. Sedan i torsdag.
  • car

Jag skulle vilja påstå att vi har det bättre.

Green Lake i söndags

Det är varmt! Fucking äntlligen, skulle jag vilja påstå. Vi var om promenerade vid Green Lake i söndags, och även om bladknoppningen är försenad pga kylan (minusgrader i april, eller t.o.m i mars, här är extremt onormalt; några dagar i början av januari brukar på sin höjd vara nog) men i helgen kunda jag svära på att man nästan kunde se bladen slå ut. Nu med bilder:

1

2

3

4

5
Man kan se Kaskadbergen på andra sidan.

6

7
Sen stack vi till Lighthouse och käkade blåbärskaka i solen.