Inlägg i kategorin Sverige i Amerikansk media

Elliot Bay skyltar norden (REDIGERAT)

Jag sitter här och avlider av feber och hosta och andra otrevliga grejer (t.ex. Winnerbäcks nya låt, som låter lite som någon åkt till 1985, men bara fått med sig syntriffen tillbaka – allvarligt talat var allt utom introt bra.) Men det var ju inte det vi skulle prata om. Idag ska vi prata om fina skyltfönster.

I tisdags gick jag förbi Elliot Bay Book Co, och de hade ett skandinaviskt skyltat skyltfönster (av någon har de alltid supertemade fönster.) Det var böcker med skandinavisk mat, lite deckare av olika nationaliteter (ngn islänsk jepp, och Mankell såklart), Låt den rätte komma in och Populärmusik från Vittula, samt av oförklarlig anledning ett hjul knäckebröd.

Här kommer en asdålig mobildbild på kalaset; om jag mår bättre imorgon ska jag dit igen och då blir det riktig kamera  BILD:

017

Bourdain käkar renar och tunnbrödrulle

I gårkväll när jag kom hem hade maken köpt cider åt mig. Tro mig, det behövdes, och jag var stressad och trött på det där utmattade sättet jag bara blir på efter en stor adrenalintömning (av den dåliga sorten). I vilket fall kollapsade jag på soffan och slog på Precis Vilken Tevekanal Som Helst medan maken lagade klart middagen (hur bra som helst är han). Det blev FoodNetwork, som hade nåt jag redan sett, så upp en kanal: Travel Channel. Anthony Bourdain: No Reservations. Nej, eller… så såg jag dagens resmål: Sweden.

Jag är löjligt förtjust i Sverigeanalyser. Därför är jag etnologifantast, därför gillade jag Lindströms program varenuhette — Världens modernaste land? — trots tramsigheten, därför läser jag alltid Sverige- och skandinavienguiderna i bokhandlar, och därför är min önskelista full av grejer som Modern Day Vikings och Culture Shock: Sweden. Jag finner det så himla fascinerande att plocka fram och analysera saker som jag inte ens tänkt på tidigare, vare sig det görs inifrån, som av etnologer eller lingvistkomikertevepersoner, eller utifrån. Alltid lika roligt.

Men Bourdain nudå. Han klarade i rask ordning av att plockas ihop med någon blond mtv-vj av anledningar som varken han eller jag förstod (och här levde jag i villfarelsen att MTV dog ut runt 2001. jaha), blåsa glas på Skansen, åka längst upp norrut och bli dissad av renar, sitta i en kåta och göra renkorv lyssnande till jojk (däremot såg vi aldrig honom ätandes renkött; helt möjligt att det var för kontroversiellt), handla på saluhall, fira Mårtensafton med skåningar i Stockholm, kliva omkring på Designtorget (här blev jag alldeles till mig i trasorna, då jag gått omkring och saknat en bananhållare hela dagen), gå och se ett band jag inte minns namnet på ety de var tråkiga, kasta yxa med en snäll MC-klubb, samt käka tunnbrödrulle med röksallad.  Hepp! Lite exotism, lite vardag, på det hela taget ett ganska bra reportage. Bourdain kom iallfall fram till att Sverige är ett otroligt praktiskt, välordnat land, och det visste vi ju.

Endå känns det, såhär i efterhand, att både han och min make var mest impade av tunnbrödrullen, så det blir väl att leta recept på tunnbröd nu då.

Mera icke-sparkliga vampyrer (jag har problem med tidsformer, okej?)

Det blir inget fredagstema igår; orkade inte och var inte inspirerad av fönster. Istället: vampyrfilm.

Låt den rätte komma in hade världspremiär på Seattle International Film Festival (SIFF) innan den ens gick upp i Sverige, men det var bara en enda visning, och den lyckades jag missa. Nu går den dock i en vecka fr.o.m. igår på Varsity i the U District. Första gången hyllade Seattle Weekly, men den recensionen är borta nu; istället är de positiva igen i torsdags. Seattle PI ger i sin tur B+, och The Stranger kallar den den kanske bästa vampyrfilmen sedan Nosferatu.

Vi? Vi går i morgon kväll.

(det är trevlig att veta att man kan lita på Paul Constant.)

* Jag menar alltså att alla kreativa användande av presens är med flit.

Appropå ingenting

Jag skaffade optikertid idag och missade därmed tjugoåttan hem. I väntan på nästa buss lufsade jag runt på Borders. De har Halloweenskyltat, mest Twilight förstås, men längs fram i resten av butiken och omgiven av skyltar och citat stod vad om inte Stieg Larsson? Intressant titelöversättning dock.

Recensioner:
NY Times
LA Times

Om H&M (och semester)

I går öppnade den tredje och sista (iallafall av de som kommer i höst) av H&M-butikerna i Seattle, den i downtown (de övriga finns i Southcenter Mall och University Village; den senare är egentligen närmare mig, men dit äker jag aldrig.) Jag hade tänkt med att vara där, eftersom pressmedelandet lovade presentkort till de första 300. Nå, nu vet jag att öppnandet i Southcenter lockade 600 pers, men det var a) samtidigt som hela köpcentrat nyöppnade, b) som sagt, i ett köpcentrum, c) en fredagseftermiddag. Det här var en torsdagslunch i downtown, kunda jag komma undan med att komma en timme innan? Jag försökte. Det stod typ 400 skolkande high schoolers i kö, ungefär hälften av dem spinkiga asiatiska pojkar med färgat hår. Så jag gick och fikade, sen åkte jag tillbaks till jobbet.  Enligt Seattle PI hade någrade av dem suttit där sedan fem på morgonen, eller tidigare.

,,, nu, semester! Ledig idag, vi ska till Portland hela helgen. Baaaaaai!

Om jag bara kunde berätta bättre…

Jag sitter här och krigar med det nya ergonomiska tangentbordet, samt matar min nyligen pånyttfödda Tolkienobsession med choklad och photoshop. Och undrar vad jag ska blogga om. Sen kom jag på det:

Var precis på väg ut genom dörren i eftermiddags när makens telefon ringde. När jag kom tillbaks fr. träningen berättade han att det var hans mamma. Hon hade precis varit och sett Mamma Mia, och hon gillade den. Var mkt road. Men, tyckte hon, var det inte väldigt mycket ABBA-låtar?

Ridå.

Sverige i Amerikansk media

…är åtminstone jag intresserad av. Och då antar jag, i min fåfänga, att ni är det med.

Nubbe i Seattle Weekly – "Sweden’s greatest gift to humankind".

 (och snart blir det nog mer, för H&M öppnar tre butiker i augusti.)