Inlägg i kategorin Vampyrer

Vampyrer och citron

Min mamma har varit alldeles apsnäll och skickat hit pocketversionen av Låt den rätte komma in. Väldigt bra, som vi alla redan visste. Och en mycket ful bok. Jätteful. är det filmversionen? Efter en rundfrågning bland mina kollegor (alla trodde den var en deckare) kan jag bara undra hur man kan använda ett blockigt sans-serif snitt i versaler till en skräckroman. Hur? Nu måste jag givetvis i Book of the Week Clubs anda designa mitt eget omslag, men jag jobbar på en ny onomatoblog-design, så det får bli senare.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om min favorit – citronrutor.

Citronrutor

Kaka:
120g rumsvarmt smör eller margarin (lättsaltat eller osaltat)
30g florsocker (3/4 dl)
140g/2.5 dl vetemöl.
(1 krm salt om osaltat fett)

Citronkräm:
2.5 dl strösocker
2-3 ägg (beroende på storlek)
rivet skal och juice av två citroner
2 msk mjöl

Värm ugn till 180C. Blanda ihop kaksmeten (händer eller träslev funkar bäst) och tryck ut i ugnsäker form typ 30x30cm. Grädda till kakan är ljusbrun och har lite skorpa (viktigt) c:a 20-25 min. Låt svalna.
Vispa ägg och socker pösigt. Blanda i skalet och juicen. Vänt ner mjölet försiktigt (man vill inte ha glutenbildning). Häll över kakan och grädda c:a 20 min igen. Skär i 3×3 cm stora rutor och pudra med florsocker.

Veganskt: byt ut äggen mot äggersättning som koagulerar, använd vegetabiliskt fett.
Glutenfritt: Jag vet inte riktigt hur man gör med kakan, men i citronkrämen kan man ha majsmjöl. Prova det i kakan med vettja.

Mera icke-sparkliga vampyrer (jag har problem med tidsformer, okej?)

Det blir inget fredagstema igår; orkade inte och var inte inspirerad av fönster. Istället: vampyrfilm.

Låt den rätte komma in hade världspremiär på Seattle International Film Festival (SIFF) innan den ens gick upp i Sverige, men det var bara en enda visning, och den lyckades jag missa. Nu går den dock i en vecka fr.o.m. igår på Varsity i the U District. Första gången hyllade Seattle Weekly, men den recensionen är borta nu; istället är de positiva igen i torsdags. Seattle PI ger i sin tur B+, och The Stranger kallar den den kanske bästa vampyrfilmen sedan Nosferatu.

Vi? Vi går i morgon kväll.

(det är trevlig att veta att man kan lita på Paul Constant.)

* Jag menar alltså att alla kreativa användande av presens är med flit.

Ojdå

Nu har jag blivit vampyrpimpad. Dat var kanske inte meningen – men jag kan se att kategorin är på väg.

Jag har inget att rekommendera bortom det första inlägget just nu (måste tänka, måste läsa om), men jag kan anti-rekommenera.

Laurell K. Hamilton. Läs inte Hamilton. Gör inte det. Första boken i hennes serie Anita Blake, Vampire Hunter, Guilty Pleasures, lyckades faktiskt ta sig upp till nummer ett på listan av sämsta böcker jag läste 2007. Förutom att språket är väldigt blaj är problemet att Hamilton försöker så mycket och missar målet med dryga kilometern. T.ex.: hon försöker skriva sexigt, som Anne Rice, och resultater blir fnitterframkallande och ytterst skämskuddevärdigt. När hon försöker vara kvick och sarkastisk, som Joss Whedon, blir det tårta-på-tårta av bajsnödigt utspottade spydigheter; varken Laurell (eller Anita) innehar en enda procent av Joss (eller Buffys) självdistans. Öht tar boken sig själv på alldeles för stort allvar, och det blir pannkaka av alltihop.

Handlingen? Kommer inte riktigt ihåg, det var något med vampyrer och en nattklubb och sex, och var det en motorcykel? Jobbig att ta sig igenom var det iaf.

Härnäst ska jag tydligen läsa Meredith Anne Pierce, vi får se vad jag tycker om henne.

Fanpire är ett sugigt ord eller: sluta sno mina vampyrer (varning: svengelska ahead)

Jag blir, som ni kanske märkt, väldig provocerad av Twilightböckerna. Vadan detta? Det handlar naturligtvis om en hel hög med grejer; att som feminist se en kvinnlig huvudkaraktär som helt saknar personlighet och som med författarens goda minne går upp helt upp i sin pojkvän och förlorar sin mänsklighet på kuppen; en chockande jobbig gruppmentalitet bland fansen*; sandlådenivån på debatten**. Men det handlar samtidigt om något mer: de själ mitt särintresse, de själ mina vampyrer, de gör mina vampyrer mainstream. Plötsligt förstår jag hur alla hardcore-Ringers kände sig när Peter Jacksons filmer kom; de gick och lade på kvällarna med ett någorlunda hemligt specialintresse, och vaknar en morgon i en värld där varenda trettonåring vill lära sig Sindarin. Fast fel. Större delen av nuRingers hade knappt läst böckerna, liksom s.k. fanpires (fult jävla ord förresten) inte kan sin vampyrhistoria bortom Twilight, utan tvingas ta hjälp av en skruttig artikel på DN-kultur.

Jag är en hyfsat välanpassad person. Tjugofyra, going on tjugofem, gift, boende i lägenhet i en stor stad, med make och katt. Heltidsjobb. Hel och ren. Högskoleutbildning med höga betyg. Läsande, lagom intresserad av ord och färger, men knappast besatt. Jag överlevde tonåren med minimala smärtor, jag rökte inte, drack inte, knullade inte runt (det senare önskar jag att jag hade gjort, men jag hade finnar och glasögon so there you go.) Överhuvudtaget skapade jag mycket lite ro hos min ömma moder annat än i mitt vampyrintresse.

Det började när jag var elva och läste Anne Rices En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire). Interview är knappast ett litterärt mästerverk, men den är långt mycket bättre en mycket som ligger och krälar på botten av vampyrgenren. Melodramatiskt? O ja. Båda huvudkaraktärerna, Louis och Lestat, är fruktansvärt melodramatiska, och Rice själv var redan då på gränsen till galen***. Men inte för dens skull av dålig kvalitet. Rice hade sensualiteten, färgerna och även ångesten om driver Vampyrkrönikan****, och de fångade mig redan som elvaåring. Rices vampyrer är mänsklighetens trasiga spegelbilder; de är allt vi är plus övernaturliga förmågor men minus förmågan att förändras. De har frysit fast, och blir mer och mer vilse ju mer deras omvärld förändras. Interview handlar egentligen inte alls om de vuxna vampyrerna, utan om Claudia, den lilla flickan som blir vampyr som femåring och vars tragedi är att hon aldrig kan bli vuxen på riktigt. Claudia är delvis Rices dotter som dog i leukemi, och Interview är delvis terapiarbete, och just därför kan boken upplevas väldigt stark. Sedan tog sensualismen mig. Vampyrer har den kanske starkaste erotiska symboliken av alla övernaturliga varelser: förhöjda sinnesfunktioner, outhärdlig törst, penetrerade av hud, nacken som erogen zon*****, drickande av blod…  Vampyrsexigheten är härligt androgyn; vemsomhelst kan dominera och penetrera vemsomhselst; det funkade på mig som det funkat på många andra. Dessutom kommer vampyrpaketet utan mycket att den mänskliga sexualitetens knöggel; ingen svett eller stön eller ben i kläm. Inga kroppsvätskor annat än blod. Visst, lite död kommer på köpet, men det får man ta.

Och jag behövde Lestat. Jag tog mig igenom tonåren tack vare mina vampyrer. De var lika självcentrerade, melodramariska, törstande och mörka till sinnes som jag var. De förstod mig; när Lestat var fast i Auvergne och ville till Paris var han jag och jag var honom. Men jag hade ingen att dela min fascination med förren en engelsklektion i oktober mitt första år på gymnasiet. Vi skulle diskutera vad vi gillade att läsa, och jag hamnade i samma grupp som A, som läste mycket av samma saker som jag inom fantasygenren; när vi upptäckte vår gemensamma fascination för Rice spontankramades vi, och fru A har varit min bästa vän sen dess. På fullt allvar, fast vi kanske inte hörs lika mycket som vi brukade nu när jag haft den dåliga smaken att flytta utomlands.

(Unnar jag då inte de s.k. fanpires samma sak? Visst gör jag det; det finns bra vampyrböcker på i princip alla bibblor i Sverige. Vuxenböckerna är oftast bättre än ungdomsböckerna. Men hur ska de växa med Twilight? Med Bella, som varken har personlighet eller mål i livet bortom sin pojkvän? Som förlorar sin mänsklighet utan att sörja den? Med Edward, som är kontrolllerande och manipulativ och snarast manodepressiv, som inte ens gillas av Robert Pattison (som spelar honom) och som är lika fast som någonsin Claudia, bara lite större? Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria (undantaget andra halvan av Breaking Dawn) utan kärleksromaner med lite huggtänder utspridda i handlingen. Inte alls samma sak, således.)

Efter Rice (vampyrkrönikan består av ett otal böcker, varav jag inte läst alla eftersom de blev så sanslöst dåliga med tiden (läs efter Queen of the Damned)) läste jag Chelsea Quinn Yarbros böcker om St. Germaine, som har en annorlunda tolkning av vampyrvarat (alla författare har naturligtvis en annan tolking av vampyrtemat) men har aldrig riktigt fastnat för någon annan serie. Jag lånade antologin  The Penguin Book of Vampire Stories och läste klassikerna (Carmilla är fantastisk, Dracula är bra och allt, bra men inte min grej) och nytolkningarna (en av mina favoritnoveller någonsin, Fleur de Feu or Bite-Me-Not av Tanith Lee, har vampyrtema.) Jag läste ungdomsböckerna och hittade inte vad jag letade efter (Meyer har klart inspirerats av L.J Smiths The Vampire Diaries-serie.) Jag älskar Joss Whedons Buffy, men inte så mycket för hans vampyrers skull utan för att Whedon är en så fantastisk historieberättare. Jag har spelat The Masquerade och läst de tillhörande böckerna****** (att franchiseböcker till ett rollspel har bättre kvalitet än Twilight säger väl något?)

De vampyrhistorier jag känner för räknas inte som skräcklitteratur utan som dark fantasy; mina vampyrer är inga monster. Mina vampyrer är etiska frågeställande om parasitism och sexualitet. Mina vampyrer är utanförskap och regelbrott, inre och yttre mörker, religion och blod, liv och död. Mina vampyrer är alla vackra tills man tittar närmare, de är miss Havishams ruttnande bröllopsfest. Mina vampyrer har inga sparkles.


* inom fandom generallt finns begreppet “harshing the squee”, betydande ungefär att förstöra det roliga. Problemet är att det kommit att användas om alla som inte okritiskt älskar, och det är lite den vibben jag får av Bokhora.
** Jag älskar sandlådedebatter. Så länge jag inte personligen bryr mig om ämnet.
*** Skäller ut recensenter på Amazons forum, förföljer fans, och bryter sedan med sin egen historia och blir knasreligiös, Yupp, galen.
**** Serien heter så. Interview with the Vampire, The Vampire Lestat, Queen of the Damned, The Tale of the Body Thief, Memnoch the Devil.… eh, sen vet jag inte. Skräp, som sagt.
***** Det begreppet har ni nog inte läst sedan sexspalterna på nittiotalet.
****** ♥ Theo Bell!

Nu räcker det

Nu får det fan vara nog med Twilighthysterin.

Nej, det är inte riktiga vampyrböcker, det är ungdomkärleksdravel i vampyrkläder. Nej, det är inte okej att ha en sk. hjältinna utan personlighet och utan mål än att vara med sin odöda pojkvän. Nej, själva iden med magiska-själsfränder-bondade-för-(det-eviga-vampyr)livet är inte romantiskt, det är otäckt.  Nej, det är inte okej att missbruka ordet sparkly. Det är inte okej att låta tonårstjejer tro att kärlek ska se ut så. Det är inte okej.

Men allra mest är det inte okej att jämföra med Buffy. Ingen kan på allvar nämna Stephanie Meyer och Joss Whedon i samma mening utan att antingen skratta eller spy, och det handlar inte, som många tror, på Bellas brist på övernaturliga förmågor. Det handlar om författarnas och huvudpersoners integritet. Joss vet att Buffy och Angel inte är bra för varandra; han vet och han vill visa oss varför. Buffy vet det också, även om hon protesterar, och till slut accepterar hon det, trots att hon vid det laget är en ganska djupt skadad invidid. Buffy har personlighet och integritet, hon har vänner och jobb och en syster att ta hand om. Joss har humor och svärta och smarts, och allt Meyer och Bella har är sparklies and djupa blickar i ögonen. SÅ SLUTA FÖR HELVETE MED ATT DRA PARALLELLER. DUMHUVUDEN.

Andra skriver bra om Twilight;
Ika
Minisinoo 1, 2
Summer’s Nook
The Constant Reader
Lena Kjersén-Edman (DN)

Och precis som med de jävla modebloggarna är man tydligen misogyn om man påpekar att böckerna är både helt jävla kass och direkt skadliga. En gång för alla: aktiviteter blir inte automatiskt feministiska bara för att kvinnor, eller ens många kvinnor, ägnar sig åt dem. Det gäller även läsande av värdelösa böcker.

Filmtreor fr Ms KYD

Filmpuddingar:
1. David Tennant
2. Hugh Jackman (så länge han låter bli att kamma sig)
3. David Krumholtz (numera, kan sägas.)
Filmpinglor:
1. Jeri Ryan! (Tyvärr fruktansvärt oanvänd talang; jag är kär i hennes Seven of Nine till denna dag. Men även to swoon for i dåliga Dracula 2000, för henne +  vampyrtänder= iiiiiiiiiii!
2. Famke Jansen? Fast låt mig inte höra människan prata, hon pajar min Jean Grey kthxbai.
3. Gillian Anderson. Minns ni Arkiv X? Ok, men har ni sett Glädjens Hus? GA är vacker!

Kärlekspar:
1. Eric och Shelly i Crow. När man återuppstår för att hämnas någons död, det är true love.
2. Jean och Scott i X-Men och X2 (Let’s not låtsas att X3 finns, jävla pajasfilm)
3. Zoe och Wash – Serenity ::teardrop::

(men gud vad hetero det blev nu då. Men det finns i princip inga lesbiska par jag gillar i filmer, och vad det gäller bögar… det skulle vara Ennis och Jack då, men trots stor kemi ogillar jag deras respektive personliga fel alldeles för mycket för någon listplacering. Fast om subtext gäller blev det nog inga heteopar kvar :) )

Favoritmonster:
1. Reavers – Serenity
2. The Sarlacc – Return of the Jedi
3. Nej, jag ger upp.

Plats/ställe du sett i en film och gärna skulle vilja bo på:
1. Minas Tirith
2. Mattisborgen
3. Serenity. ety jag är nörd

Filmer som kräver näsdukar:
1. Brokeback Mountain
2. Dragonheart
3. Milo & Otis (obs! pratande djurungar på äventyr! obs!)

Actionrullar för hårdkokta stunder:
1. Jag älskar explosioner, men förutom…
2. Die Hard
3. …kollar jag mest på äventyr med action och scifi och alltihop blandat.

Skrattframkallande filmer:
1. eh…
2. Shaun of the Dead
3. Monty Python and the Holy Grail

Tre rollfigurer du skulle vilja ha spelat själv:
1. Selene – Underworld
2. Evey – V för Vendetta
3. The Bride – Kill Bill