Inlägg i kategorin Teve

Bourdain käkar renar och tunnbrödrulle

I gårkväll när jag kom hem hade maken köpt cider åt mig. Tro mig, det behövdes, och jag var stressad och trött på det där utmattade sättet jag bara blir på efter en stor adrenalintömning (av den dåliga sorten). I vilket fall kollapsade jag på soffan och slog på Precis Vilken Tevekanal Som Helst medan maken lagade klart middagen (hur bra som helst är han). Det blev FoodNetwork, som hade nåt jag redan sett, så upp en kanal: Travel Channel. Anthony Bourdain: No Reservations. Nej, eller… så såg jag dagens resmål: Sweden.

Jag är löjligt förtjust i Sverigeanalyser. Därför är jag etnologifantast, därför gillade jag Lindströms program varenuhette — Världens modernaste land? — trots tramsigheten, därför läser jag alltid Sverige- och skandinavienguiderna i bokhandlar, och därför är min önskelista full av grejer som Modern Day Vikings och Culture Shock: Sweden. Jag finner det så himla fascinerande att plocka fram och analysera saker som jag inte ens tänkt på tidigare, vare sig det görs inifrån, som av etnologer eller lingvistkomikertevepersoner, eller utifrån. Alltid lika roligt.

Men Bourdain nudå. Han klarade i rask ordning av att plockas ihop med någon blond mtv-vj av anledningar som varken han eller jag förstod (och här levde jag i villfarelsen att MTV dog ut runt 2001. jaha), blåsa glas på Skansen, åka längst upp norrut och bli dissad av renar, sitta i en kåta och göra renkorv lyssnande till jojk (däremot såg vi aldrig honom ätandes renkött; helt möjligt att det var för kontroversiellt), handla på saluhall, fira Mårtensafton med skåningar i Stockholm, kliva omkring på Designtorget (här blev jag alldeles till mig i trasorna, då jag gått omkring och saknat en bananhållare hela dagen), gå och se ett band jag inte minns namnet på ety de var tråkiga, kasta yxa med en snäll MC-klubb, samt käka tunnbrödrulle med röksallad.  Hepp! Lite exotism, lite vardag, på det hela taget ett ganska bra reportage. Bourdain kom iallfall fram till att Sverige är ett otroligt praktiskt, välordnat land, och det visste vi ju.

Endå känns det, såhär i efterhand, att både han och min make var mest impade av tunnbrödrullen, så det blir väl att leta recept på tunnbröd nu då.

Bla. kolibrier, svärdshugg, matberedare

Innan vi börjar kan jag berätta att jag verkligen gillar det nya useendet på WordPress CMS. Mycket lättanvänt, tack WP.

Det blir alltså inget Montana – hade vi åkt hade vi kommit fram runt nu (förshoppningsvis), men det verkade helt enkelt inte säkert, what with snön och isen här, bergspassen, och sen de decimetrarna som fallit i västra WA. Vi hoppar det, helt enkelt, och idag har vi småpyntat så att det blir iallafall lite julstämning. Mat har även inhandlats; det blir tofurkey och sötpotatis. Mmm. Vi får väl skicka paketen till svärföräldarna.

Med idag och gårdagen (som jag tog ledigt p.g.a. saker att göra, huvudvärk och trötthet på att inte kunna göra ngt ordentligt) har jag alltså mer än en veckas jullov. Det är mer ledigt än jag haft i sträck på c:a två år, och mycket lite nyttigheter eftersom vädret förhindrar förflyttningar.

Maken låter hälsa att han fördriver tiden med ett teveprogram där de filmar grejer i slow motion. Riktigt så tråkigt har jag inte än.

Fanpire är ett sugigt ord eller: sluta sno mina vampyrer (varning: svengelska ahead)

Jag blir, som ni kanske märkt, väldig provocerad av Twilightböckerna. Vadan detta? Det handlar naturligtvis om en hel hög med grejer; att som feminist se en kvinnlig huvudkaraktär som helt saknar personlighet och som med författarens goda minne går upp helt upp i sin pojkvän och förlorar sin mänsklighet på kuppen; en chockande jobbig gruppmentalitet bland fansen*; sandlådenivån på debatten**. Men det handlar samtidigt om något mer: de själ mitt särintresse, de själ mina vampyrer, de gör mina vampyrer mainstream. Plötsligt förstår jag hur alla hardcore-Ringers kände sig när Peter Jacksons filmer kom; de gick och lade på kvällarna med ett någorlunda hemligt specialintresse, och vaknar en morgon i en värld där varenda trettonåring vill lära sig Sindarin. Fast fel. Större delen av nuRingers hade knappt läst böckerna, liksom s.k. fanpires (fult jävla ord förresten) inte kan sin vampyrhistoria bortom Twilight, utan tvingas ta hjälp av en skruttig artikel på DN-kultur.

Jag är en hyfsat välanpassad person. Tjugofyra, going on tjugofem, gift, boende i lägenhet i en stor stad, med make och katt. Heltidsjobb. Hel och ren. Högskoleutbildning med höga betyg. Läsande, lagom intresserad av ord och färger, men knappast besatt. Jag överlevde tonåren med minimala smärtor, jag rökte inte, drack inte, knullade inte runt (det senare önskar jag att jag hade gjort, men jag hade finnar och glasögon so there you go.) Överhuvudtaget skapade jag mycket lite ro hos min ömma moder annat än i mitt vampyrintresse.

Det började när jag var elva och läste Anne Rices En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire). Interview är knappast ett litterärt mästerverk, men den är långt mycket bättre en mycket som ligger och krälar på botten av vampyrgenren. Melodramatiskt? O ja. Båda huvudkaraktärerna, Louis och Lestat, är fruktansvärt melodramatiska, och Rice själv var redan då på gränsen till galen***. Men inte för dens skull av dålig kvalitet. Rice hade sensualiteten, färgerna och även ångesten om driver Vampyrkrönikan****, och de fångade mig redan som elvaåring. Rices vampyrer är mänsklighetens trasiga spegelbilder; de är allt vi är plus övernaturliga förmågor men minus förmågan att förändras. De har frysit fast, och blir mer och mer vilse ju mer deras omvärld förändras. Interview handlar egentligen inte alls om de vuxna vampyrerna, utan om Claudia, den lilla flickan som blir vampyr som femåring och vars tragedi är att hon aldrig kan bli vuxen på riktigt. Claudia är delvis Rices dotter som dog i leukemi, och Interview är delvis terapiarbete, och just därför kan boken upplevas väldigt stark. Sedan tog sensualismen mig. Vampyrer har den kanske starkaste erotiska symboliken av alla övernaturliga varelser: förhöjda sinnesfunktioner, outhärdlig törst, penetrerade av hud, nacken som erogen zon*****, drickande av blod…  Vampyrsexigheten är härligt androgyn; vemsomhelst kan dominera och penetrera vemsomhselst; det funkade på mig som det funkat på många andra. Dessutom kommer vampyrpaketet utan mycket att den mänskliga sexualitetens knöggel; ingen svett eller stön eller ben i kläm. Inga kroppsvätskor annat än blod. Visst, lite död kommer på köpet, men det får man ta.

Och jag behövde Lestat. Jag tog mig igenom tonåren tack vare mina vampyrer. De var lika självcentrerade, melodramariska, törstande och mörka till sinnes som jag var. De förstod mig; när Lestat var fast i Auvergne och ville till Paris var han jag och jag var honom. Men jag hade ingen att dela min fascination med förren en engelsklektion i oktober mitt första år på gymnasiet. Vi skulle diskutera vad vi gillade att läsa, och jag hamnade i samma grupp som A, som läste mycket av samma saker som jag inom fantasygenren; när vi upptäckte vår gemensamma fascination för Rice spontankramades vi, och fru A har varit min bästa vän sen dess. På fullt allvar, fast vi kanske inte hörs lika mycket som vi brukade nu när jag haft den dåliga smaken att flytta utomlands.

(Unnar jag då inte de s.k. fanpires samma sak? Visst gör jag det; det finns bra vampyrböcker på i princip alla bibblor i Sverige. Vuxenböckerna är oftast bättre än ungdomsböckerna. Men hur ska de växa med Twilight? Med Bella, som varken har personlighet eller mål i livet bortom sin pojkvän? Som förlorar sin mänsklighet utan att sörja den? Med Edward, som är kontrolllerande och manipulativ och snarast manodepressiv, som inte ens gillas av Robert Pattison (som spelar honom) och som är lika fast som någonsin Claudia, bara lite större? Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria (undantaget andra halvan av Breaking Dawn) utan kärleksromaner med lite huggtänder utspridda i handlingen. Inte alls samma sak, således.)

Efter Rice (vampyrkrönikan består av ett otal böcker, varav jag inte läst alla eftersom de blev så sanslöst dåliga med tiden (läs efter Queen of the Damned)) läste jag Chelsea Quinn Yarbros böcker om St. Germaine, som har en annorlunda tolkning av vampyrvarat (alla författare har naturligtvis en annan tolking av vampyrtemat) men har aldrig riktigt fastnat för någon annan serie. Jag lånade antologin  The Penguin Book of Vampire Stories och läste klassikerna (Carmilla är fantastisk, Dracula är bra och allt, bra men inte min grej) och nytolkningarna (en av mina favoritnoveller någonsin, Fleur de Feu or Bite-Me-Not av Tanith Lee, har vampyrtema.) Jag läste ungdomsböckerna och hittade inte vad jag letade efter (Meyer har klart inspirerats av L.J Smiths The Vampire Diaries-serie.) Jag älskar Joss Whedons Buffy, men inte så mycket för hans vampyrers skull utan för att Whedon är en så fantastisk historieberättare. Jag har spelat The Masquerade och läst de tillhörande böckerna****** (att franchiseböcker till ett rollspel har bättre kvalitet än Twilight säger väl något?)

De vampyrhistorier jag känner för räknas inte som skräcklitteratur utan som dark fantasy; mina vampyrer är inga monster. Mina vampyrer är etiska frågeställande om parasitism och sexualitet. Mina vampyrer är utanförskap och regelbrott, inre och yttre mörker, religion och blod, liv och död. Mina vampyrer är alla vackra tills man tittar närmare, de är miss Havishams ruttnande bröllopsfest. Mina vampyrer har inga sparkles.


* inom fandom generallt finns begreppet “harshing the squee”, betydande ungefär att förstöra det roliga. Problemet är att det kommit att användas om alla som inte okritiskt älskar, och det är lite den vibben jag får av Bokhora.
** Jag älskar sandlådedebatter. Så länge jag inte personligen bryr mig om ämnet.
*** Skäller ut recensenter på Amazons forum, förföljer fans, och bryter sedan med sin egen historia och blir knasreligiös, Yupp, galen.
**** Serien heter så. Interview with the Vampire, The Vampire Lestat, Queen of the Damned, The Tale of the Body Thief, Memnoch the Devil.… eh, sen vet jag inte. Skräp, som sagt.
***** Det begreppet har ni nog inte läst sedan sexspalterna på nittiotalet.
****** ♥ Theo Bell!

Nu räcker det

Nu får det fan vara nog med Twilighthysterin.

Nej, det är inte riktiga vampyrböcker, det är ungdomkärleksdravel i vampyrkläder. Nej, det är inte okej att ha en sk. hjältinna utan personlighet och utan mål än att vara med sin odöda pojkvän. Nej, själva iden med magiska-själsfränder-bondade-för-(det-eviga-vampyr)livet är inte romantiskt, det är otäckt.  Nej, det är inte okej att missbruka ordet sparkly. Det är inte okej att låta tonårstjejer tro att kärlek ska se ut så. Det är inte okej.

Men allra mest är det inte okej att jämföra med Buffy. Ingen kan på allvar nämna Stephanie Meyer och Joss Whedon i samma mening utan att antingen skratta eller spy, och det handlar inte, som många tror, på Bellas brist på övernaturliga förmågor. Det handlar om författarnas och huvudpersoners integritet. Joss vet att Buffy och Angel inte är bra för varandra; han vet och han vill visa oss varför. Buffy vet det också, även om hon protesterar, och till slut accepterar hon det, trots att hon vid det laget är en ganska djupt skadad invidid. Buffy har personlighet och integritet, hon har vänner och jobb och en syster att ta hand om. Joss har humor och svärta och smarts, och allt Meyer och Bella har är sparklies and djupa blickar i ögonen. SÅ SLUTA FÖR HELVETE MED ATT DRA PARALLELLER. DUMHUVUDEN.

Andra skriver bra om Twilight;
Ika
Minisinoo 1, 2
Summer’s Nook
The Constant Reader
Lena Kjersén-Edman (DN)

Och precis som med de jävla modebloggarna är man tydligen misogyn om man påpekar att böckerna är både helt jävla kass och direkt skadliga. En gång för alla: aktiviteter blir inte automatiskt feministiska bara för att kvinnor, eller ens många kvinnor, ägnar sig åt dem. Det gäller även läsande av värdelösa böcker.

Om jag var med i Jeopardy!

Micke dattade mig ang. ett särskilt intressant meme (jag vägar att försöka komma på ett svenskt ord): sju Jeopardy!-kategorier du skulle tävla i. Ja jisses. Egentligen borde det inte vara svårt alls – jag har en vad jag har valt att kalla obsessive personality, det funkar inte lika bra på svenska. Problemet är att jag fastnar i faser, och när de slutar glömmer jag allt. Jag kan inte längre ståta med kunskaper om Star Wars (orginaltrilogin.) Eller hästens anatomi (fast det var längre sedan.) Vad kan jag då?

Jag tänker INTE tagga sju pers, men Björnen, Lilla Duktig och Emelie kanske? Om ni vill.

1. Så funkar maten. Jag skulle kanske inte vinna, men efter månader av idogt tittande på How it’s made, Good Eats och Unwrapped, kan jag tala om vad det är för skillnad på bakpulver och baking soda, varför man inte ska ha kiwi på gräddtårta, varför en del marinader mörar kött och en del inte. Hur jordgubbskola tillverkas. Och isglass med vaniljfyllning. Och annat värdelöst.

Sen var det då frågan om film. Hmm. Jag skulle önska att jag kunde säga ‘vampyrfilm’, men jag skulle ljuga och förlora i mitt ämne. Men jag jobbar på det. Inte film, då.

2. Genus. Man kan inte plugga nåt i flera år utan att snappa upp lite kunskaper. Eller, jo, i sann pragmatistisk anda kan jag aldrig minnas någon detaljkunskap om filosofikurser past (jag minns dock slutsatetserna som drogs.) Vem är Adrienne Rich? Vad är upp till fyra? Vad är Hirjas? Vad är medeltiden?1

3. Lars Winnerbäck.  Det är inte utan att jag skäms lite här, men jag behöver mina sju kategorier. Personkunskaper känns så… fjorton. Lyckligtvis handlar det om en artist som inte pratar privatliv, så mina kunskaper är karriärrelaterade. Ännu en obsession jag inte aktivt tar in ny kunskap om, men så pass ny att jag minns det mesta.

4. Harry Potter (aka jävla gnällmåns till tonårig trollkarl.) Skulle önska att det handlade om finare litteratur, men nej. Jag läser fort, och Rowling gömmer ledtrådar i detaljerna, så det blir många omläsningar. Jag vet vad allas släktingar heter, namn på besvärjelser och ämnen, historia. Det finns de som kan mer, men inga ni känner (med ett undantag, förstås.) Try me.

5. Efterklassisk västerländsk modehistoria. När började man med empiremidja i norra England, vad kallades de stora armhålen i 1400-talets surcoter, varför fanns det ett religiöst motstånd mot byxor på kvinnor? Just den här kunskapen gör det ofta smärtfyllt att kolla på historisk film, och jag kan som sagt inget före c:a 1000 C.E.

6. Nordisk mytologi. Troligen mitt äldsta intresse, men det bästa är att det avancerat med min (och kompisen Rs arkeologiska) utbildning. Myterna själva är intressanta, men kritiska granskningar av Snorres urval och tolkningar lika kul.

7. Star Trek: Voyager. För två år sedan ville jag och KJ hitta ett speciellt (inspelat) avsnitt i en låda med c:a trettio band. Vi kom fram till att vi efter att ha sett tre ungefär sekunder av ett avsnitt kunde identifiera säsong och ibland avsnittsnamn, och att vi alltid kunde luska ut samma detaljer genom att se B’Elannas frisyr. Dessutom har jag en livslång crush på Seven.


1 – “Så heter forskaren och poeten som myntade begreppet “obligatorisk heterosexualitet” (“compulsory heterosexuality”.), “Namn på ett “tredje kön” med delvis rituell funktion i Indien, vars medlemmar antingen fötts intersexuella eller tagit bort penis genom kirurgiskt ingrepp.”, “En tidsperiod då rosa ansågs vara en mycket maskulin färg som kvinnor borde undvika.” Ursäkta den dåliga svenskan.

Gult är fult

Nu är jag trött. Jättetrött. Jag har tvättat väggarna hela dagen.

Ja. Tvättat väggarna. Nu är det inte så att min renlighetsmani har slagit över i alldeles vanlig galenskap, jag har en anledning. Ett syfte. Ett högre mål.

Vi ska måla. Som jag har väntat på det målandet. Min söta man flyttade in i september, och sedan dess har jag väntat, planerat, väntat lite till, och knarkat inredningstv och –böcker tills ögonen blödde.

You see, vår lägenhet är gul. Det är inte en snygg gul. Det är inte en ny gul. Det är en gammal smutsgul färg som ägaren tyckte skulle ge ett mexikansk intryck tillsammans med otroligt tacky eluttag i fejksten.

Nej, det funkade inte. Så nu ska vi måla om. Har man inte turen att bo i ett land där lagen ger en rätt till nya tapeter ibland (jag minns att, men inte hur ofta, från hemkunskapen i åttan) får man skatta sig lycklig om ens hyresvärd låter en måla om själv. Vår är snäll (han hara bara ingen smak), och igår var vi och köpte den beiga kalahari (vardagsrummet), den bruna osso bucco (fondvägg) och en i mitt tycke otroligt snygg bordellröd till sovrummet. Min söta man ville egentligen ha en brunare röd, men test med färgkort bevisade att det var alldeles för mörk, det skulle bara bli mörkt. Anna wins again!

Hyresvärden lade till, när han okejade våra färgval, att “from an architectual perspective” skulle vår bruna vägg göra rummet mindre. “‘From a Swedish perspective’, gör gula väggar att den ser ful och smutsig ut” sa jag. Inte. Folk här blir irriterade när jag berättar att mina polare hemma kollar på amerikanst inredning-TV för att ha nåt att skratta åt, men allvarlig talar, amerikaner har ingen smak. De verkar ju till och med inse det själva; alla de okej programmen har åtminstone en brittisk man som har koll på saker.

I varje fall: vi syns på söndag. Det kommer en fotodokumentär, jag lovar. Nu ska jag gå och undvika att andas in Livsfarlig Spackelånga.

Om saker som finns på TV och här

Jag satt och tittade på Världens modernaste land på SVTs webbteve (jo, jag vet att det är kvasietnologi på lägsta nivå, jag vet att Lindström är jobbig och inte har något nytt att komma med, men det är roligt. Speciellt för en utlandssvensk, (och hur snabbt kom jag inte att tänka på mig själv som det?) och speciellt som (riktig) etnologi intresserar mig.) Iallafall gav det mig en idé. Jag ska lista saker! Som är bra, och som är dåliga.

Till exempel:

Amerikansk cheddarost
trottoarer,
bilar,
envåningsbyggnader,
tv,
Wilcox,
boca,
stadskärnor,
mormor,
banken.

Det påminde mig om att en kompis läste Den kultiverade människan i översättning (“Culture Builders“.)  Hon kom tillbaka från Japan idag, jag borde kolla vad hon tyckte. Om boken OCH om Japan.

Dessutom: Min svägerska fyllde arton igår. Grattis!

Pastasås!